Dr. Jekyll och Mr. Hyde

Med tanke på mitt intresse för litteratur, och mitt intresse för skräckfilm är det egentligen rätt egendomligt att jag inte har tagit del av mer skräcklitteratur än jag hittills har.
    När jag var liten älskade jag spökhistorier, jag läste alla sådana böcker med samlade historier jag kunde komma över. Och så fick jag ju den där boken av farmor när jag var tio med vilken jag lärde mig tycka om Poe. Utöver det har jag inte läst i stort sett någon skräcklitteratur även om jag har både ett par böcker av Ira Levin och av Stephen King hemma i hyllan. Det har av någon anledning inte tett sig intressant för mig. Egentligen är det ju nästan lite pinsamt att jag varken kan skriva upp Frankensteins monster eller Dracula på listan över böcker jag har läst och jag tänker att jag kommer att åtgärda detta, men just nu känns det mest som ett måste och inte som ett nöje.
    Dock finns ett undantag.

Jag kan inte minnas när eller varför jag köpte mitt begagnade exemplar av Doktor Jekyll och Mr. Hyde men jag vet att jag sedan dess har läst den tre gånger. Jag kan ha köpt den endast av den anledningen att den var fin (och billig), för jag gillar väldigt mycket den blå färg den har på pärmen och sättet på vilket den är sliten. I sådana fall var det ju verkligen ett lyckokast för det har med tiden verkligen blivit en bok jag tycker om.
    Robert Louis Stevensons kända skräckroman Dr. Jekyll och Mr. Hyde handlar alltså om en man med två mycket olika personligheter och denne mans bekanta som försöker lösa mysteriet. Det är en väldigt mysig bok som tar plats i ett dimmigt London under 1800-talets slut, det är en bok jag gärna flyr till om jag inte orkar vara någon annanstans. Jag tror att just att det är en brittisk bok och att den är förlagd till London är en starkt bidragande faktor till att jag tycker så mycket om den. Det är alltid mörker, dimma eller regn när historien utspelar sig och mystiken tätnar...
    Tja, historien är ju rätt känd och det är ju inte för att veta hur det går som jag läser boken en tredje gång. Det är helt enkelt en väldigt stämningsfull roman som man lätt fastnar i och som tål att läsas fler gånger. I julklapp har jag önskar mig Stephen Kings Varsel, alltså förlagan till filmen The Shining som är en av mina favoritfilmer. Kanske upptäcker jag att jag har underskattat skräcklitteraturen.

Teater // Lars Norén

Jag har tidigare skrivit om mitt förhållande till teater, och att jag aldrig lämnas oberörd. Det var alltså inte direkt med likgiltighet jag reagerade när jag fick reda på att dramatikern Lars Norén skrivit en ny pjäs som skulle sättas upp här i Göteborg där jag bor. Jag fick reda på det för säkert två månader sedan och vi bokade biljetter på en gång och sedan dess har jag sett fram emot föreställningsdatumet. Som alltså var idag.
     Jag har också tidigare skrivit om den bok, Smärtpunkten, som handlar om när Lars Norén skrev och satte upp en pjäs tillsammans med våldsdömda fångar på anstalten Hall. Egentligen kommer min samlade kunskap om Norén från just den boken som jag läste i somras och där han inte målas upp i något direkt ljust dager, men jag har även snappat upp en del om honom i tidningar och så. Han brukar ju faktiskt benämnas Sveriges största dramatiker, så förväntningarna på den här kvällen var rätt höga.
    Den nya pjäsen som alltså sätts upp för första gången den här hösten heter Fragmente och handlar om Göteborg och folket som bor här. Det är en så kallad stafettpjäs där skådespelarna spelar flera olika roller och lämnar över historien till varandra genom hela pjäsen. Och det är inte dålig teater.
    Men det är inte teater så som jag föredrar den.
    Problemet framkommer för mig ganska tidigt: de säger för mycket. Allting blir uttalat, alla repliker är fyllda till bredden med information. Det blir ointressant.
Om det är någonting jag har lärt mig under ett år på skrivarskola så är det att inte lämna ut för mycket information i mina texter, läsaren måste få känna själv, tolka själv. Och något jag själv älskar både när jag läser böcker, ser film eller går på teater är ju när det inte finns något som är självklart utan jag får fylla i med mina egna upplevelser, erfarenheter och känslor. Det är alltid mycket svårare att åstadkomma det som författare. Och det är där Norén missar för mig. Jag kände ingenting.

Från den extremt utskällda pjäsen 7:3 med fångarna på Hall gick folk i alla fall upprörda. Jag kom hem en kvart efter föreställningen idag och glömde bort vad jag tillbringat kvällen med att göra. Jag kan inte direkt säga att min första personliga upplevelse av Lars Norén motsvarade mina förväntningar.

Jonas Hassen Khemiri

2007 var jag på Peace and love för första gången. Jag var sjutton år. Vi kom dit tidigt i veckan, innan musikakterna började och hängde på föreläsningarna istället. En av dem som föreläste var Jonas Hassen Khemiri.
Ungefär ett år tidigare hade jag varit sjuk och stannat hemma från skolan. Som sysselsättning hade jag plöjt ett par böcker under min hemmavistelse och en av dem var Ett öga rött, av just Khemiri. Det var en bok det hade pratats mycket om när den kom, och nu skulle det göras film av den så man pratade om den igen. Jag läste den nog mest för att få tillträde till diskussionerna eller kanske bara för att min bror hade den slängandes  hemma. Jag tyckte om den, men inte mer än så.

