Jonas Hassen Khemiri

2007 var jag på Peace and love för första gången. Jag var sjutton år. Vi kom dit tidigt i veckan, innan musikakterna började och hängde på föreläsningarna istället. En av dem som föreläste var Jonas Hassen Khemiri.
Ungefär ett år tidigare hade jag varit sjuk och stannat hemma från skolan. Som sysselsättning hade jag plöjt ett par böcker under min hemmavistelse och en av dem var Ett öga rött, av just Khemiri. Det var en bok det hade pratats mycket om när den kom, och nu skulle det göras film av den så man pratade om den igen. Jag läste den nog mest för att få tillträde till diskussionerna eller kanske bara för att min bror hade den slängandes  hemma. Jag tyckte om den, men inte mer än så.

2007 på Peace and love i Borlänge sålde Jonas Hassen Khemiri sin andra bok Montecore efter avslutad föreläsning. Jag minns inte varför jag köpte den men jag minns att jag fick tjugo kronor för mycket tillbaka i växel. Senare skulle jag läsa Montecore och tycka att det var det bästa jag läst.
Egentligen var det min kompis som läste den först. Jag lät den stå i bokhyllan rätt länge, hon undrade varför jag aldrig läste den och sen läste hon den istället. Jag tänkte att det var typiskt henne att låta mig köpa saker hon själv ville ha, och när hon sedan berättade att hon älskade boken blev jag irriterad över att det var hon som blev först med den insikten. Som att jag hade haft något dyrbart därhemma utan att alls förstå dess värde. Allt det där tappade relevans sedan när jag själv läste Montecore och också älskade den. Den blev istället något vi hade tillsammans och inte långt senare började Jonas Hassen Khemiris pjäs Fem gånger Gud spelas på Stockholm stadsteater.
Vi gick naturligtvis dit, som två nyfrälsta. Det var under den tiden vi gick väldigt mycket på teater, min sagda kompis och jag, det var aldrig ens någon fråga om saken. Under den första tiden spelades den i Skärholmen, sedan flyttades den till Stadsteaterns ordinarie lokaler i Kulturhuset, kanske blev den så pass populär, jag vet inte. Det var i alla fall en fantastisk upplevelse, jag minns att vi stod på torget i Skärholmen efter föreställningen och rökte cigaretter och undvek att tala eftersom vi visste att vi kände samma sak. Sedan blev vi tvungna att se den två gånger till. Det är fortfarande till denna dag den enda pjäs jag har sett mer än en gång.

2008 utkom Invasion!, en samling med Jonas Hassen Khemiris pjäser, noveller, krönikor och andra lösa texter. Jag köpte den och brukade bära den med mig, särskilt när jag och denna kompis skulle göra saker tillsammans, vi brukade läsa högt för varandra ur den. Mest gillade vi novellen om Spöket Milton och kunde citera den i tid och otid.
Den tiden kändes långt borta när Jonas Hassen Khemiri för ett par veckor sedan utkom med sin nya roman, Jag ringer mina bröder. Men jag visste ändå att jag måste ha den och beställde den från Adlibris samma dag jag läste om den och fick reda på dens existens. Sedan när den kom med posten satt jag på ett fik och drack te och läste ut den i ett sträck. Jag flyttades fyra fem år bakåt i tiden för det finns ingenting med den jag inte tycker om och jag kunde lika gärna vara sjutton år, för en gång skull på ett bra sätt.
Och jag tänker att det kanske är dags att läsa Ett öga rött ännu en gång för jag tror att det gömmer sig mer i den än jag kunde uppfatta den där sjukdagen för sex år sedan.

Tatueringen:

Som en uppföljare till inlägget jag skrev om min plan på tatuering, kan jag nu presentera resultatet. Känns hur bra som helst att den på plats:

Teater - Ensam mullvad på en scen

Jag är inte alls en teatermänniska på samma sätt som jag är en litteratur- eller filmperson. På det sätt att jag alltså inte kan någonting om teater, kan inte rabbla namn på regissörer och har inga teoretiska kunskaper. Men jag tycker väldigt mycket om att uppleva teater och jag fann verkligen en fristad på Stockholms stadsteater för ett flertal år sedan där jag och min vän brukade boka billiga biljetter i förväg för att ha konkreta saker att se fram emot i stort sett varje månad.
Jag har sett många extremt bra föreställningar och blir alltid berörd, det gällde även för den enda gången vi tyckte så illa om en pjäs att vi kände oss tvungna att gå i pausen, även om den kanske inte väckte särskilt positiva känslor. Någonstans tycker jag nog att teater är den starkaste konstformen.
I skolan just nu läser vi lite om teater, främst riktad till barn. Således var vi och såg en dramatisering av Ulf Nilssons barnbok Ensam mullvad på en scen på Teater Kurage idag. Det är första gången jag har gått på barnteater efter att jag blev vuxen och de barnföreställningar jag såg när jag fortfarande var i målgruppen kan jag inte riktigt minnas. Jag blev ganska besviken.
Man kan anta att det är svårt att generalisera barnteater som ett begrepp och tro att alla föreställningar är upplagda på samma sätt. Men det är inte bara i teatervärlden jag tycker att kultur för barn gärna blir tramsig. Så alltså med denna föreställning. Det fanns en massa positiva saker med den, framför allt valet att ta hjälp av musik för att dramatisera och även detta att sångerna framfördes på arabiska var ett väldigt häftigt inslag. Allt höll väldigt hög kvalitet men jag känner mig skeptisk till att det ska framställas så..överdrivet. Jag tycker att jag allmänt stöter på en attityd på min kurs om att barn inte förstår saker. Jag anser att det är fördummande, jag är helt säker på att barn förstår saker helt bra även om de ofta kanske har andra tolkningar av det än vad en vuxen skulle ha.
Så utan alla dessa upprepningar, extremt yviga rörelser och förväntningar på att barnen både skulle hjälpa till att fylla i vissa ord och att de hela tiden skulle reagera på det som hände på scenen skulle jag nog tyckt om föreställningen. Nu tyckte jag att den blev lite beklämmande. Det är så klart väldigt personligt, men jag är själv en sådan som gärna sitter på kanten och tar in det jag ser på mina egna villkor och sätt. Jag vill inte ha hjälp med detta och jag vill inte att någon annan ska ha förväntningar på vad jag ska tycka.
Och så var jag redan som barn.