Pojken som svävade

Ni vet den där klyschan om att man ska vara sig själv?
En klyscha blir just en klyscha för att man säger den för många gånger, det gör den inte mindre sann. En klyscha kan också kännas just klyschig för att budskapet framförs på fel sätt.
Att man ska vara sig själv hör man ofta. Gärna från kändisar som kommit långt just för att de har sin egen stil och sin egen individuella touch på det de gör. Men det är ju en sak att höra Lady Gaga säga Be yourself!!!! och en helt annan sak att omsätta det i handling. För när man ska bryta ner budskapet i små bitar hemma på sin kammare, för att verkligen förstå vad det innebär, märker man att det inte går.
Att vara sig själv kan aldrig bli en aktiv handling. Man är sig själv när man inte tänker aktivt på vem man är. När man inte görs medveten om att man måste tänka över vem man är och varför då och hur det värderas i förhållandet till vilka andra är.
Om allt detta handlar John Boynes bok Pojken som svävade. 

                                                                                                  

Jag har tidigare läst Boynes första barnbok Pojken i randig pyjamas som även sedermera blev en film som jag inte sett, och tyckte mycket bra om den eftersom han gjorde det här med andra världskriget på sitt helt eget sätt, vilket inte är helt lätt när allt redan verkar ha blivit sagt om just det ämnet. Därför blev jag glad när jag kom över hans nya barnbok och bestämde mig för att läsa den.

Pojken som svävade har en hel del likheter med vilken bok som helst av Roald Dahl. Roald nämns även en gång i texten, så antagligen är författaren medveten om att han för Dahls arv vidare. Boken handlar om den unge pojken Barnaby som bor i Australien och har den märkvärdiga egenheten att han inte påverkas av tyngdlagen. Han svävar alltså. Barnabys föräldrar hatar allt som inte är normalt och gör en del fruktlösa försök att normalisera sin son, men när de märker att allt är förgäves, bestämmer de sig för att göra sig av med honom.
Moralen, att man ska få vara sig själv!!!!, framgår med tydlighet redan från början, och följer med som ett tema genom hela berättelsen. Varför det inte stör mig? För att för en gång skull sägs det inte av någon kändis som tjänar miljoner kronor i sekunden på att vara just sig själv, utan genom helt vanliga människor som kämpar hela tiden mot omvärldens fördomar. Det är inte lätt att vara sig själv när det inte mottas med blida ögon ens av den egna familjen. Jag ogillar generellt moralisering, men är det något budskap jag vill att mina eventuellt framtida barn ska indoktrineras med så är det just detta. Men det ska också vara på detta ärliga och problematiserande sätt. För det är svårt, också för Barnaby - och det slutar inte alltid lyckligt.