2007 på Peace and love i Borlänge sålde Jonas Hassen Khemiri sin andra bok Montecore efter avslutad föreläsning. Jag minns inte varför jag köpte den men jag minns att jag fick tjugo kronor för mycket tillbaka i växel. Senare skulle jag läsa Montecore och tycka att det var det bästa jag läst.
Egentligen var det min kompis som läste den först. Jag lät den stå i bokhyllan rätt länge, hon undrade varför jag aldrig läste den och sen läste hon den istället. Jag tänkte att det var typiskt henne att låta mig köpa saker hon själv ville ha, och när hon sedan berättade att hon älskade boken blev jag irriterad över att det var hon som blev först med den insikten. Som att jag hade haft något dyrbart därhemma utan att alls förstå dess värde. Allt det där tappade relevans sedan när jag själv läste Montecore och också älskade den. Den blev istället något vi hade tillsammans och inte långt senare började Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger Gud spelas på Stockholm stadsteater.
Vi gick naturligtvis dit, som två nyfrälsta. Det var under den tiden vi gick väldigt mycket på teater, min sagda kompis och jag, det var aldrig ens någon fråga om saken. Under den första tiden spelades den i Skärholmen, sedan flyttades den till Stadsteaterns ordinarie lokaler i Kulturhuset, kanske blev den så pass populär, jag vet inte. Det var i alla fall en fantastisk upplevelse, jag minns att vi stod på torget i Skärholmen efter föreställningen och rökte cigaretter och undvek att tala eftersom vi visste att vi kände samma sak. Sedan blev vi tvungna att se den två gånger till. Det är fortfarande till denna dag den enda pjäs jag har sett mer än en gång.

2008 utkom Invasion!, en samling med Jonas Hassen Khemiris pjäser, noveller, krönikor och andra lösa texter. Jag köpte den och brukade bära den med mig, särskilt när jag och denna kompis skulle göra saker tillsammans, vi brukade läsa högt för varandra ur den. Mest gillade vi novellen om Spöket Milton och kunde citera den i tid och otid.
Den tiden kändes långt borta när Jonas Hassen Khemiri för ett par veckor sedan utkom med sin nya roman, Jag ringer mina bröder. Men jag visste ändå att jag måste ha den och beställde den från Adlibris samma dag jag läste om den och fick reda på dens existens. Sedan när den kom med posten satt jag på ett fik och drack te och läste ut den i ett sträck. Jag flyttades fyra fem år bakåt i tiden för det finns ingenting med den jag inte tycker om och jag kunde lika gärna vara sjutton år, för en gång skull på ett bra sätt.
Och jag tänker att det kanske är dags att läsa Ett öga rött ännu en gång för jag tror att det gömmer sig mer i den än jag kunde uppfatta den där sjukdagen för sex år sedan.

Tatueringen:

Som en uppföljare till inlägget jag skrev om min plan på tatuering, kan jag nu presentera resultatet. Känns hur bra som helst att den på plats:

Teater - Ensam mullvad på en scen

Jag är inte alls en teatermänniska på samma sätt som jag är en litteratur- eller filmperson. På det sätt att jag alltså inte kan någonting om teater, kan inte rabbla namn på regissörer och har inga teoretiska kunskaper. Men jag tycker väldigt mycket om att uppleva teater och jag fann verkligen en fristad på Stockholms stadsteater för ett flertal år sedan där jag och min vän brukade boka billiga biljetter i förväg för att ha konkreta saker att se fram emot i stort sett varje månad.
Jag har sett många extremt bra föreställningar och blir alltid berörd, det gällde även för den enda gången vi tyckte så illa om en pjäs att vi kände oss tvungna att gå i pausen, även om den kanske inte väckte särskilt positiva känslor. Någonstans tycker jag nog att teater är den starkaste konstformen.
I skolan just nu läser vi lite om teater, främst riktad till barn. Således var vi och såg en dramatisering av Ulf Nilssons barnbok Ensam mullvad på en scen på Teater Kurage idag. Det är första gången jag har gått på barnteater efter att jag blev vuxen och de barnföreställningar jag såg när jag fortfarande var i målgruppen kan jag inte riktigt minnas. Jag blev ganska besviken.
Man kan anta att det är svårt att generalisera barnteater som ett begrepp och tro att alla föreställningar är upplagda på samma sätt. Men det är inte bara i teatervärlden jag tycker att kultur för barn gärna blir tramsig. Så alltså med denna föreställning. Det fanns en massa positiva saker med den, framför allt valet att ta hjälp av musik för att dramatisera och även detta att sångerna framfördes på arabiska var ett väldigt häftigt inslag. Allt höll väldigt hög kvalitet men jag känner mig skeptisk till att det ska framställas så..överdrivet. Jag tycker att jag allmänt stöter på en attityd på min kurs om att barn inte förstår saker. Jag anser att det är fördummande, jag är helt säker på att barn förstår saker helt bra även om de ofta kanske har andra tolkningar av det än vad en vuxen skulle ha.
Så utan alla dessa upprepningar, extremt yviga rörelser och förväntningar på att barnen både skulle hjälpa till att fylla i vissa ord och att de hela tiden skulle reagera på det som hände på scenen skulle jag nog tyckt om föreställningen. Nu tyckte jag att den blev lite beklämmande. Det är så klart väldigt personligt, men jag är själv en sådan som gärna sitter på kanten och tar in det jag ser på mina egna villkor och sätt. Jag vill inte ha hjälp med detta och jag vill inte att någon annan ska ha förväntningar på vad jag ska tycka.
Och så var jag redan som barn.

Moralisk panik

Har nu gått två veckor på min kurs på Göteborgs universitet. Många av föreläsningar har handlat om ämnet ur ett historiskt perspektiv och vi har då börjat någonstans på 1800-talet och jobbat oss fram till industrialiseringen i mitten/slutet av det århundradet.

Och jag kan bara konstatera att det är sådan himla tur att jag inte levde då. Jag hade fått sådan otrolig panik av alla förändringar. Jag menar, jag har tidigare skrivit om mitt motstånd till den nya tekniken som utvecklas idag men det är ju INGENTING om man jämför med allt som hände då.

