Jag fick boken och läste den.
I taket lyser stjärnorna var Thydells debutbok och fick stor uppmärksamhet och prisades senare med både Augustpris i barn- och ungdomsklassen samt debutantpriset Slangbellan.
Jag var aldrig en av dem som tyckte om den.
Jag hade svårt att tycka om ungdomsböcker när jag själv var i tonåren eftersom de aldrig handlade om mig. De skildrade alltid den där bilden av hur ungdomen är en tid för "första-saker", och fokuserar på fester och killar (eller tjejer men mest killar, i alla fall de jag läste) och sex och droger ibland. Det fanns inga böcker för tonåringar som hellre satt hemma och läste böcker, fikade länge och hade existentiella samtal med sina vänner eller hyrde skräckfilmer.
Man kan hävda att I taket lyser stjärnorna handlar om hur en flicka lever med en svårt cancersjuk mamma, men till stora delar koncentrerar den sig mer på identitetsskapandet, och för Jenna, som huvudkaraktären heter, går det ut på att bli tillsammans med Sakke, hänga med på granntjejens fester och hångla med bästa kompisens storebror.
Det var nog uppenbart för mig redan då när jag läste den att Jenna för all del hade sina orsaker till att handla som hon gjorde. Att den sjuka mamman alltid fanns med i bakgrunden och att hon hade många problem och tankar som hon behövde fly från. Men det räckte inte för mig. Jag läste hellre Johanna Nilssons vuxenromaner om personer med depressioner som levde ensamma och klippte av sig håret med en kökssax för att få känna kontroll över livet igen. (Konsten att vara Ela, för den som är intresserad.)
I efterhand har jag kunnat se att I taket lyser stjärnorna har förtjänster i hur språket får vara fritt, den har ett tilltalande upplägg och jobbar med korta kapitel, upprepningar och andra formtricks som gör den lättläst och låter den stå ut ur mängden.
Nyligen utkom Johanna Thydells senaste bok Mornitologen. Jag har precis avslutat min läsning av den. Jag tycker inte om den. Heller.
Skillnaden är att Mornitologen inte har någonting som sticker ut. Snarare tvärtom.
Den handlar om Moa vars mamma lämnade familjen när Moa bara var två år gammal, och sedan dess inte hört av sig. Nu ringer hon plötsligt och vill ses. Moa går motvilligt med på detta och säger att hon kommer över fem dagar under sommarlovet. När Moas vän Otto anser att fem dagar var väl långt blir Moa nervös och kommer på att hon ska låtsas göra ett skolarbete om fåglar under tiden, att det är därför hon måste stanna ett tag.
Det går naturligtvis lätt att se att Moa är sviken, nervös, orolig, arg och ledsen. När hon möter sin mamma för första gången efter femton år är det självklart att det inte går som på räls. Men lika mycket upplever man det som att Thydell hittat på den här fågelskådarhistorien bara för att få använda sig av ordleken i titeln. (M)ornitologen.
Ärligt talat tycker jag Moa mest är gnällig och tråkig. Hon kan inget om fåglar. Av någon anledning anser hon att fågelskådare bör ha galonbyxor på sig, även om det är mitt i sommaren och värmebölja. Det blir varmt. Hon har tråkigt. Mobiltäckningen funkar inte. Bästa kompisen åsidosätter henne. Mamman är undvikande.
Det är svårt att sympatisera med Moa och hon får heller inte särskilt mycket djup. Hon är helt ointressant och det enda jag hoppas på under hela läsningen är att hon ska kasta av sig de där fågelskådarkläderna och gå in och prata med sin mamma.
Det blir ingen riktig upplösning och man slår ihop boken ganska oberörd och undrar var den Johanna Thydell, som trots allt kom med något nytt en gång i tiden, har tagit vägen.
