Petrus Dahlin

På mitt jobb på biblioteket är jag skräckansvarig på vuxenavdelningen. Men jag är minst lika intresserad av det som skrivs i den genren för barn. Därför har jag plöjt mängder med rysare skrivna för mellanstadieåldern. Till slut hade jag läst alla vi har och nu får jag gå och vänta på att det kommer nya. Tack och lov är det fortfarande en populär tematik i barn- och ungdomslitteraturen så flödet verkar inte sina på ett tag.

En författare som på senare tid givit sig in i skräck-svängen är Petrus Dahlin. Han skriver många olika typer av böcker, men han har till exempel skrivit fyra regelrätta rysare för barn i 10-12 års åldern. Jag har läst dem alla, naturligtvis.
När den första av hans skräckisar kom hade jag mest läst snällare spökhistorier för barn, det behövdes något som var vassare, otäckare, olyckligare. Petrus Dahlin fyllde det gapet i utgivningen. De är verkligen mycket mörkare i tonen än det mesta annat, det finns inte mycket som är snällt däri. Just det gillar jag, men det finns mycket annat som jag är tveksam till. Och det är sådant som går igen i de följande böckerna också.

Den senaste i raden av Dahlins rysare heter Vattenskräck och kom ut nu i vår. Den handlar ytterst om en flicka i 13 års åldern som får sommarjobba på en skräckfilmsinspelning. Inte som en i filmteamet, men som hjälpreda och assistent. Hon älskar det. I slutet visar det sig att storyn egentligen finns någon helt annanstans och bara det känns otroligt långsökt. Men det som verkligen stör är brist på perspektiv.

Det handlar om Clara Emilia. Kanske är namnet en referens till Carol Anne, huvudpersonen i filmen Poltergeist som filmteamet gör en remake av, kanske till och med en flört till Agnes Cecilia, Maria Gripes mästerliga roman från 1980-talet. Visst låter det lite mystiskt och romantiskt med dubbla förnamn. Men det känns också symptomatiskt för den värld som Petrus text existerar i.

Första boken, Hjärtlös, handlar om en flicka som flyttar med sina arbetsnarkomaner till föräldrar till New York. Där får hon klara sig på egen hand, köpa sushi till lunch varje dag och få hemundervisning.
Bok nummer två heter Kurragömma och handlar om en pojke som blir lämnad ensam i ett hus i Spanien eftersom hans mamma som han rest dit med oväntat måste åka på jobb.
Redan efter att ha läst de här två böckerna reagerade jag på den här världen som Dahlin skildrar. Förutom att barnen alltid lämnas ensamma på ett eller annat sätt (gärna utomlands där de inte är säkra på språket och inte har något skyddsnät) så finns det ett till tema. Föräldrarna har fina jobb, de lämnar hellre sina barn än gör avkall på sin karriär, det är självklart att åka på semester eller bo i en våning i New York. Det kommenteras inte.

Tredje boken Spöknät gör förvisso en avstickare från det här mönstret på sina sätt, den utspelar sig på huvudpersonens hemmaplan och har en skilsmässa i fokus (men barnet blir fortfarande lämnat ensam). Däremot lever den nyligen utkomna fyran upp till det med råge.

Petrus Dahlin kommer från Stockholm. Jag har träffat honom. Han har en uppvuxen stadsbos pondus. Det märks också i serien han skrivit för yngre barn, "Kalle Skavank", som till och med har Stockholms söderförorter med i titeln många gånger. Men framför allt märker jag det i Vattenskräck.

Clara Emilia bor i Stockholm. Det är så självklart att det inte nämns. Man ska som läsare själv förstå det genom vilka gator hon tar sig fram på och hur hon tar bussen ut till Nacka där filminspelningen äger rum. Jag ska förstå det genom att hon bor, inte alls i förorten, utan i Vasastan. Clara Emilia är inte direkt ett namn som skvallrar om arbetarklass.
Jag menar naturligtvis inte att man inte får skriva om människor som bor i Stockholms innerstad. Det jag värjer mig mot är självklarheten i det. Jag är själv uppvuxen på en liten ort mitt i landet och led, faktiskt!, under barndomen av den svenska stockholmscentreringen. Det är som att om ett verk utspelar sig någon annanstans än i huvudstaden så är det för att göra en poäng av det. (Jag lärde mig senare under tiden jag bodde i Göteborg att västra Sverige istället har en göteborgscentrering, men likväl är det storstäderna som drar det längsta stråt). Och när man bor i Vasastan tillkommer det vissa privilegier som inte heller behöver nämnas eftersom det bara är så det är.