Det är ju en överdrift att säga att allt under industrialiseringen skedde precis samtidigt men det är ändå obegränsad utveckling under begränsad tid - typ. 

Vi har även pratat om moralisk panik, ofta handlar det om de vuxnas extremt överdrivna reaktioner mot de företeelse som ungdomarna skapar. Moralisk panik kännetecknas av att reaktionen inte alls motsvarar hotet eller faran som företeelsen utgör (ett återkommande exempel under föreläsningarna har varit att de unga i början av 1900-talet började besöka dansbanor) men jag är hundraprocentigt säker på att jag skulle tillhöra gruppen som bröt ut i full panik om jag levde under den tiden. Och kanske kommer göra även i den tid jag faktiskt lever i. 

För det är så läskigt med saker som inte är som de var förr. Jag kan inte låta bli att tänka så. Jag kan däremot se till att jag är medveten om att det är så jag tänker och kanske försöka lugna mig lite och tänka på vad som är det värsta som kan hända. 

Trots min förändringsrädsla måste jag få framhålla att jag klarat min flytt till en helt ny stad och börjat en helt ny form av utbildning i en helt ny boendesituation med bravur. Är mycket stolt över mig själv för att allt har gått så bra hittills. 

Och kanske någon gång kan jag börja vänja mig vid att det enda som är beständigt här i livet är förändringen.

Undantaget

Visst är det bästa som finns en bok som fungerar som underhållning men ändå behandlar ett allvarligt ämne?
Så tänkte jag när jag började läsa den danska psykologiska thrillern Undantaget av Christian Jungesen.
Lite kortfattat handlar boken om fyra kvinnor som jobbar på Danskt center för information om folkmord, och en dag mottar två av dem hotbrev. Först tänker man att de är skickade av någon av krigsförbrytarna som de skrivit artiklar om i jobbet, men kan de vara helt säkra på det inte är någon i betydligt närmare kretsar som är avsändaren? Misstankar höjs, spänningen på arbetsplatsen trappas upp mer och mer och mystiken tätnar.
Det är en liten bok i den bemärkelse att den utspelar sig inom en snäv krets av personer och platser. Den handlar bara om de här kvinnorna, den cirkulerar nästan bara kring centret för information om folkmord. Jag tycker om den typen av böcker som inte svävar ut i komplicerade härvor i de politiska korridorerna eller börjar inkludera allsköns människor.
Det är dock en stor bok räknat till antal sidor. Den är över femhundra sidor lång. Jag brukar hata att läsa långa böcker eftersom jag hela tiden har känslan av att inte komma framåt i dem, men det var inte fallet med Undantaget, den var tvärtom väldigt snabbläst. Men den behöver inte femhundra sidor för att berätta sin historia. Efter halva boken blir intrigen betydligt sämre, man tröttnar och vill helst komma till slutet, för konflikterna som skapas mellan kvinnorna är idel upprepningar, bara med skillnaden att de uppstår mellan två nya parter.
Kanske är anledningen till att jag som läsare tröttnar den att det blir alldeles för stor fokusering på vem som har skrivit hotbreven. Det som egentligen är intressant med Undantaget är karaktärerna i den och relationerna mellan dem. Man vill veta mer om dem! Mer om Ibens upplevelser i Kenya, mer om Camillas barndom, mer om dem allihop.

När slutet väl kommer är det ett bra slut, man slipper bli besviken. Och under tiden man har läst har man också fått nya insikter om folkmord och ondska. Jag kan inte hävda att det som skrivs om brott och psykologiska test i Undantaget är fakta - för det vet jag ingenting om och det är ju trots allt en roman - men jag känner ändå att jag har lärt mig någonting av den.

Böcker.

Flyttar till Göteborg om två dagar.
Jag ska bo i en möblerad lägenhet som jag bara har tillgång till december ut så det är liksom ingen idé att ta med sig särskilt mycket saker. I stort sett är allt jag verkligen behöver mina kläder, men man vill ju gärna ta med sig några personliga tillhörigheter för att känna att det verkligen är man själv som bor där. Till exempel tar jag gärna med mig några böcker. Det blir ju gärna böcker jag redan har läst och vet att jag tycker om eftersom det bara är dem jag kan vara säker på representerar mig och får mig att känna mig som hemma, böcker jag inte har läst är ju mest en chansning. Så eftersom böckerna inte är något livsnödvändigt att ta med sig gav jag mig själv en kvot på tio stycken. Tio böcker är en mycket liten procent av alla böcker jag äger. Böcker är en väldigt stor del av mitt liv och min identitet. Inte nödvändigtvis att läsa dem, i alla fall inte endast. Jag vill mest bara ha dem omkring mig. Jag trivs aldrig bättre än när jag blir tvungen att stapla böcker i högar på skrivbordet eller nattduksbordet för att de ska få plats överhuvudtaget.
Så det smärtar verkligen att jag inte kan ta med precis varenda en av mina böcker. Inte för att jag tror att jag skulle läsa dem, inte för att det på något sätt vore praktiskt eller nödvändigt. Men de är lite grann en del av mig. Och jag längtar och ser fram emot den dagen jag ska flytta någonstans och bli kvar där en längre tid så att mina böcker kan få följa med.

