Moralisk panik

Har nu gått två veckor på min kurs på Göteborgs universitet. Många av föreläsningar har handlat om ämnet ur ett historiskt perspektiv och vi har då börjat någonstans på 1800-talet och jobbat oss fram till industrialiseringen i mitten/slutet av det århundradet.

Och jag kan bara konstatera att det är sådan himla tur att jag inte levde då. Jag hade fått sådan otrolig panik av alla förändringar. Jag menar, jag har tidigare skrivit om mitt motstånd till den nya tekniken som utvecklas idag men det är ju INGENTING om man jämför med allt som hände då.

Det är ju en överdrift att säga att allt under industrialiseringen skedde precis samtidigt men det är ändå obegränsad utveckling under begränsad tid - typ. 

Vi har även pratat om moralisk panik, ofta handlar det om de vuxnas extremt överdrivna reaktioner mot de företeelse som ungdomarna skapar. Moralisk panik kännetecknas av att reaktionen inte alls motsvarar hotet eller faran som företeelsen utgör (ett återkommande exempel under föreläsningarna har varit att de unga i början av 1900-talet började besöka dansbanor) men jag är hundraprocentigt säker på att jag skulle tillhöra gruppen som bröt ut i full panik om jag levde under den tiden. Och kanske kommer göra även i den tid jag faktiskt lever i. 

För det är så läskigt med saker som inte är som de var förr. Jag kan inte låta bli att tänka så. Jag kan däremot se till att jag är medveten om att det är så jag tänker och kanske försöka lugna mig lite och tänka på vad som är det värsta som kan hända. 

Trots min förändringsrädsla måste jag få framhålla att jag klarat min flytt till en helt ny stad och börjat en helt ny form av utbildning i en helt ny boendesituation med bravur. Är mycket stolt över mig själv för att allt har gått så bra hittills. 

Och kanske någon gång kan jag börja vänja mig vid att det enda som är beständigt här i livet är förändringen.