Jag antar att de barn som läser böckerna inte tänker på detta i samma grad som jag gör. Eller ska man verkligen anta det? Jag själv vet ju hur detta kunde skapa en känsla av utanförskap redan för mig som barn. Att det var Stockholm man skulle sträva efter. Bli en av de som räknas.
Och nu bor jag här. I Stockholms södra förorter.

Johanna Thydell

2003 var jag tretton år, lika gammal som huvudpersonen i Johanna Thydells bok I taket lyser stjärnorna som utkom samma år.

Jag fick boken och läste den. 

I taket lyser stjärnorna var Thydells debutbok och fick stor uppmärksamhet och prisades senare med både Augustpris i barn- och ungdomsklassen samt debutantpriset Slangbellan. 

Jag var aldrig en av dem som tyckte om den. 

Jag hade svårt att tycka om ungdomsböcker när jag själv var i tonåren eftersom de aldrig handlade om mig. De skildrade alltid den där bilden av hur ungdomen är en tid för "första-saker", och fokuserar på fester och killar (eller tjejer men mest killar, i alla fall de jag läste) och sex och droger ibland. Det fanns inga böcker för tonåringar som hellre satt hemma och läste böcker, fikade länge och hade existentiella samtal med sina vänner eller hyrde skräckfilmer. 

Man kan hävda att I taket lyser stjärnorna handlar om hur en flicka lever med en svårt cancersjuk mamma, men till stora delar koncentrerar den sig mer på identitetsskapandet, och för Jenna, som huvudkaraktären heter, går det ut på att bli tillsammans med Sakke, hänga med på granntjejens fester och hångla med bästa kompisens storebror. 

Det var nog uppenbart för mig redan då när jag läste den att Jenna för all del hade sina orsaker till att handla som hon gjorde. Att den sjuka mamman alltid fanns med i bakgrunden och att hon hade många problem och tankar som hon behövde fly från. Men det räckte inte för mig. Jag läste hellre Johanna Nilssons vuxenromaner om personer med depressioner som levde ensamma och klippte av sig håret med en kökssax för att få känna kontroll över livet igen. (Konsten att vara Ela, för den som är intresserad.)

I efterhand har jag kunnat se att I taket lyser stjärnorna har förtjänster i hur språket får vara fritt, den har ett tilltalande upplägg och jobbar med korta kapitel, upprepningar och andra formtricks som gör den lättläst och låter den stå ut ur mängden. 

Nyligen utkom Johanna Thydells senaste bok Mornitologen. Jag har precis avslutat min läsning av den. Jag tycker inte om den. Heller.

Skillnaden är att Mornitologen inte har någonting som sticker ut. Snarare tvärtom.

Den handlar om Moa vars mamma lämnade familjen när Moa bara var två år gammal, och sedan dess inte hört av sig. Nu ringer hon plötsligt och vill ses. Moa går motvilligt med på detta och säger att hon kommer över fem dagar under sommarlovet. När Moas vän Otto anser att fem dagar var väl långt blir Moa nervös och kommer på att hon ska låtsas göra ett skolarbete om fåglar under tiden, att det är därför hon måste stanna ett tag. 

Det går naturligtvis lätt att se att Moa är sviken, nervös, orolig, arg och ledsen. När hon möter sin mamma för första gången efter femton år är det självklart att det inte går som på räls. Men lika mycket upplever man det som att Thydell hittat på den här fågelskådarhistorien bara för att få använda sig av ordleken i titeln. (M)ornitologen. 

Ärligt talat tycker jag Moa mest är gnällig och tråkig. Hon kan inget om fåglar. Av någon anledning anser hon att fågelskådare bör ha galonbyxor på sig, även om det är mitt i sommaren och värmebölja. Det blir varmt. Hon har tråkigt. Mobiltäckningen funkar inte. Bästa kompisen åsidosätter henne. Mamman är undvikande. 

