The Grand Budapest Hotel

För några dagar sedan var jag på bio och gottgjorde det misstag jag begick för ett par år sedan när Moonrise kingdom gick upp på svenska biografer och jag tog veckor (månader?) på mig innan jag tog mig i akt och faktiskt såg den.
Detta skulle naturligtvis inte upprepas.
Därför var jag mycket bestämd över att när Wes Andersons nya film skulle upp på biograferna, skulle jag se den på premiärdagen.
Sagt och gjort.
Jag kan inte nog säga hur höga mina förväntningar var. Förvisso har jag blivit besviken över hans senaste två filmer. Men när jag såg rollistan till The Grand Budapest Hotel, som den nya filmen heter, kunde jag inte komma på ett enda sätt detta skulle kunna gå fel på.
Jag ska inte säga att alla mina favoritskådisar är med i Budapest Hotel men jag kan nästan säga att alla som är med i den är mina favoritskådisar. Jag menar, Jeff Goldblum, Bill Murray, Jude Law? Vem baxnar inte inför dessa namn i en och samma film. Inte nöjda? Jag kan fortsätta: Ralph Fiennes, Adrien Brody, Tilda Swinton. Willem Dafoe, Owen Wilson, Tom Wilkinson. Jason Schwartzman.
I stort sett skulle ETT av dessa namn vara nog för att få mig intresserad av en film. Allihopa på samma gång? Till slut blev jag nästan rädd att det skulle kunna bli för mycket av det goda.
Och det faktiska resultatet?
Den enda invändningen jag kunde komma på var att när Bill Murray och Jeff Goldblum äntligen spelar i samma film borde man passa på att ge dem lite mer utrymme.
Efter de relativa besvikelserna i och med Den fantastiska räven och Moonrise Kingdom är The Grand Budapest Hotel ett rejält steg framåt och uppåt. Jag älskar den här filmen. Jag kommer antagligen aldrig älska något lika mycket som till exempel Rushmore, The Royal Tenenbaums och Life aquatic, men jag har vant mig vid den tanken.
Jag älskar den här filmen för att den bejakar både mitt intellekt, min barnslighet, min nostalgiska läggning, min svarta humor.
Jag älskar den eftersom den får mig att våga lita på Ralph Fiennes igen, efter ett par blåsningar.
Jag älskar den eftersom jag vet att jag aldrig hade kunnat komma på något av det här och jag är glad över att det finns någon annan som har gjort det istället. Det är berikande att få bekräftelse på att allting inte måste vara stöpt i samma gamla form för att få finnas och bli omtyckt.

Å andra sidan kan jag inte skriva om den här filmen utan att beröra genusperspektivet. Det finns ungefär tre tusen karaktärer i den här filmen varav ett par av dem är kvinnliga. En upphöjs för sin "renhet", en försvinner ur bilden tidigt i intrigen.
Det är direkt orimligt. Det går inte att ta i försvar. Det är tröttsamt att det ens måste påpekas och nej, det är inte svårare att skriva kvinnoroller än mansroller. Kvinnor är ej exotisk varelse man först måste avkoda och förstå sig på innan man kan skriva in henne i en film. For fuck sake Wes.

Silverpojken

I våras läste jag boken Glasbarnen, en skräckhistoria för barn skriven av deckarförfattaren Kristina Ohlsson. Boken har verkligen blivit en framgång, så långt jag kan se, i alla fall efterfrågas den ofta på mitt biblioteksjobb.
Inte bara barnen uppskattar den, jag tyckte också mycket om Glasbarnen och därför blev jag glad när jag såg att det var en uppföljare på väg.
Silverpojken är en ganska direkt fortsättning på historien från Glasbarnen. Det är ett nytt mystiskt fall, men det är samma personer som i den tidigare boken och en del referenser till den tidigare boken.
Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna i båda böckerna, barnen  - ett kompisgäng med två tjejer och en kille - är självständiga och hela tiden i centrum. I Silverpojken läggs mycket fokus på Aladdin, pojkens, föräldrars dåliga ekonomi. Jag har redan tidigare sett att relativ fattigdom blivit ett tema för barnlitteraturen och jag tycker att det är ypperligt. Ekonomisk trygghet är sårbar, det är inte bara barn med till exempel alkoholiserade föräldrar som inte har råd med skidsemester varje påsklov. Det är bra att det normaliseras att varje familj ser olika ut, även ifråga om pengatillgång.
Just det perspektivet tycker jag att Kristina Ohlsson lyckas med i den nya boken, bristen på pengar blir också en motivation för barnen i boken, något som för historien framåt.
Dessvärre saknas gnistan från Glasbarnen i den nya boken Silverpojken. Det är aldrig riktigt spännande. Man engageras aldrig, man leds för mycket på rätt spår redan från början. Någonstans i slutet kommer jag på mig själv med att undra när själva berättelsen ska komma igång.
Antagligen kommer det inte spela någon roll för alla barnen som har väntat på att en fortsättning ska komma, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Att det kunde blivit betydligt bättre.

Min pappa Ann-Christine

Jag har precis gått igenom en massa förändring i mitt liv. Jag är inte så förtjust i förändring och har fått kämpa lite grann med att hålla humöret och hoppet uppe. Mitt i den kampen kom det in en ny bok på jobbet.
Min pappa Ann-Christine. 
Jag har läst Ester Roxbergs tidigare bok Antiloper och tyckte den var bra men inte jättebra (det jag mest kommer ihåg är att den utspelar sig i Växjö, riktigt vad som händer där i Småland minns jag dock inte så bra). Det var alltså inte därför jag började läsa Min pappa Ann-Christine en tråkig jobbkväll när det inte fanns så mycket att göra, utan för ämnet.
Min pappa Ann-Christine handlar alltså om författarens egen pappa som i högre ålder kom ut som transvestit.
Bokens perspektiv är subjektivt på ett insiktsfullt sätt, den ska ha varit ett sätt att få distans till händelsen som har påverkat hennes liv till stor grad. Jag tycker att man få känslan av att hon verkligen vill förstå, vill älska sin pappa förutsättningslöst, trots att det är svårt.
Ester är vuxen när pappan berättar. Men det är något han har burit med sig nästan hela livet och det ändrar dotterns sätt att se på sin uppväxt, sin egen identitet.
För mig är det en vacker text i korta kapitel. En text som blev en stöttepelare i mitt liv när det också ändrades, om än på helt andra sätt. Känslorna vid förändring är kanske desamma vilken sorts förändring det än rör sig om, jag vet i alla fall att igenkänningsfaktorn var hög under min läsning av Min pappa Ann-Christine. Men jag är ganska övertygad om att man kan finna det vara fin och tankeväckande läsning bara som den är också. En stark rekommendation.