Musik // The National

En del saker vet man att man kommer tycka om redan innan man har upplevt dem.
The National's album High violet var en sådan sak för mig,
min pappa beställde hem skivan från internet och jag spelade den i min farmors ganska formidabla stereo och behövde bara lyssna på de inledande tre sekunderna av första låten för att veta att jag skulle älska hela skivan. Och så blev det!
Det där var två år sedan, jag blev tvungen att köpa mig ett eget exemplar av High violet (ja, jag är en sådan som fortfarande köper fysiska skivor - om de är riktigt bra) och det blev utan tvekan det album jag spelade mest under 2010.
Eftersom jag är en periodare när det kommer till musik så brukar jag lyssna väldigt intensivt och ofta på ett album eller en låt eller ibland en artist under en kortare tid och sen helt tröttna och glömma bort den. Ibland glömmer jag till och med bort vad det var jag tyckte var så bra med musiken efter att jag totalt har spelat sönder den.
Med musik som är bra på riktigt, alltså inte sånt jag tycker om utan sånt som ÄR bra - det finns sådan musik som höjer sig över åsikterna - händer inte det. Jag kan lyssna på den jättemycket under en period och sedan lägga undan skivan för att ta fram den ett halvår senare och fortfarande tycka att det är extremt bra. Det händer inte ofta men det händer. Ofta hör jag eller förstår jag redan från början om jag har hittat sådan musik.
(Det finns också sån musik som följer med under långa perioder, flera år, som jag bara lyssnar slentrianmässigt på eller som jag tycker om att ha som bakgrundsmusik och så men det är inte samma sak).
För mig som är väldigt ointresserad av musik som hantverk och totalt omusikalisk själv är det en stor grej när jag hittar ett band som håller. För jag är inte den som gärna upptäcker ny musik, helt enkelt för att jag inte har intresset. Jag lyssnar gärna på sådant som jag har en föraning om vad det är för något och upptäcker sällan något helt nytt. När jag ändå gör det är det ofta någon annan som gjort grovjobbet, som luskat fram det först och sedan rekommenderat det.
Jag sitter i denna stund och lyssnar på High violet och tycker att det är extremt bra. Den passar inte alla sinnesstämningar eller alla tillfällen. Men jag vet att jag alltid (eller för lång tid framöver) kommer se det som ordentligt bra musik.

Queen

Eftersom jag har ägnat en del av den senaste tiden med att titta på handboll, och de i OS handbollsarena envisas med att konstant spela We will rock you, tänkte jag skriva lite om min relation till Queen.
Inte för att jag kan skryta med att den är särskilt tight, även om det är någonting som ibland spelas i här i huset.
Jag älskar Freddie Mercury. Jag har ingen aning om varför, kanske för att han var bög snygg cool och duktig. Men jag gillar inte Queen.
Grejen med Queen är att jag tänker att jag tycker om dem. Det skulle liksom passa mig att lyssna på dem och jag kan få för mig att tänka att den där Bohemian rhapsody är väl en riktigt bra låt eller jag kanske ska ta och lyssna lite på We are the champions.
Dock varje gång jag sätter igång någon Queen-låt upptäcker jag att jag inte alls tycker att det är bra, något jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men jag tvivlar på att jag någonsin kommer ha tillfälle att lära mig det, för oundvikligen glömmer jag bort faktumet att jag faktiskt inte gillar Queen så fort låten är slut. Det är ren och skär förnekelse, som någon slags överlevnadsinstinkt som slår helt fel.
Egentligen vet jag inte varför jag så gärna vill tycka om Queen, jag är rätt okej med allt det andra jag inte tycker om men som ändå antagligen hade givit mig mer anseende om jag föredragit.
Men jag tycker om tanken på Queen. Jag tycker om att andra tycker om Queen. Jag tycker om att det har funnits något som Queen.
Men jag har väldigt svårt att stå ut med att det i handbollsarenan oupphörligen måste spelas Queen.

Det påminner om äventyr

Delar av min släkt på pappas sida härstammar från Danmark. Min farmor är född där och både min pappa och min faster känner en tillhörighet till Danmark som de har fört vidare till mig och min bror. Det förvaltas till exempel genom att vi gemensamt åker till Danmark åtminstone en gång om året, på sommaren.

Vi brukar hyra ett hus på Nordsjälland i en by på landet precis vid havet, det är ofta en av sommarens höjdpunkter. För jag älskar att vara i Danmark! Jag kan inte påstå att det känns som ett hemland på samma sätt som Sverige men det känns definitivt som mitt land på något sätt, som att jag hör hemma där också. Jag är en av väldigt få i min umgängeskrets som faktiskt förstår det danska språket. Det kommer sig inte bara av att vi brukar vara där rätt ofta, utan lika mycket genom att vi aktivt tar del av den danska kulturen. 

Vi bilar alltid ner till Danmark på sommaren och eftersom vi är rätt många tar vi alltid två bilar. Vi har gjort det så många gånger att det uppstått rutiner kring det. Jag brukar till exempel alltid åka med i min pappas bil. 

Det finns en dansk musiker som heter Poul Krebs. Pappa brukar jämföra honom med Ulf Lundell, jag skulle gärna lägga till Ulf Lundell korsat med Peter Lemarc, för det finns en snällhet hos Poul Krebs som definitivt inte finns hos Ulf Lundell. Han är en sådan där folklig musiker som alla kvinnor över fyrtio önskar att de var gifta med eftersom han verkar så gemytlig, som sjunger om kärleken och vardagslivet. 

Min pappa lyssnar på Poul Krebs. Jag tror att alla danska föräldrar lyssnar på Poul Krebs. Jag kan inte påstå att jag har växt upp med hans musik men jag och pappa brukar alltid spela hans skivor när vi kommit till den danska sidan av sundet på våra bilfärder, det är tradition. 

Jag tycker om Poul Krebs för att jag förknippar honom så starkt med min pappa och våra resor, det betyder mycket för mig. Vi har till och med sett honom live på Tivoli i Köpenhamn en gång för många år sedan. 

Poul har skrivit tre låtar som handlar om Johnny och Jennifer, två personer som träffas efter att ha brutit upp från sina tidigare liv. I två av låtarna sjunger han meningen Det minder lidt om eventyr, alltså Det påminner om äventyr. Det framkommer inte riktigt men det verkar vara namnet Jennifer han syftar på, att det är det som påminner om äventyr, men det spelar inte så stor roll. Jag tycker bara meningen är otroligt fin.

