Petrus Dahlin

På mitt jobb på biblioteket är jag skräckansvarig på vuxenavdelningen. Men jag är minst lika intresserad av det som skrivs i den genren för barn. Därför har jag plöjt mängder med rysare skrivna för mellanstadieåldern. Till slut hade jag läst alla vi har och nu får jag gå och vänta på att det kommer nya. Tack och lov är det fortfarande en populär tematik i barn- och ungdomslitteraturen så flödet verkar inte sina på ett tag.

En författare som på senare tid givit sig in i skräck-svängen är Petrus Dahlin. Han skriver många olika typer av böcker, men han har till exempel skrivit fyra regelrätta rysare för barn i 10-12 års åldern. Jag har läst dem alla, naturligtvis.
När den första av hans skräckisar kom hade jag mest läst snällare spökhistorier för barn, det behövdes något som var vassare, otäckare, olyckligare. Petrus Dahlin fyllde det gapet i utgivningen. De är verkligen mycket mörkare i tonen än det mesta annat, det finns inte mycket som är snällt däri. Just det gillar jag, men det finns mycket annat som jag är tveksam till. Och det är sådant som går igen i de följande böckerna också.

Den senaste i raden av Dahlins rysare heter Vattenskräck och kom ut nu i vår. Den handlar ytterst om en flicka i 13 års åldern som får sommarjobba på en skräckfilmsinspelning. Inte som en i filmteamet, men som hjälpreda och assistent. Hon älskar det. I slutet visar det sig att storyn egentligen finns någon helt annanstans och bara det känns otroligt långsökt. Men det som verkligen stör är brist på perspektiv.

Det handlar om Clara Emilia. Kanske är namnet en referens till Carol Anne, huvudpersonen i filmen Poltergeist som filmteamet gör en remake av, kanske till och med en flört till Agnes Cecilia, Maria Gripes mästerliga roman från 1980-talet. Visst låter det lite mystiskt och romantiskt med dubbla förnamn. Men det känns också symptomatiskt för den värld som Petrus text existerar i.

Första boken, Hjärtlös, handlar om en flicka som flyttar med sina arbetsnarkomaner till föräldrar till New York. Där får hon klara sig på egen hand, köpa sushi till lunch varje dag och få hemundervisning.
Bok nummer två heter Kurragömma och handlar om en pojke som blir lämnad ensam i ett hus i Spanien eftersom hans mamma som han rest dit med oväntat måste åka på jobb.
Redan efter att ha läst de här två böckerna reagerade jag på den här världen som Dahlin skildrar. Förutom att barnen alltid lämnas ensamma på ett eller annat sätt (gärna utomlands där de inte är säkra på språket och inte har något skyddsnät) så finns det ett till tema. Föräldrarna har fina jobb, de lämnar hellre sina barn än gör avkall på sin karriär, det är självklart att åka på semester eller bo i en våning i New York. Det kommenteras inte.

Tredje boken Spöknät gör förvisso en avstickare från det här mönstret på sina sätt, den utspelar sig på huvudpersonens hemmaplan och har en skilsmässa i fokus (men barnet blir fortfarande lämnat ensam). Däremot lever den nyligen utkomna fyran upp till det med råge.

Petrus Dahlin kommer från Stockholm. Jag har träffat honom. Han har en uppvuxen stadsbos pondus. Det märks också i serien han skrivit för yngre barn, "Kalle Skavank", som till och med har Stockholms söderförorter med i titeln många gånger. Men framför allt märker jag det i Vattenskräck.

Clara Emilia bor i Stockholm. Det är så självklart att det inte nämns. Man ska som läsare själv förstå det genom vilka gator hon tar sig fram på och hur hon tar bussen ut till Nacka där filminspelningen äger rum. Jag ska förstå det genom att hon bor, inte alls i förorten, utan i Vasastan. Clara Emilia är inte direkt ett namn som skvallrar om arbetarklass.
Jag menar naturligtvis inte att man inte får skriva om människor som bor i Stockholms innerstad. Det jag värjer mig mot är självklarheten i det. Jag är själv uppvuxen på en liten ort mitt i landet och led, faktiskt!, under barndomen av den svenska stockholmscentreringen. Det är som att om ett verk utspelar sig någon annanstans än i huvudstaden så är det för att göra en poäng av det. (Jag lärde mig senare under tiden jag bodde i Göteborg att västra Sverige istället har en göteborgscentrering, men likväl är det storstäderna som drar det längsta stråt). Och när man bor i Vasastan tillkommer det vissa privilegier som inte heller behöver nämnas eftersom det bara är så det är.

Jag antar att de barn som läser böckerna inte tänker på detta i samma grad som jag gör. Eller ska man verkligen anta det? Jag själv vet ju hur detta kunde skapa en känsla av utanförskap redan för mig som barn. Att det var Stockholm man skulle sträva efter. Bli en av de som räknas.
Och nu bor jag här. I Stockholms södra förorter.

Johanna Thydell

2003 var jag tretton år, lika gammal som huvudpersonen i Johanna Thydells bok I taket lyser stjärnorna som utkom samma år.

Jag fick boken och läste den. 

I taket lyser stjärnorna var Thydells debutbok och fick stor uppmärksamhet och prisades senare med både Augustpris i barn- och ungdomsklassen samt debutantpriset Slangbellan. 

Jag var aldrig en av dem som tyckte om den. 

Jag hade svårt att tycka om ungdomsböcker när jag själv var i tonåren eftersom de aldrig handlade om mig. De skildrade alltid den där bilden av hur ungdomen är en tid för "första-saker", och fokuserar på fester och killar (eller tjejer men mest killar, i alla fall de jag läste) och sex och droger ibland. Det fanns inga böcker för tonåringar som hellre satt hemma och läste böcker, fikade länge och hade existentiella samtal med sina vänner eller hyrde skräckfilmer. 

