Böcker som har påverkat mig

Det har cirkulerat en liten uppgift på facebook som går ut på att man ska lista de böcker som påverkat en mest. I uppgiften ingår också att man inte ska tänka efter för länge, att det ska vara böcker som dyker upp relativt enkelt när man funderar på saken.
Jag har ju läst otroligt många fantastiskt bra böcker, men just det där ordet "påverka" får mig att vilja tänka efter noggrannare. Det känns som ett stort ord. Vilka böcker har gjort mig till den jag är? Några titlar är helt självklara. Här följer ett gäng:

Dvärgen - Pär Lagerkvist. För att min svensklärare lånade ut sitt privata exemplar av den till mig när jag gick i åttan eller nian och det var som att öppna en helt ny värld för mig. Dittills hade jag mest läst ungdomsböcker eller mer samtida vuxenromaner och det här med klassiker eller stilistiska romaner var okänt för mig. Även att boken behandlar så många plan, det finns den konkreta handlingen och de tvivelaktiga karaktärerna, det finns ett fantastiskt språk och det finns en filosofisk frågeställning. Vad är ondska? Dvärgen är fortfarande en av mina starkaste läsupplevelser och frågan är om den inte kommer vara svårslagen lång tid framöver.

Drömfakulteten - Sara Stridsberg. För att min kollega sa åt mig att läsa den i samband med att den vann Nordiska rådets litteraturpris 2007. Jag var inte ens sjutton år. Jag hade aldrig hört om vare sig Sara Stridsberg eller Valerie Solanas innan och jag var helt oförberedd på vad jag skulle komma att uppleva. Jag har Drömfakulteten att tacka för både ett litterärt och ett feministiskt uppvaknande. Jag tänker mig att den person jag är idag startade där. Att jag aldrig hade kunnat bli samma person utan att först ha läst Drömfakulteten. Det är stort.

SCUM manifesto - Valerie Solanas. En direkt följd, naturligtvis. En aning provocerande kanske, men hela min feministiska identitet skapades där och då. Jag blev starkare och säkrare. Jag blev också förtvivlad och förvirrad. Jag blev glad och förundrad. Jag blev förbannad. Det är inte ofta så många känslor skapas ur så få sidor.

Om en pojke - Nick Hornby.  En avvikare på listan till synes kanske. Faktum är att Om en pojke är den bok (vuxenroman alltså) som jag har läst flest gånger. Eftersom jag är en sådan där nitisk person som skriver upp varje gång jag läser ut en bok, så har jag kunnat räkna efter. Tretton gånger har jag läst den. På tio år. Under mina tidiga tonår hittade jag svaren på alla livets frågor i just den här romanen. Anledningen är helt enkelt den att jag skapade en väldigt stark kontakt till alla karaktärerna. De var mina allra bästa vänner med alla sina fel och brister och jag kände att jag hörde ihop med dem. Kanske även min Englandskärlek grundas här, hela boken utspelar sig i London och första gången jag var i London upptäckte jag staden genom de referenser jag fått med mig från Om en pojke.

Jane Eyre - Charlotte Brontë. För att jag fortfarande kunde bli förvånad över hur starkt man kan identifiera sig med en bokkaraktär som skapats över 150 tidigare. För att jag sällan uppslukats så totalt av en påhittad persons öde, för att jag aldrig ville släppa taget om henne. För att jag sen jag läste Jane Eyre tidigare i år vill bli sedd som just det, någon som har läst Jane Eyre. Någon som har gått igenom det och kommit ut på andra sidan som en starkare och bättre person. För att jag har två olika utgåvor av boken i bokhyllan, plus en tekopp med Jane Eyre-motiv. Allt för att alla ska se. Att jag är en sån som har läst Jane Eyre.

En lista över de allra bästa böckerna jag har läst skulle mycket enkelt kunna bli längre. Och inte lika relevant att motivera kanske. Jag hoppas att listan över böcker som har påverkat mig också kommer att bli längre, det är en fröjd att formas genom konsten. Att utvecklas som person och kunna gå tillbaka och peka Där! Det var där det hände!