Det är svårt att sympatisera med Moa och hon får heller inte särskilt mycket djup. Hon är helt ointressant och det enda jag hoppas på under hela läsningen är att hon ska kasta av sig de där fågelskådarkläderna och gå in och prata med sin mamma. 

Det blir ingen riktig upplösning och man slår ihop boken ganska oberörd och undrar var den Johanna Thydell, som trots allt kom med något nytt en gång i tiden, har tagit vägen.

Ingen normal står i regnet och sjunger

Jag frågade min kompis om hon läst någon av Sara Ohlssons ungdomsböcker och hon undrade om Sara är hon som skriver böcker med långa titlar.
Japp.

Sara Ohlssons första ungdomsbok heter Jag är tyvärr sjuk och kan inte komma till skolan idag. Men det är hennes senaste, Ingen normal står i regnet och sjunger som jag precis har läst.

Jag var tveksam till en början. Det var i och för sig tydligt redan tidigt att Ohlsson har ett roligt, rappt och slagfärdigt språk men jag tyckte det hela verkade lite forcerat. Som något hon bestämt och som inte kom särskilt organiskt.
Och visst är det så när man skriver, jag vet det också, att det kräver otroligt mycket tankeverksamhet och ansträngning. Det är bara som allra bäst när det inte märks av i texten.

Någonstans i mitten ändrade jag dock åsikt. Jag slutade tänka på om språket var forcerat eller inte, och oavsett så hade ansträngningen lyckats, det var ju trots allt roligt. Nu kunde jag bara fokusera på historien.

Berättelsen är enklast möjliga. Den handlar om Ella som är bästa kompis med Charlie och träffar en kille som hon borde kunna passa ihop med men som det känns helt fel tillsammans med. Och sen kliver Niki in i bilden.
En historia får bara vara så här enkel om den har något annat som gör den angelägen. Och det har Ingen normal står i regnet och sjunger.

Det jag verkligen slås av är hur Sara Ohlsson, genom sin huvudperson Ella, skildrar hur det är att bli kär. Jag har läst otaliga ungdomsböcker, verkligen hur många som helst, men jag har aldrig läst en bok där känslan beskrivs så bra som i denna. Det är kanske för att jag redan från början faktiskt känner igen mig själv i Ella. När jag kommer på mig själv att tänka att jag tycker Ella gör klyschiga och tröttsamma saker, är det för att jag själv har gjort exakt samma sak.

I grunden handlar den här boken också väldigt mycket om ett feministiskt uppvaknande, vilket för mig är otroligt tilltalande, och även den här biten tycker jag att Ohlsson gör helt rätt. Så även om det finns störningsmoment i både språk och berättelse så väger Ingen normal... upp det många gånger om genom alla de förtjänster den har.

När jag frågade min kompis om vad hon tycker om Sara Ohlssons böcker sa hon att hon hade älskat dem om hon läst dem när hon var i ålder för målgruppen. Jag tänkte på det genom min egen läsning och kom fram till att det var helt sant också för mig. Här har vi alltså en ungdomsboksförfattare som verkligen skriver för ungdomar. Äntligen!

Gå vidare

Jag har tidigare skrivit om den humoristiska trenden i ungdomslitteratur och hur mycket jag har tröttnat på detta. Men när jag säger så räknar jag inte in Rainbow Rowell.

Det börjar bli nåt år sedan som jag först blev bekant med Rowells författarskap, och då var hon redan etablerad författare både i ungdoms- och i vuxengenren. Hennes första bok som blev översatt till svenska heter Eleanore och Park. Jag tyckte omslaget var så oattraktivt att jag inte hade en tanke på att läsa den förrän min kollega uttryckligen sa åt mig att göra det.

Eleanore och Park är en oändligt vacker och ganska sorglig kärlekshistoria mellan två udda människor. Det är kanske ingen ovanlig handling, men här är språket och tonen allt. Rainbow Rowell äger en förmåga som ingen annan att balansera mellan det vackra ömtåliga och det humoristiskt drastiska.

Hennes nästa översatta bok är också en ungdomsbok och heter Fangirl. Även den fenomenal, en hyllning till litteratur och framförallt till fanfiction. Berättelsen varvas med utdrag ur huvudkaraktärens fanfiction-projekt, till ett av Rowell helt påhittat fantasybokfenomen. En bok om en tjej som skriver fanfiction på en bok som inte finns på riktigt? Japp.