För jag ser mina och pappas bilresor, våra Danmarks-resor, som något som påminner om äventyr. Som barn var de definitivt det, jag minns allting som i ett spännande töcken. 

Jag tycker så mycket om meningen och alla associationer jag får av den att jag har tänkt tatuera in den på armen. Jag har länge tänkt att jag någon gång vill tatuera in en text och när jag lyssnade på låten tidigare i somras kändes den klockren och jag bestämde mig på stående fot. Den ska stå på danska, Det minder lidt om eventyr, för jag känner mig stolt och glad över att få känna att jag tillhör också det landet. Jag tänkte slå till snart efter sommaren.

Och hoppas att varje gång jag ser tatueringen på armen, ska jag påminnas om att livet nog är meningen att vara lite som ett äventyr. 

Smärtpunkten

Idag läste jag ut Elisabeth Åsbrinks bok Smärtpunkten.
Liksom Tobias Barkmans Jakten på en mördare, som jag skrev om tidigare, är Smärtpunkten en reportagebok om ett svenskt mordfall. Denna gång polismorden i Malexander, eller framför allt omständigheterna kring dem.
Bokens undertitel är "Lars Norén, pjäsen Sju tre och morden i Malexander", och tydligare kunde man inte vara för detta är precis vad boken handlar om.
Jag är glad över bokens tydlighet för min förkunskap om detta var inte stor. Året jag flyttade till min nuvarande bostadsort i Södertörn, 2004, rymde Tony Olsson från anstalten Hall utanför Södertälje. Det misstänktes att han gömde sig i en sommarstuga någonstans i skogarna häromkring och i ett par dagar svävade polishelikoptrar över vårat bostadsområde och trakterna kring det innan han hittades, inte allt för nära min bostad. Sedan dess och tills nu har begreppet 'polismorden i Malexander' varit ett uttryck helt utan sammanhang för mig. Det rådde Smärtpunkten och Åsbrink bot på.
Det är lätt för mig att jämföra boken just med Barkmans Jakten på en mördare eftersom jag läste ut den så pass nyligen och det är en av få kriminalreportage jag har läst. Men trots att böckerna placerar sig i samma genre är de så olika att en jämförelse ändå blir överflödig.
Jag har ingenting att klaga på gällande Smärtpunkten. Trots att det var tio år sedan morden när boken utkom 2009 känns ämnet fortfarande aktuellt. Inte grävandet i själva mordfrågan, men boken är skriven med sådan bredd att den får mig att reflektera över långt mer än en specifik händelse. Reportaget tar i största utsträckning upp frågor om skuld, ansvar, ideologi och konsekvenser.
Alla får komma till tals. Alla olika teorier tas upp i ljuset. Elisabeth Åsbrinks egna reflektioner underlättat arbetet med att ta åt sig av informationen som presenteras.
Det är tung läsning. Den är tung eftersom det inte går att värja sig från den. Jag kan inte tänka att det hon skriver om bara gällde den där gången för tio år sedan. Det som tas upp i boken händer nu precis utanför mitt fönster (bildligt talat, vill inte bli missförstådd här).
Att läsa Smärtpunkten av Elisabeth Åsbrink känns inte bara viktigt utan i stor grad nödvändigt.

The dark knight rises

Hej!
Har varit på semester i Norge en vecka. Under den tiden var det fint väder en dag. En av dagarna det regnade gick vi på bio och tittade på The dark knight rises, den nya Batman-filmen.
Jag har tyckt om de förra Nolan-regisserade Batman-filmerna men jag missade att se den förra, The dark knight, på bio. Och jag tenderar att tycka bättre om film jag ser på bio, så just nu i alla fall, tycker jag bäst om den allra senaste.
Bäst med The dark knight rises:
Hur den kan vara en helt bra actionfilm men samtidigt få mig att stanna upp och tänka efter lite
Sämst med The dark knight rises:
Skurken. Hur kan det ta flera timmars filmtid att ta död på en helt vanlig man?
Bästa repliken i The dark knight rises:
När Christian Bale sluddrar fram You wouldn't have given it to a ordinary citizen!
Sämsta repliken i The dark knight rises:
I came back to stop you!

Mest tycker jag om den för att det är en upplevelse att se den på bio, och för att jag oftast går på känsla när jag bestämmer mig för vidare jag tycker om något eller inte. Skulle jag sätta mig ner och analysera den skulle jag antagligen inte vara lika imponerad. Strunt samma. Jag skulle betala för att se den igen.

