The dark knight rises

Hej!
Har varit på semester i Norge en vecka. Under den tiden var det fint väder en dag. En av dagarna det regnade gick vi på bio och tittade på The dark knight rises, den nya Batman-filmen.
Jag har tyckt om de förra Nolan-regisserade Batman-filmerna men jag missade att se den förra, The dark knight, på bio. Och jag tenderar att tycka bättre om film jag ser på bio, så just nu i alla fall, tycker jag bäst om den allra senaste.
Bäst med The dark knight rises:
Hur den kan vara en helt bra actionfilm men samtidigt få mig att stanna upp och tänka efter lite
Sämst med The dark knight rises:
Skurken. Hur kan det ta flera timmars filmtid att ta död på en helt vanlig man?
Bästa repliken i The dark knight rises:
När Christian Bale sluddrar fram You wouldn't have given it to a ordinary citizen!
Sämsta repliken i The dark knight rises:
I came back to stop you!

Mest tycker jag om den för att det är en upplevelse att se den på bio, och för att jag oftast går på känsla när jag bestämmer mig för vidare jag tycker om något eller inte. Skulle jag sätta mig ner och analysera den skulle jag antagligen inte vara lika imponerad. Strunt samma. Jag skulle betala för att se den igen.

Edgar Allan Poe

Jag ska egentligen inte kalla mig ett Poe-fan.
Jag tycker att man ska kunna lite om ämnet om man är ett fan, jag tycker också att man ska ha läst rätt mycket av objektet för beundran för att vara ett fan.
Men jag kan nog säga att jag tycker om Edgar Allan Poe, eller framför allt hans verk.
När jag var tio fick jag en bok med samlade spökhistorier i av min farmor. Den var egentligen alldeles för komplicerad för mig att läsa vid den åldern, eller om det bara var så att jag tyckte att den var tråkig, för det var bara gamla berättelser i den och de var skrivna på ett gammalt språk. En av dessa berättelser och som jag ändå lyckades traggla mig igenom och faktiskt gillade var Poe's Den svarta katten. En mycket obehaglig historia som jag har läst många gånger och fortfarande tycker mycket om.
När jag och min kompis var i Krakow för två år sen tog vi med oss en samling Poe-noveller som han läste högt ur för mig. Det roliga var att på innergården vid vårat hostel bodde en kolsvart katt. Trodde vi. Tills det visade sig att det inte var en och samma katt vi sett hela tiden utan att det var minst fem stycken svarta katter som bodde där, precis nedanför vårat fönster. Så en av kvällarna var han tvungen att läsa Den svarta katten för mig även om jag som sagt verkligen läst den många gånger tidigare.
Det finns en filmserie som heter The masters of horror där mer eller mindre kända skräckfilmsregissörer fått göra varsin entimmeslång kortfilm. En av dessa, regisserad av Stuart Gordon, heter Den svarta katten och är en blandning mellan Edgar Allan Poes faktiska liv och hans berättelser. Den är inte särskilt bra men förutom den har jag lyckats hålla mig undan Poe-filmatiseringar - detta trots att jag och sagda kompis gått igenom en Vincent Price-period! - tills häromdagen.
Jag lät mitt sällskap välja film och lotten föll på The Raven. Ingenting kan vara namngivet The Raven utan att referera till Poe's berömda dikt med samma namn. Det finns ett par filmer på Edgar Allan Poe-tema som heter The raven (ja, Vincent Price är med i en av dem), den här The Raven som vi såg från 2012 med John Cusack i huvudrollen har inte en direkt koppling till själva dikten utan handlar mest om Poe själv. Allt är uppdiktat naturligtvis, ingenting i filmen passar in i den bild jag tidigare fått av Poe och handlingen kretsar kring en mördare som begår brott som förekommer i Edgar Allan Poes noveller. Intrigen känns inte särskilt trovärdig och att miljön är satt i ett studiouppbyggt artonhundratal känns mossigt old-thinking. Filmens Poe målas för tittaren upp som rätt gemytlig och kärleksfull vilket är svårt att få att gå ihop med såväl att han är direkt impopulär bland de andra karaktärerna som med den tidigare bilden jag har av den faktiske Poe. Att filmatisera kring Edgar Allan Poe öppnar upp för så mycket men den här filmen landar mitt emellan allting. John Cusack känns varken gemytlig eller skräckinjagande, kärlekshistorien skulle kunna tillhöra vem som helst och brotten ges alldeles för lite utrymme.
Det var inte en helt kass film men om jag skulle rekommendera en film med Poe-inslag skulle det helt klart istället bli Tim Burtons animerade kortfilm Vincent, om en liten pojke som är ett stort fan av Vincent Price, där Edgar Allan Poe både nämns, refereras till och citeras.
Och så rekommenderar jag naturligtvis att man läser Poe's noveller och dikter!