När fansen sedan krävde att få läsa hela fanfictionberättelsen hade Rainbow Rowell inget val. Hon fick helt enkelt skriva den. Resultatet blev Gå vidare, och det är den jag läser just nu.
Jag fullkomligt älskar Gå vidare. Kanske för att jag hunnit glömma hur fantastisk Rowell är på att skriva ungdomslitteratur, det senaste jag läste av henne var en vuxenroman som jag gillade men inte lika mycket som ungdomsböckerna.

Jag läser aldrig fantasy. Inte av princip utan för att mina intressen finns på andra håll. Jag är inte ens säker på att de vana fantasyläsarna skulle vilja kalla Gå vidare för en fantasyroman, trots att den utspelar sig på en trollkarlsskola och det förekommer både älvor och drakar och massor av magi. Som vanligt är det dock inte alls handlingen som är i fokus, i alla fall är det så jag läser boken. När jag läser handlar det om karaktärerna och deras relationer med varandra (mestadels komplicerade men otroligt fina relationer) och lika mycket om det språk Rowell skriver på. Till skillnad från hennes tidigare romaner, i alla fall de översatta, utspelar sig denna inte alls i USA utan har väldigt brittisk framtoning med många referenser till brittisk kultur. Det gör att jag älskar den ännu lite mer. Och för en gång skull uppskattar jag humor hos en bok. Gå vidare är en fruktansvärt rolig roman, på precis det sätt jag vill att en bok ska vara det.

Det är kanske det bästa jag har läst i år.

Fattigfällan

Jag läser boken Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk. Jag vet att några i min bekantskapskrets som läst samma bok har mått fysiskt dåligt av den situation som huvudpersonen befinner sig i, hur tufft hennes liv är och hur lite hjälp hon får från samhället.
Själv blir jag mest irriterad.

Jag blir inte ett dugg irriterad på grund av att hon hamnat i den sits hon är, jag menar inte alls att hon ska "rycka upp sig" eller någon annan överflödig uppmaning som hon inte kan ta till sig eftersom hon faktiskt inte har råd.
Det finns dock tillräckligt många andra saker som stör mig, det första är bokens form. Jag tycker helt enkelt inte att det går att skriva en "faktabok" som nån slags roman. Fattigfällan är författad som en historia, berättad från förstaperson. I en roman går det naturligtvis att slänga ur sig meningar som "det är många i Sverige som lever under existensminimum" utan att precisera varken vad "många" eller "existensminimum" egentligen innebär, men i en fackbok funkar inte det. Eftersom det är så bokens upplägg är från början till slut, går den väldigt lätt att ifrågasätta. Ingenting presenteras som fakta, allting blir istället subjektiva tankar och repliker pastöriserade genom huvudkaraktären. Just det, protagonisten är för övrigt påhittad, men hon är baserad på verkliga fall.

Det är ju inte så att jag vill misstänkliggöra. Beatas, för så heter hon, huvudpersonen, kontakter med socialen är riktigt obehagliga och det är tydligt i hennes berättelse att bidragssystemet snarare är designat för att kontrollera medborgarna än att hjälpa dem. Jag misstror inte heller att problemet är större än vad gemene man förstår, att vi kan ta in att nyanlända är fattiga, att romerna är det, men inte att våra "helt vanliga" grannar eller bekanta är det.

Jag tjatar om det här med faktabok eftersom den står på Samhällsfrågehyllan på biblioteken och blev nominerad till Augustpriset i prisklass fackbok. Det finns dock ingenting i texten som styrker att den kommer med annat än personliga iakttagelser. Inga fotnoter, ingen synlig författare, inga siffror eller hänvisning till annan litteratur. Jag har helt enkelt svårt att förstå vad det rör sig om för bok.

Ämnet är naturligtvis relevant i alla fall, men det finns någonting som jag saknar mer än allt annat med den här boken. Och det är analys.

Gudarna

För lite mer än ett år sedan läste jag ungdomsboken 8 saker du aldrig skulle våga. Den hade en feministisk ambition som jag tyckte inte alls nådde fram som den borde ha gjort.
Nu har jag precis avslutat läsningen av den nya tonårsskildringen Gudarna, av Elin Cullheden. Det enda jag visste om den innan jag började läsa den var att den också skulle ha ett feministiskt budskap samt att den fått fina recensioner på sina ställen.