Edgar Allan Poe

Jag ska egentligen inte kalla mig ett Poe-fan.
Jag tycker att man ska kunna lite om ämnet om man är ett fan, jag tycker också att man ska ha läst rätt mycket av objektet för beundran för att vara ett fan.
Men jag kan nog säga att jag tycker om Edgar Allan Poe, eller framför allt hans verk.
När jag var tio fick jag en bok med samlade spökhistorier i av min farmor. Den var egentligen alldeles för komplicerad för mig att läsa vid den åldern, eller om det bara var så att jag tyckte att den var tråkig, för det var bara gamla berättelser i den och de var skrivna på ett gammalt språk. En av dessa berättelser och som jag ändå lyckades traggla mig igenom och faktiskt gillade var Poe's Den svarta katten. En mycket obehaglig historia som jag har läst många gånger och fortfarande tycker mycket om.
När jag och min kompis var i Krakow för två år sen tog vi med oss en samling Poe-noveller som han läste högt ur för mig. Det roliga var att på innergården vid vårat hostel bodde en kolsvart katt. Trodde vi. Tills det visade sig att det inte var en och samma katt vi sett hela tiden utan att det var minst fem stycken svarta katter som bodde där, precis nedanför vårat fönster. Så en av kvällarna var han tvungen att läsa Den svarta katten för mig även om jag som sagt verkligen läst den många gånger tidigare.
Det finns en filmserie som heter The masters of horror där mer eller mindre kända skräckfilmsregissörer fått göra varsin entimmeslång kortfilm. En av dessa, regisserad av Stuart Gordon, heter Den svarta katten och är en blandning mellan Edgar Allan Poes faktiska liv och hans berättelser. Den är inte särskilt bra men förutom den har jag lyckats hålla mig undan Poe-filmatiseringar - detta trots att jag och sagda kompis gått igenom en Vincent Price-period! - tills häromdagen.
Jag lät mitt sällskap välja film och lotten föll på The Raven. Ingenting kan vara namngivet The Raven utan att referera till Poe's berömda dikt med samma namn. Det finns ett par filmer på Edgar Allan Poe-tema som heter The raven (ja, Vincent Price är med i en av dem), den här The Raven som vi såg från 2012 med John Cusack i huvudrollen har inte en direkt koppling till själva dikten utan handlar mest om Poe själv. Allt är uppdiktat naturligtvis, ingenting i filmen passar in i den bild jag tidigare fått av Poe och handlingen kretsar kring en mördare som begår brott som förekommer i Edgar Allan Poes noveller. Intrigen känns inte särskilt trovärdig och att miljön är satt i ett studiouppbyggt artonhundratal känns mossigt old-thinking. Filmens Poe målas för tittaren upp som rätt gemytlig och kärleksfull vilket är svårt att få att gå ihop med såväl att han är direkt impopulär bland de andra karaktärerna som med den tidigare bilden jag har av den faktiske Poe. Att filmatisera kring Edgar Allan Poe öppnar upp för så mycket men den här filmen landar mitt emellan allting. John Cusack känns varken gemytlig eller skräckinjagande, kärlekshistorien skulle kunna tillhöra vem som helst och brotten ges alldeles för lite utrymme.
Det var inte en helt kass film men om jag skulle rekommendera en film med Poe-inslag skulle det helt klart istället bli Tim Burtons animerade kortfilm Vincent, om en liten pojke som är ett stort fan av Vincent Price, där Edgar Allan Poe både nämns, refereras till och citeras.
Och så rekommenderar jag naturligtvis att man läser Poe's noveller och dikter!

Jakten på en mördare

Jag har ett intresse för brott. Alltså inte att begå dem men att läsa om dem. Jag hoppas att det inte är avvikande eller onormalt men med tanke på det fortsatta ökande intresset av att läsa till exempel deckare känner jag att jag antagligen inte är ensam.
Idag avslutade jag läsningen av boken Jakten på en mördare av Tobias Barkman. Det är en reportagebok som i slutändan främst handlar om mordet på tioåriga Helén och mordet på Jannica som båda skedde 1989 i mindre orter i Skåne.
Att det är precis det boken handlar om är rätt svårt att utröna innan man har läst den, det är inte särskilt uttalat på omslaget. Boken har någon slags undertitel som lyder Spaningsgruppen som löste det omöjliga fallet. I både titeln och undertiteln antyds det att det är ett brott och en mördare det handlar om. Vilket inte är sant, för i boken tas flera mordfall på unga kvinnor i Skåne upp - även om det berättas om detta för att sedan leda till att Tobias ska berätta om Helén- och Jannicamordet. Egentligen handlar det om alla kvinnomord som en Per-Åke Åkesson var med att lösa under sina år som någon slags överordnad i polisen i Kristianstad. Egentligen handlar det faktiskt mest om Per-Åke Åkesson. Vilket är okej (dock inte så objektivt). Men jag tycker att bokens inriktning, handling och syfte skulle kunna preciseras mycket bättre, både i någon slags baksidestext och i själva reportaget.
I alla fall, Tobias Barkman är inte författare utan journalist. Det märks tydligt. Litterärt är boken inte mycket värd även om innehållet är väldigt intressant. I författarpresentationen står det att Tobias Barkman är den enda som fått ta del av utredningsmaterialet som presenteras i reportaget, jag kan bara anta att det ligger stort journalistiskt arbete bakom.
Det här dilemmat har jag stått inför tidigare och jag kan fortfarande inte svara på vad jag tycker. Borde det finnas ett högre krav på det litterära, alltså språket och uppbyggnaden av en berättelse, även i reportageböcker eller biografier - där innehållet egentligen är det som är viktigt?
Jag önskar när jag läser Jakten på en mördare, att den även var välskriven. Det anser jag inte att den är. Den lämnar egentligen mer att önska än så, till exempel fler än Per-Åke Åkessons perspektiv. Speciellt när han känner sig överkörd av sina chefer och är säker på att de är ute efter att sätta dit honom. Det är naturligtvis lätt att känna när något går emot en - och kanske är det sant, men svårt att kunna bry sig om när man bara får en persons upplevelser. Ett par gånger presenteras även bevismaterial i fallen som inte tidigare planterats men ändå refereras till som "det där blodet" eller liknande, som gör att det känns dåligt språkligt genomarbetat. Ändå förstår jag att Tobias måste ha jobbat mycket och länge med reportaget. Lite känslan av att "Äh fan nu har jag jobbat med det här så länge, nu får den fan vara klar, jag skickar in den till förlaget."
Jakten på en mördare är intressant läsning. Men bara innehållsmässigt.

Tillägg! Googlade bilder på boken och ser att i pocketversionen har innehållet preciserats! Undertiteln lyder nu Spaningsgruppen som löste mordet på Helén i Hörby. Bra gjort Bonniers!

Moonrise kingdom

Om jag på stående fot var tvungen att kasta ur mig namnet på min favoritfilm skulle jag vråla The Royal Tenenbaums. Wes Andersons mästerverk från 2001. Jag är egentligen ovillig att bara nämna en favorit eftersom det är så uteslutande. Men om denna enda film ändå är gjord av Wes Anderson tycker jag att jag har lyckats presentera mig rätt väl.
Det är svårt att sätta ord på min relation med regissören Wes Anderson. Låt oss nöja oss med att säga att den är stark och kärleksfull.
Min första Wes-upplevelse var när jag såg just The Royal Tenenbaums (Borås, men min pappa, 2002). Jag var alldeles för ung men älskade den ändå. Ändå var det inte förrän Life aquatic (The Life aquatic with Steve Zissou) kom 2004 som jag började se ett mönster.

