Sen jag skrev mitt förra inlägg som handlar om ungdomslitteratur och hur jag ogillar vissa trender inom den kanske man borde tänka att jag har ägnat mig åt att läsa andra saker, sådant jag faktiskt gillar.
Det har jag också, till viss del, men jag har också lyckas smyga in ytterligare några av just den typen av böcker som jag borde undvika.
Det handlar till viss del om masochism men mest om att jag ändå vill hänga med lite grann i utgivningen av ungdomsromaner och då måste jag ändå läsa åtminstone en del av det som andra läser och som röner lite uppmärksamhet.
Trots allt känner jag mig ganska övertygad om att den kvicka ungdomslitteraturens dagar är över inom en snar framtid, jag har nämligen kommit över några stycken väldigt sorgliga och allvarstyngda böcker från tonårshyllan den senaste tiden - nästan så att det börjar kännas som nästa grej. Död och sorg som inte behöver slätas över med humor. Jag hoppas att det är så, för det är så jag tycker bäst om ungdomsböckerna.
En annan sak som får mig att tro att vindarna håller på att vända är att jag precis har läst Jag, Earl och tjejen som dör (mer känd under den bättre rimmande engelska titeln Me, Earl and the dying girl).
Och det är något av det sämsta som jag har läst på mycket länge.
Det går att argumentera för att jag redan var negativt inställd till boken redan innan jag började läsa den just eftersom den ingår i den där genren jag ogillar. Men jag tror och hoppas att jag hade haft samma åsikter om den när i livet jag än hade läst den. För det är verkligen skräp.
Förutom att författaren helt tydligt spelar på myten "om jag bara har med en cancersjuk tjej i min bok så kommer ingen märka att det inte finns nån story" (kan vi snälla avliva den föreställningen, en döende tjej är inte så förblindande som författare tror) saknas det allra mesta.
Jag har i vanlig ordning läst boken på svenska och jag kunde märka att det var något i översättningen som glappade lite men det förklarar inte tillräckligt mycket (tyvärr).
Det enda som verkligen finns, tätt duggande och evigt inbankande, är misogyni. Så många skämt som är på bekostnad av hela det kvinnliga könet, oupphörliga anspelningar på att tjejer är något sjukt märkligt som ingen normal människa (LÄS: MAN) kan förstå sig på och otroligt objektifierande. Den där döende tjejen har inte mycket större roll i texten än som funktion för huvudkaraktären att tycka oändligt synd om sig själv.
Det var ganska motbjudande läsning, rent ut sagt. Men något har jag fått lära mig om killar genom den här boken också faktiskt. De är helt sjukt besatta av sina könsorgan. Och att likna diverse saker vid spermier.
Att språket är ansträngt "lättsamt och skojigt" och att gestaltningen är hopplöst frånvarande är knappast något jag behöver gå in närmare på, det var en kass bok rakt igenom och om inte hela genren känner att Jag, Earl och tjejen om dör, för övrigt skriven av Jesse Andrews som jag av hela mitt hjärta hoppas håller sig borta från litteraturen hädanefter, var dödsstöten för den här underkategorin så är det helt klart dags för mig att byta intresseområde.