Jakten på en mördare

Jag har ett intresse för brott. Alltså inte att begå dem men att läsa om dem. Jag hoppas att det inte är avvikande eller onormalt men med tanke på det fortsatta ökande intresset av att läsa till exempel deckare känner jag att jag antagligen inte är ensam.
Idag avslutade jag läsningen av boken Jakten på en mördare av Tobias Barkman. Det är en reportagebok som i slutändan främst handlar om mordet på tioåriga Helén och mordet på Jannica som båda skedde 1989 i mindre orter i Skåne.
Att det är precis det boken handlar om är rätt svårt att utröna innan man har läst den, det är inte särskilt uttalat på omslaget. Boken har någon slags undertitel som lyder Spaningsgruppen som löste det omöjliga fallet. I både titeln och undertiteln antyds det att det är ett brott och en mördare det handlar om. Vilket inte är sant, för i boken tas flera mordfall på unga kvinnor i Skåne upp - även om det berättas om detta för att sedan leda till att Tobias ska berätta om Helén- och Jannicamordet. Egentligen handlar det om alla kvinnomord som en Per-Åke Åkesson var med att lösa under sina år som någon slags överordnad i polisen i Kristianstad. Egentligen handlar det faktiskt mest om Per-Åke Åkesson. Vilket är okej (dock inte så objektivt). Men jag tycker att bokens inriktning, handling och syfte skulle kunna preciseras mycket bättre, både i någon slags baksidestext och i själva reportaget.
I alla fall, Tobias Barkman är inte författare utan journalist. Det märks tydligt. Litterärt är boken inte mycket värd även om innehållet är väldigt intressant. I författarpresentationen står det att Tobias Barkman är den enda som fått ta del av utredningsmaterialet som presenteras i reportaget, jag kan bara anta att det ligger stort journalistiskt arbete bakom.
Det här dilemmat har jag stått inför tidigare och jag kan fortfarande inte svara på vad jag tycker. Borde det finnas ett högre krav på det litterära, alltså språket och uppbyggnaden av en berättelse, även i reportageböcker eller biografier - där innehållet egentligen är det som är viktigt?
Jag önskar när jag läser Jakten på en mördare, att den även var välskriven. Det anser jag inte att den är. Den lämnar egentligen mer att önska än så, till exempel fler än Per-Åke Åkessons perspektiv. Speciellt när han känner sig överkörd av sina chefer och är säker på att de är ute efter att sätta dit honom. Det är naturligtvis lätt att känna när något går emot en - och kanske är det sant, men svårt att kunna bry sig om när man bara får en persons upplevelser. Ett par gånger presenteras även bevismaterial i fallen som inte tidigare planterats men ändå refereras till som "det där blodet" eller liknande, som gör att det känns dåligt språkligt genomarbetat. Ändå förstår jag att Tobias måste ha jobbat mycket och länge med reportaget. Lite känslan av att "Äh fan nu har jag jobbat med det här så länge, nu får den fan vara klar, jag skickar in den till förlaget."
Jakten på en mördare är intressant läsning. Men bara innehållsmässigt.

Tillägg! Googlade bilder på boken och ser att i pocketversionen har innehållet preciserats! Undertiteln lyder nu Spaningsgruppen som löste mordet på Helén i Hörby. Bra gjort Bonniers!