Skärvor av J

Jag har läst den nyutkomna ungdomsromanen Skärvor av J, skriven av Magnus Ljunggren. Den marknadsförs som en historia i Twin Peaks-anda. Den inleds också med ett försvinnande av en ung kvinna, precis som i David Lynch tv-serie. Men J var ingen Laura Palmer.
"J" står för Julia, det är omotiverat varför bara begynnelsebokstaven används i titeln. Kanske ska det ge ett mer mystiskt sken, men Julia kallas aldrig något annat i romanen. Berättaren, huvudpersonen, är Sara, en femtonårig tjej som bor någonstans i närheten av Örebro. Hon och Julia har varit bästisar tidigare, men det var länge sen de umgicks nu, tills en kväll då Julia ringer och behöver sällskap. Julia får följa med Sara och hennes kompis Erik på en utflykt och efter det blir inget sig likt. Julia försvinner. Ryktena är igång.
Det är spännande. Jag faller för huvudkaraktären Sara, hon är en in between, inte en av de coola tjejerna, men ändå nästan en i gänget. Hon är olyckligt kär och försöker påvisa sin existens genom att köpa kladdiga läppglans på Kicks. Hon skulle kunna bo i den staden där jag arbetar, jag känner igen alltihop.
Det är en vinst att boken inte utspelar sig i Stockholm som så många andra böcker gör, i alla fall för mig som växte upp i en småstad, igenkänningen är stor.
Men sen händer något.
I våras läste jag Moa Eriksson-Sandbergs bok Den första flickan skogen möter. Den har ungefär samma story, en flicka försvinner och lämnar många frågor efter sig. (Den försvunna flickan i Eriksson-Sandbergs bok heter dessutom Linda Palm, en mer än tydlig
referens till samma David Lynch-serie).
Det som också är gemensamt för de båda böckerna Skärvor av J och Den första flickan skogen möter är att när något börjar gå dåligt så går allt dåligt. Det finns ingen hejd på vad huvudpersonerna tvingas utstå till följd av tragedin som drabbat staden. Det är alltid de utagerande flickorna som försvinner, de brådmogna, de som syns. Kvar lämnas deras mer inbundna vänner, funderarna som ägnar dagar och veckor åt att förstå vad det var som hände. Och vad som fortfarande händer, de hemska händelserna staplas på varandra.
Och till slut orkar man inte mer, som läsare. Man börjar undra vad som är poängen med att ytterligare tragedier ska drabba de stackars flickorna som lämnats kvar. De behövs i alla fall inte för spänningen, det blir tvärtom alldeles för fullpackat för att man ska orka bry sig en vända till. Jaha, då visade sig den personen inte heller vara att lita på. Och man undrar var alla vuxna är, varför ingen talar klarspråk med de unga, varför de försöker skydda dem från allt som redan hänt.
Skärvor av J har sina poänger. Men poängerna skulle kunnat väga tyngre om Magnus Ljunggren som författare låtit sig själv lita på det suggestiva och förstått att less kan vara more.

Förr eller senare exploderar jag

Jag läser Förr eller senare exploderar jag.
Ja, ja, jag vet - sist på bollen. Men jag har i ärlighetens namn inte varit särskilt sugen tidigare. Nu har jag inte haft något val eftersom min kollega stack den i händerna på mig och definitivt förväntar sig ett utlåtande när som helst.
Så jag läser den, på svenska, och använder därför den omdiskuterade svenska titeln när jag pratar om den.
Jag tycker inte om den.
Jag är själv inte särskilt förvånad över det, jag har aldrig förväntat mig att jag ska tycka om den. Samtidigt kan jag tycka att det är lite tråkigt att inte bli så där förälskad i boken som jag vet att många har blivit med just Förr eller senare exploderar jag.
Det finns många anledningar till varför jag inte fastnar för den, men den främsta är att den är för litterär. Den känns för skriven, för medveten om att den är en text. Det uppstår på det sättet en distans och jag har ingen tro genom berättelsen att det här skulle kunna hända på riktigt.
Det i sig är ganska märkligt eftersom det är hyfsat vardagliga händelser som skildras i boken, handlingen kan kokas ner till sjuk flicka möter pojke, de fattar tycke för varandra i olika takt och reser till Europa, däremellan citerar de poesi för varandra och är sarkastiska.
Det skulle kunna hända vem som helst. Ändå tror jag inte på ett ord av vad jag läser.
Något annat som stör mig, och som ofta stör mig, är att den är ganska klyschig. Det märks att författaren John Green gjort sitt bästa för att skriva en annorlunda bok (det är den ansträngningen som skapar distansen) men samtidigt är den proppfull av redan använda bilder för att skildra ung kärlek. Säkert med en stor dos medvetenhet, dock hjälper inte det. De är i vägen. Hela boken är i vägen för sig själv. Det skulle finnas betydligt mer effektiva sätt att berätta om cancersjuka som finner varandra vid livets både början och slut, så att jag dessutom skulle köpa det.
Å andra sidan verkar jag vara en av få svårflörtade så det får väl stå för mig.