Nu är det nytt år och jag har återgått till att läsa precis vad jag vill, inklusive manliga författare. En annan sak som jag förbjöd mig själv från förra året var att läsa om böcker som jag redan läst tidigare. Jag är nämligen en sådan som gärna läser böcker flera gånger, ibland för att de helt enkelt är så pass bra, men också för att jag tycker om att veta vad jag får.
Ett annat trick, för att komma ifrån den ovanan, är att läsa böcker man på andra vägar vet hur de slutar. Som att man har sett filmatiseringen, till exempel.
Jag har på mitt jobb fått ansvaret för skräckhyllan. Därför är min värld ganska kantad av skräckromaner nu för tiden, det är det jag sysslar med hela dagarna. En ypperlig tillvaro. Men trots att utvecklingen har gått stadigt framåt den senaste tiden så har jag fortfarande läst pinsamt få rysare. Dags att råda bot på detta, tänkte jag, och lånade hem Stephen Kings beryktade Jurtjyrkogården.
Jag har läst en av Kings romaner tidigare - The Shining - och tyckte hyggligt bra om den. Men framför allt har jag vuxit upp med de otaliga filmatiseringarna som har gjorts efter hans böcker. Jag har en mycket längre historia som skräckfilmsfantast än som skräckromanintresserad, att jag skulle läsa böckerna slog mig inte förrän helt nyligen. Så gick just Jurtjyrkogården på tv för inte alls länge sedan och jag tänkte att jag kanske faktiskt ska ta mig an den litterära upplagan. Det sägs ju faktiskt vara det otäckaste som Stephen King någonsin skrivit, även enligt honom själv.
Sagt och gjort.
Detta kan ju verka tjatigt. Men på framsidan av upplagan av Jurtjyrkogården som jag lånade hem från jobbet uttalar sig Marcus Birro om att King är en av de bästa författarna idag. Varför just Birro är i position att utnämna dessa framgår inte. Efterordet är skrivet av John-Henri Holmberg, som jag inte känner till, som lovprisar författarens förmåga att få oss att känna igen oss i och sympatisera med karaktärerna.
Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske krävs en man för att identifiera sig med Louis Creed, huvudpersonen i Jurtjyrkogården. Jag tycker inte alls att han är särskilt sympatisk, snarare ointressant och emellanåt gnällig. En sådan där frun måste fråga om det verkligen kommer gå bra att han stannar hemma och passar yngsta barnet medan hon är och handlar. En sådan som dricker öl med grannen varje kväll medan resten av familjen reder sig på egen hand.
Karaktärerna är det viktigaste för mig både när jag läser och skriver, därför har jag svårt att bortse från det faktum att jag faktiskt inte bryr mig om dem, förutom nämnda granne, särskilt. Dessutom tycker jag att det är en ganska dålig bok rent textmässigt. Samt att jag kämpar med att förstå exakt vad som är så otäckt att King från början - enligt efterordet - inte ens ville ge ut den.
Jag förstår däremot varför den har blivit en av Stephen Kings mest säljande böcker, jag förstår dragningskraften i att dessa vedermödor som förekommer i boken drabbar en helt vanlig familj som hade kunnat vara vem som helst av oss, och historien är ett ganska intressant tankeexperiment. Dessutom förstår jag att King har brutit marken för alla de efterkommande skräckförfattarna, så jag ska inte avfärda honom så enkelt. Men att få ansvaret för skräckavdelningen på jobbet har också fått mig att inse hur många författare som inte är Stephen King det finns. I framtiden ska jag ägna mig åt dessa istället.