Jag hade vid den här tiden turen att umgås med personer som hade filmsmak väldigt liknande min egen. Vi började tillsammans utforska Wes Andersons regissörsskap och Darjeeling limited är den enda filmen jag har sett mer än en gång på bio. Idag är min Wes-samling i DVD-hyllan komplett.
Därför måste jag säga att jag är ganska besviken på mig själv att det tog sådan tid innan jag gick och såg den nya filmen Moonrise kingdom på bio. Min hängivenhet borde ha driftat mig till att stå och hänga på låset till premiären. Låt mig försvara mig med att jag vid den tiden bodde på Öland.
Men nu har det i alla fall hänt! För ett par dagar sedan släpade jag med mig min mamma till biografen och såg Moonrise kingdom.
Innan jag berättar om det måste jag nämna fallet med Andersons senaste film innan den, alltså Den fantastiska räven (The fantastic mr. Fox), en dockfilm inspelad i stop-motion. Mycket imponerande med tanke på allt jobb som ligger bakom. Också en mycket rörig historia där mr. Anderson har tillåtit sig själv att krångla till Roald Dahls från början ganska enkla historia om en räv som lurar tre brutala bönder. Jag är ett fan av uppfinningsrikedomen och genomförandet men inte av den tillslut rätt invecklade storyn.
Genom trailen till Moonrise kingdom hade jag fått uppfattningen om att det skulle vara den av hans filmer som mest liknar The Royal Tenenbaums, min tveklösa favorit i hans meritlista, men kan konstatera att den faktiskt mest av allt påminner just om Den fantastiska räven.
Jag antar att det pekar mot utveckling, det var ju trots allt tio år sedan The Royal Tenenbaums kom, men jag saknar ändå den tiden när Wes Andersons filmer inte innehöll tio vändningar. Kanske är det något slags klamrande till konstnärlig frihet. Hur som helst, förutom just den detaljen var Moonrise kingdom perfekt - och jag vill egentligen inte uttala mig vidare innan jag har sett om den en två eller tre gånger. Hans filmer både kräver och förtjänar det.
Jag ska också uttrycka det i någon slags klartext: Moonrise kingdom är inte en ny The Royal Tenenbaums men fortfarande en fantastiskt bra film som jag gladeligen rekommenderar till alla och envar.

Fröken Smilla i nytt perspektiv

Med tanke på att jag varit så inne på, och i, Fröken Smillas känsla för snö den senaste tiden blev jag väldigt glad över att se att Dagens nyheters kulturjournalist Jens Liljestrand skrev om den i lördagens kulturdel. Och eftersom jag är mycket medveten om att detta är en bok som kom ut 1992 blev jag även förvånad över att någon tar upp den som aktuell nu. När jag sedan läste att det handlade om Smilla ur ett genusperspektiv blev jag genast väldigt glad eftersom jag själv tänkt mycket på det när jag läst boken.
DN har tydligen en sommarserie om 'hen' i litteraturen och det här var alltså Liljestrands bidrag. Lite som att han läst mina tankar. Men oavsett om man har läst Fröken Smillas känsla för snö eller inte så är det intressant läsning. Kanske till och med nyttig. Jag rekommenderar! Följ bara länken!

Fröken Smillas känsla är stark och androgyn

Johan Theorin

Så här på somrarna dör litteratursnobben inom mig och plötsligt tycker jag att det är helt okej att ägna dagarna åt att läsa deckare. Så jag läste precis Johan Theorins senaste bok Sankta psyko som nyligen kommit ut på pocket.
Jag har tidigare läst hans andra böcker, och borde vetat vad jag hade att vänta, men jag hade glömt bort Theorins förkärlek för storslagna slut. Som i en episk amerikansk krigsfilm ungefär. Det är anmärkningsvärt med tanke på att Sankta psyko till stor del är en ganska långsam berättelse om en förskolelärare och ett mentalsjukhus. Man får små bitar i taget av mannens förflutna och hans koppling till sjukhuset, anledningen till varför han sökte sig till tjänsten som pedagog just till anstaltens daghem. Och det är ganska trevligt och ganska mysigt ända fram till de sista kapitlen, där det blir Hollywood av det hela. Jag antar att Johan själv ser allting tydligt framför sig och vet varför allt som händer händer, men för mig blir det bara rörigt - och rätt fånigt. Jag är också en person som tycker om små rörelser.
Detta irriterade mig till den grad att jag var tvungen att läsa om Nattfåk, en av Johan Theorins tidigare böcker, som jag läste för ett par år sedan. Jag mindes att jag då tyckte om den och kunde inte minnas hur den slutade så jag tänkte att den kanske inte hade det där actionfilmsslutet. Det skulle vara skönt i sådana fall. Tji fick jag.
Jag tycker på det hela taget att Nattfåk har en mer intressant story än vad Sankta psyko har, det är lite mindre tydligt vart allt ska leda, planteringarna känns mer noggrant utförda och jag bryr mig mer om karaktärerna. Men slutet kommer man inte undan. Det följer samma mönster som i Sankta psyko.
Jag är alltså en sådan person som inte tycker att vilda jakter på mördare i svår terräng är spännande. Spänning för mig är psykologisk, människors agerande är spännande, vapen adderar ingen spänning för mig. Jag skulle lika gärna kunna lägga undan Nattfåk mitt i det storslagna slutet för jag bryr mig verkligen inte om hur det går. Jag vill hellre få reda på mer om gårdens historia, höra fler spökhistorier, veta om polisen fått fler ledtrådar i den huvudsakliga gåtan. Jag vill inte veta vem som slår ner vem.
Jag vet inte vad det är som gör att Theorin känner att man måste avsluta sina böcker på det här sättet när det verkligen bryter av mot deras egentliga, som jag ser det, karaktär. Jag måste tycka att det är synd för våld förekommer i så många former i så många andra böcker och det som gör Johan Theorins böcker speciella är ju allt det andra, det psykologiska, den smygande spänningen. Han borde satsa mer på det.