Man kan hävda att I taket lyser stjärnorna handlar om hur en flicka lever med en svårt cancersjuk mamma, men till stora delar koncentrerar den sig mer på identitetsskapandet, och för Jenna, som huvudkaraktären heter, går det ut på att bli tillsammans med Sakke, hänga med på granntjejens fester och hångla med bästa kompisens storebror. 

Det var nog uppenbart för mig redan då när jag läste den att Jenna för all del hade sina orsaker till att handla som hon gjorde. Att den sjuka mamman alltid fanns med i bakgrunden och att hon hade många problem och tankar som hon behövde fly från. Men det räckte inte för mig. Jag läste hellre Johanna Nilssons vuxenromaner om personer med depressioner som levde ensamma och klippte av sig håret med en kökssax för att få känna kontroll över livet igen. (Konsten att vara Ela, för den som är intresserad.)

I efterhand har jag kunnat se att I taket lyser stjärnorna har förtjänster i hur språket får vara fritt, den har ett tilltalande upplägg och jobbar med korta kapitel, upprepningar och andra formtricks som gör den lättläst och låter den stå ut ur mängden. 

Nyligen utkom Johanna Thydells senaste bok Mornitologen. Jag har precis avslutat min läsning av den. Jag tycker inte om den. Heller.

Skillnaden är att Mornitologen inte har någonting som sticker ut. Snarare tvärtom.

Den handlar om Moa vars mamma lämnade familjen när Moa bara var två år gammal, och sedan dess inte hört av sig. Nu ringer hon plötsligt och vill ses. Moa går motvilligt med på detta och säger att hon kommer över fem dagar under sommarlovet. När Moas vän Otto anser att fem dagar var väl långt blir Moa nervös och kommer på att hon ska låtsas göra ett skolarbete om fåglar under tiden, att det är därför hon måste stanna ett tag. 

Det går naturligtvis lätt att se att Moa är sviken, nervös, orolig, arg och ledsen. När hon möter sin mamma för första gången efter femton år är det självklart att det inte går som på räls. Men lika mycket upplever man det som att Thydell hittat på den här fågelskådarhistorien bara för att få använda sig av ordleken i titeln. (M)ornitologen. 

Ärligt talat tycker jag Moa mest är gnällig och tråkig. Hon kan inget om fåglar. Av någon anledning anser hon att fågelskådare bör ha galonbyxor på sig, även om det är mitt i sommaren och värmebölja. Det blir varmt. Hon har tråkigt. Mobiltäckningen funkar inte. Bästa kompisen åsidosätter henne. Mamman är undvikande. 

Det är svårt att sympatisera med Moa och hon får heller inte särskilt mycket djup. Hon är helt ointressant och det enda jag hoppas på under hela läsningen är att hon ska kasta av sig de där fågelskådarkläderna och gå in och prata med sin mamma. 

Det blir ingen riktig upplösning och man slår ihop boken ganska oberörd och undrar var den Johanna Thydell, som trots allt kom med något nytt en gång i tiden, har tagit vägen.

Ingen normal står i regnet och sjunger

Jag frågade min kompis om hon läst någon av Sara Ohlssons ungdomsböcker och hon undrade om Sara är hon som skriver böcker med långa titlar.
Japp.

Sara Ohlssons första ungdomsbok heter Jag är tyvärr sjuk och kan inte komma till skolan idag. Men det är hennes senaste, Ingen normal står i regnet och sjunger som jag precis har läst.

Jag var tveksam till en början. Det var i och för sig tydligt redan tidigt att Ohlsson har ett roligt, rappt och slagfärdigt språk men jag tyckte det hela verkade lite forcerat. Som något hon bestämt och som inte kom särskilt organiskt.
Och visst är det så när man skriver, jag vet det också, att det kräver otroligt mycket tankeverksamhet och ansträngning. Det är bara som allra bäst när det inte märks av i texten.

Någonstans i mitten ändrade jag dock åsikt. Jag slutade tänka på om språket var forcerat eller inte, och oavsett så hade ansträngningen lyckats, det var ju trots allt roligt. Nu kunde jag bara fokusera på historien.

Berättelsen är enklast möjliga. Den handlar om Ella som är bästa kompis med Charlie och träffar en kille som hon borde kunna passa ihop med men som det känns helt fel tillsammans med. Och sen kliver Niki in i bilden.
En historia får bara vara så här enkel om den har något annat som gör den angelägen. Och det har Ingen normal står i regnet och sjunger.

Det jag verkligen slås av är hur Sara Ohlsson, genom sin huvudperson Ella, skildrar hur det är att bli kär. Jag har läst otaliga ungdomsböcker, verkligen hur många som helst, men jag har aldrig läst en bok där känslan beskrivs så bra som i denna. Det är kanske för att jag redan från början faktiskt känner igen mig själv i Ella. När jag kommer på mig själv att tänka att jag tycker Ella gör klyschiga och tröttsamma saker, är det för att jag själv har gjort exakt samma sak.

I grunden handlar den här boken också väldigt mycket om ett feministiskt uppvaknande, vilket för mig är otroligt tilltalande, och även den här biten tycker jag att Ohlsson gör helt rätt. Så även om det finns störningsmoment i både språk och berättelse så väger Ingen normal... upp det många gånger om genom alla de förtjänster den har.

När jag frågade min kompis om vad hon tycker om Sara Ohlssons böcker sa hon att hon hade älskat dem om hon läst dem när hon var i ålder för målgruppen. Jag tänkte på det genom min egen läsning och kom fram till att det var helt sant också för mig. Här har vi alltså en ungdomsboksförfattare som verkligen skriver för ungdomar. Äntligen!