Moonrise kingdom

Om jag på stående fot var tvungen att kasta ur mig namnet på min favoritfilm skulle jag vråla The Royal Tenenbaums. Wes Andersons mästerverk från 2001. Jag är egentligen ovillig att bara nämna en favorit eftersom det är så uteslutande. Men om denna enda film ändå är gjord av Wes Anderson tycker jag att jag har lyckats presentera mig rätt väl.
Det är svårt att sätta ord på min relation med regissören Wes Anderson. Låt oss nöja oss med att säga att den är stark och kärleksfull.
Min första Wes-upplevelse var när jag såg just The Royal Tenenbaums (Borås, men min pappa, 2002). Jag var alldeles för ung men älskade den ändå. Ändå var det inte förrän Life aquatic (The Life aquatic with Steve Zissou) kom 2004 som jag började se ett mönster.

Jag hade vid den här tiden turen att umgås med personer som hade filmsmak väldigt liknande min egen. Vi började tillsammans utforska Wes Andersons regissörsskap och Darjeeling limited är den enda filmen jag har sett mer än en gång på bio. Idag är min Wes-samling i DVD-hyllan komplett.
Därför måste jag säga att jag är ganska besviken på mig själv att det tog sådan tid innan jag gick och såg den nya filmen Moonrise kingdom på bio. Min hängivenhet borde ha driftat mig till att stå och hänga på låset till premiären. Låt mig försvara mig med att jag vid den tiden bodde på Öland.
Men nu har det i alla fall hänt! För ett par dagar sedan släpade jag med mig min mamma till biografen och såg Moonrise kingdom.
Innan jag berättar om det måste jag nämna fallet med Andersons senaste film innan den, alltså Den fantastiska räven (The fantastic mr. Fox), en dockfilm inspelad i stop-motion. Mycket imponerande med tanke på allt jobb som ligger bakom. Också en mycket rörig historia där mr. Anderson har tillåtit sig själv att krångla till Roald Dahls från början ganska enkla historia om en räv som lurar tre brutala bönder. Jag är ett fan av uppfinningsrikedomen och genomförandet men inte av den tillslut rätt invecklade storyn.
Genom trailen till Moonrise kingdom hade jag fått uppfattningen om att det skulle vara den av hans filmer som mest liknar The Royal Tenenbaums, min tveklösa favorit i hans meritlista, men kan konstatera att den faktiskt mest av allt påminner just om Den fantastiska räven.
Jag antar att det pekar mot utveckling, det var ju trots allt tio år sedan The Royal Tenenbaums kom, men jag saknar ändå den tiden när Wes Andersons filmer inte innehöll tio vändningar. Kanske är det något slags klamrande till konstnärlig frihet. Hur som helst, förutom just den detaljen var Moonrise kingdom perfekt - och jag vill egentligen inte uttala mig vidare innan jag har sett om den en två eller tre gånger. Hans filmer både kräver och förtjänar det.
Jag ska också uttrycka det i någon slags klartext: Moonrise kingdom är inte en ny The Royal Tenenbaums men fortfarande en fantastiskt bra film som jag gladeligen rekommenderar till alla och envar.

Fröken Smilla i nytt perspektiv

Med tanke på att jag varit så inne på, och i, Fröken Smillas känsla för snö den senaste tiden blev jag väldigt glad över att se att Dagens nyheters kulturjournalist Jens Liljestrand skrev om den i lördagens kulturdel. Och eftersom jag är mycket medveten om att detta är en bok som kom ut 1992 blev jag även förvånad över att någon tar upp den som aktuell nu. När jag sedan läste att det handlade om Smilla ur ett genusperspektiv blev jag genast väldigt glad eftersom jag själv tänkt mycket på det när jag läst boken.
DN har tydligen en sommarserie om 'hen' i litteraturen och det här var alltså Liljestrands bidrag. Lite som att han läst mina tankar. Men oavsett om man har läst Fröken Smillas känsla för snö eller inte så är det intressant läsning. Kanske till och med nyttig. Jag rekommenderar! Följ bara länken!