  

Ny teknik

Måste säga att ju äldre jag blir, desto mer konservativ blir jag också. Detta yttrar sig inte politiskt eller så, utan mest - eller bara - när det kommer till teknik.
När jag var yngre, i början av tonåren, tyckte jag att ny teknik var spännande. Inte avancerad teknik, utan sådant som gick att läsa om i reklambladen från Onoff och Elgiganten. Framför allt gillade jag att följa med i utvecklingen av mobiltelefoner. Minns nu att detta var precis i övergången till polyfona ringsignaler och färgskärm! 
Nu tycker jag att ny vardagsteknik tillhör en livsstil som jag inte vill ha, i alla fall inte just nu, kanske ändrar jag mig senare. Det känns helt enkelt inte så viktigt att vara tillgänglig precis hela tiden, eller för den delen ha tillgång till allt hela tiden. 
Samtidigt! När man har tillgång till något nytt och bekvämt är det ju väldigt lockande att också använda det. Upptäckte till exempel häromdagen att man kan få ett tv-program som redan har börjat att börja om! Wow! Och eftersom det man ser liksom redan har sänts så kan man spola förbi reklamen! Utan att ens behöva spela in någonting! Ja, ni märker. Det är ju verkligen inte nödvändigt. Men det är bekvämt. Och jag kan ju ändå inte stoppa den tekniska utvecklingen, och vill naturligtvis inte det heller. Det är ju trots allt valfritt, allting. Så jag väljer att börja om i tv-programmen och spola förbi reklamen så länge jag bor här hemma hos min mamma nu i sommar, för att se om jag ens kommer ha tillgång till tv när jag flyttar sen. För kanske ogillar jag reklam mer än teknik, när jag tänker efter.

Anaïs Nin

Har sedan jag jobbade på biblioteket och sprang över Anaïs Nins böcker för första gången haft en uppfattning om att hennes samlingar med erotiska noveller skulle vara något nära på mytiskt, speciellt och klassiskt. Därför har jag alltid lockats av tanken att läsa något av det hon skrivit, även om genren i övrigt kanske inte är något jag ägnar så mycket uppmärksamhet.
Så idag köpte jag Venusbarn, uppföljaren till kanske mer kända Venusdeltat, för en tjuga på Myrorna och läste den på tåget hem. Förutom själva upplevelsen att läsa erotiska noveller på tåget, definitivt något jag rekommenderar, måste jag säga att jag är besviken. För historierna lutar liksom inte åt något håll, de är inte frestande pryda, de är inte unikt vulgära, de är inte skrivna på ett klingande vackert språk, de är liksom ingenting annat än det jag med lite halv ansträngning skulle kunna googla mig fram till. Så den förs till listan över böcker jag nu kan säga att jag har läst men inte kommer minnas.

Anaïs Nin

Fröken Smillas känsla för snö

Jag har nyligen avslutat en ettårig skrivarkurs. Där berättade vi ofta om läsupplevelser, gärna under skoltid, men det var ju ingen som tyckte att man var särskilt konstig om man drog upp ämnet en fredagskväll heller. Nu när jag flyttat hem igen och läser en bok som på riktigt är en upplevelse, känner jag inte att det finns någon självklar person att vända sig till och bara ösa ur sig allt inför.
Jag läser Fröken Smillas känsla för snö. För mig var det länge mest en film som tv4 visade på söndagskvällarna ungefär en gång i månaden under 2001 och 2002, som jag aldrig fick se slutet på för att den gick för sent. Men sedan hittade jag boken i min mammas hylla för ett par dagar sedan och har hunnit halvvägs igenom den och det finns så mycket jag inte förstår.
Framför allt förstår jag inte varför det har tagit sådan tid. Varför var det ingen som under alla mina tonår i förstående tystnad bara räckte mig den här boken? Varför måste man göra allting själv?
Fröken Smillas känsla för snö är ju verkligen ingen tonårsbok, den har ett omständligt (men inte svårt) språk, en vuxen approach och en massa ekonomiska termer. Men framför allt har den ju Smilla, och Smilla är allt jag någonsin har behövt.
Storyn hade kunnat vara vilken som helst, skit samma, verkligen. Eller nästan, för även om jag främst läser boken som en karaktärsstudie, inte bara Smilla är fantastisk, de andra karaktärerna har också skapats under direkt omsorg, så är det en liten bonus att de försöker lösa ett mysterium tillsammans. Det är inte en deckare, det är ett Scooby Do-avsnitt, en Vi fem-bok.
Fröken Smillas känsla för snö är fylld av underfundigheter, vardagsskönhet, svärta och nyfikenhet. Ändå kännetecknas den bättre av vad den saknar. För boken förmedlar en avsaknad av redan skapade uppfattningar och låter mig bygga upp dem själv. Ingen talar någonsin om för mig vad jag ska tycka och ingenting har någonsin tilltalat mig mer än just det. 

Jag älskar förresten bakgrundsbilden som jag googlade fram.
Får lite känslan av att jag står i duschen och stirrar ner i golvbrunnen på ett inlandsfängelse byggt 1965.

Omstart

Omstarter är ju verkligen inte min grej. Det är ju satans svårt! Och mycket jobb.
Men nu känns det mesta i mitt liv som någon slags ny början så då kan jag lika gärna påbörja en ny blogg också, på ny domän, under nytt namn. For the sake of it.