Gudarna handlar om tre tjejer som försöker överleva sin tonårstid i småstaden Tierp. Sa jag tjejer? I början av boken förkastar de det ordet och börjar kalla sig för gudar istället.
Eller är det verkligen det den handlar om, egentligen, kan jag inte låta bli att undra. För det är faktiskt svårt att förstå vad som är själva historien.
Det verkar kristallklart från början, en av gudarna, Lilly, blir misshandlad av sin pojkvän och det är naturligtvis upp till hennes kompisar att göra någonting åt saken. Vuxenvärlden skildras som någon slags känslokall alternativ värld som inte går att lita på, allt mindre att vända sig till.

Det är tråkigt att en bok med feministisk ambition handlar så mycket om killar.
Det är hämnd på killar, det är sex med killar, det är förlåtelse av killar. Det är så himla mycket killar.
Huvudkaraktären tar på sig uppgiften att nästla sig in i den misshandlande pojkvännens företag - han är nämligen en sån där lyckad och framgångsrik person som man inte får tala illa om eftersom han är ortens stolthet.
Det går naturligtvis dåligt.

Att byta ut ordet och epitetet "tjej" mot "gud" har säkerligen en god intention. Det går också att tolka som att tjejer faktiskt ger så dåliga vibrationer att vi gör bäst i att kalla oss något annat.
Känns det möjligtvis igen från debatten om feminism?

Det har skrivits väldigt få ungdomsböcker som jag har kunnat känna igen mitt tonårsjag i. Trots min starka identitet som feminist inkluderar detta tyvärr också, liksom 8 saker du aldrig skulle våga, Gudarna.
Jag tycker helt enkelt att det är en dålig bok, med otydliga karaktärer och otydlig riktning men tråkigast av allt, ett otydligt budskap.

Ghostbusters

Idag på premiärdagen har jag varit och sett nya Ghostbusters på bio.

Jag älskar originalfilmen mest för att jag vuxit upp med den men också för att jag älskar Bill Murray, liksom många andra gör med full rätt. Jag förlåter filmen för mycket och jag skulle förlåta Bill allt.
Däremot ser jag inte min relation till den första Ghostbustersfilmen som personlig - jag var ju överhuvudtaget inte född på åttiotalet och därför av naturliga skäl heller inte med när den slog ner som en relativt tidig blockbuster.

Jag har naturligtvis följt med i turerna kring rebooten som gick upp på bio idag, den med kvinnliga skådespelare. Det som har handlat om hat, mot idén, mot skådespelarna, mot kvinnor i allmänhet.
Det sägs att det är hardcorefansen av originalfilmen som motsätter sig den nya premissen, men det kan helt enkelt inte stämma. Kanske främst för att dessa män (man har gjort en mätning, det rör sig till allra största del om män mellan 18 och 45 år) inte haft möjlighet att se filmen innan de röstade ner den på Youtube och IMDB och därför inte vetat hur resultatet blivit. Men också för att många av dem är för unga för att ha den relationen till Ghostbusters som borde vara det absolut minsta att kräva av någon som vill rösta ner filmen/näthata de kvinnliga skådespelarna/ överhuvudtaget spy galla över hur den nya filmen förstör den gamla.
Dock absolut framför allt eftersom den nya filmen är så otroligt lik Ghostbusters från 80-talet.

Att så många hatat den här filmen på förhand handlar mycket om förändring men också mycket om hur kvinnor ses som just kvinnor, medan män ses som skådespelare (i det här fallet), som utgångspunkten och standarden.
Om Ghostbusters III släppts med manliga huvudkaraktärer hade många nog skakat på huvudet men förmodligen hade det inte dragits igång en hatkampanj mot dem. Jag säger "förmodligen" eftersom jag inte har något underlag, men utifrån egna erfarenheter och logiskt tänkande menar jag egentligen att det absolut inte hade hänt.

Till själva filmen:
Var det en bra film?
Sådär.

Som koncept är den dock fantastisk, som en del av Ghostbusters-serien definitivt värdig men framförallt så fullspäckad av girl power att jag gick från biosalongen med gåshud.
Och Who're gonna call? GHOSTBUSTERS! på hjärnan.