Fröken Smillas känsla är stark och androgyn

Johan Theorin

Så här på somrarna dör litteratursnobben inom mig och plötsligt tycker jag att det är helt okej att ägna dagarna åt att läsa deckare. Så jag läste precis Johan Theorins senaste bok Sankta psyko som nyligen kommit ut på pocket.
Jag har tidigare läst hans andra böcker, och borde vetat vad jag hade att vänta, men jag hade glömt bort Theorins förkärlek för storslagna slut. Som i en episk amerikansk krigsfilm ungefär. Det är anmärkningsvärt med tanke på att Sankta psyko till stor del är en ganska långsam berättelse om en förskolelärare och ett mentalsjukhus. Man får små bitar i taget av mannens förflutna och hans koppling till sjukhuset, anledningen till varför han sökte sig till tjänsten som pedagog just till anstaltens daghem. Och det är ganska trevligt och ganska mysigt ända fram till de sista kapitlen, där det blir Hollywood av det hela. Jag antar att Johan själv ser allting tydligt framför sig och vet varför allt som händer händer, men för mig blir det bara rörigt - och rätt fånigt. Jag är också en person som tycker om små rörelser.
Detta irriterade mig till den grad att jag var tvungen att läsa om Nattfåk, en av Johan Theorins tidigare böcker, som jag läste för ett par år sedan. Jag mindes att jag då tyckte om den och kunde inte minnas hur den slutade så jag tänkte att den kanske inte hade det där actionfilmsslutet. Det skulle vara skönt i sådana fall. Tji fick jag.
Jag tycker på det hela taget att Nattfåk har en mer intressant story än vad Sankta psyko har, det är lite mindre tydligt vart allt ska leda, planteringarna känns mer noggrant utförda och jag bryr mig mer om karaktärerna. Men slutet kommer man inte undan. Det följer samma mönster som i Sankta psyko.
Jag är alltså en sådan person som inte tycker att vilda jakter på mördare i svår terräng är spännande. Spänning för mig är psykologisk, människors agerande är spännande, vapen adderar ingen spänning för mig. Jag skulle lika gärna kunna lägga undan Nattfåk mitt i det storslagna slutet för jag bryr mig verkligen inte om hur det går. Jag vill hellre få reda på mer om gårdens historia, höra fler spökhistorier, veta om polisen fått fler ledtrådar i den huvudsakliga gåtan. Jag vill inte veta vem som slår ner vem.
Jag vet inte vad det är som gör att Theorin känner att man måste avsluta sina böcker på det här sättet när det verkligen bryter av mot deras egentliga, som jag ser det, karaktär. Jag måste tycka att det är synd för våld förekommer i så många former i så många andra böcker och det som gör Johan Theorins böcker speciella är ju allt det andra, det psykologiska, den smygande spänningen. Han borde satsa mer på det.

  

Ny teknik

Måste säga att ju äldre jag blir, desto mer konservativ blir jag också. Detta yttrar sig inte politiskt eller så, utan mest - eller bara - när det kommer till teknik.
När jag var yngre, i början av tonåren, tyckte jag att ny teknik var spännande. Inte avancerad teknik, utan sådant som gick att läsa om i reklambladen från Onoff och Elgiganten. Framför allt gillade jag att följa med i utvecklingen av mobiltelefoner. Minns nu att detta var precis i övergången till polyfona ringsignaler och färgskärm! 
Nu tycker jag att ny vardagsteknik tillhör en livsstil som jag inte vill ha, i alla fall inte just nu, kanske ändrar jag mig senare. Det känns helt enkelt inte så viktigt att vara tillgänglig precis hela tiden, eller för den delen ha tillgång till allt hela tiden. 
Samtidigt! När man har tillgång till något nytt och bekvämt är det ju väldigt lockande att också använda det. Upptäckte till exempel häromdagen att man kan få ett tv-program som redan har börjat att börja om! Wow! Och eftersom det man ser liksom redan har sänts så kan man spola förbi reklamen! Utan att ens behöva spela in någonting! Ja, ni märker. Det är ju verkligen inte nödvändigt. Men det är bekvämt. Och jag kan ju ändå inte stoppa den tekniska utvecklingen, och vill naturligtvis inte det heller. Det är ju trots allt valfritt, allting. Så jag väljer att börja om i tv-programmen och spola förbi reklamen så länge jag bor här hemma hos min mamma nu i sommar, för att se om jag ens kommer ha tillgång till tv när jag flyttar sen. För kanske ogillar jag reklam mer än teknik, när jag tänker efter.

Anaïs Nin

Har sedan jag jobbade på biblioteket och sprang över Anaïs Nins böcker för första gången haft en uppfattning om att hennes samlingar med erotiska noveller skulle vara något nära på mytiskt, speciellt och klassiskt. Därför har jag alltid lockats av tanken att läsa något av det hon skrivit, även om genren i övrigt kanske inte är något jag ägnar så mycket uppmärksamhet.
Så idag köpte jag Venusbarn, uppföljaren till kanske mer kända Venusdeltat, för en tjuga på Myrorna och läste den på tåget hem. Förutom själva upplevelsen att läsa erotiska noveller på tåget, definitivt något jag rekommenderar, måste jag säga att jag är besviken. För historierna lutar liksom inte åt något håll, de är inte frestande pryda, de är inte unikt vulgära, de är inte skrivna på ett klingande vackert språk, de är liksom ingenting annat än det jag med lite halv ansträngning skulle kunna googla mig fram till. Så den förs till listan över böcker jag nu kan säga att jag har läst men inte kommer minnas.

Anaïs Nin

Fröken Smillas känsla för snö

Jag har nyligen avslutat en ettårig skrivarkurs. Där berättade vi ofta om läsupplevelser, gärna under skoltid, men det var ju ingen som tyckte att man var särskilt konstig om man drog upp ämnet en fredagskväll heller. Nu när jag flyttat hem igen och läser en bok som på riktigt är en upplevelse, känner jag inte att det finns någon självklar person att vända sig till och bara ösa ur sig allt inför.
Jag läser Fröken Smillas känsla för snö. För mig var det länge mest en film som tv4 visade på söndagskvällarna ungefär en gång i månaden under 2001 och 2002, som jag aldrig fick se slutet på för att den gick för sent. Men sedan hittade jag boken i min mammas hylla för ett par dagar sedan och har hunnit halvvägs igenom den och det finns så mycket jag inte förstår.
Framför allt förstår jag inte varför det har tagit sådan tid. Varför var det ingen som under alla mina tonår i förstående tystnad bara räckte mig den här boken? Varför måste man göra allting själv?
Fröken Smillas känsla för snö är ju verkligen ingen tonårsbok, den har ett omständligt (men inte svårt) språk, en vuxen approach och en massa ekonomiska termer. Men framför allt har den ju Smilla, och Smilla är allt jag någonsin har behövt.
Storyn hade kunnat vara vilken som helst, skit samma, verkligen. Eller nästan, för även om jag främst läser boken som en karaktärsstudie, inte bara Smilla är fantastisk, de andra karaktärerna har också skapats under direkt omsorg, så är det en liten bonus att de försöker lösa ett mysterium tillsammans. Det är inte en deckare, det är ett Scooby Do-avsnitt, en Vi fem-bok.
Fröken Smillas känsla för snö är fylld av underfundigheter, vardagsskönhet, svärta och nyfikenhet. Ändå kännetecknas den bättre av vad den saknar. För boken förmedlar en avsaknad av redan skapade uppfattningar och låter mig bygga upp dem själv. Ingen talar någonsin om för mig vad jag ska tycka och ingenting har någonsin tilltalat mig mer än just det. 

Jag älskar förresten bakgrundsbilden som jag googlade fram.
Får lite känslan av att jag står i duschen och stirrar ner i golvbrunnen på ett inlandsfängelse byggt 1965.

Omstart

Omstarter är ju verkligen inte min grej. Det är ju satans svårt! Och mycket jobb.
Men nu känns det mesta i mitt liv som någon slags ny början så då kan jag lika gärna påbörja en ny blogg också, på ny domän, under nytt namn. For the sake of it.