Nu har jag även sett dramatiseringen.
Det är som alltid med Jonas texter, oerhört drabbande, han tar inga omvägar kring det som ska sägas. Dramatiseringen är väldigt trogen romanen, denna hyfsat tunna bok som handlar om reaktioner i kölvattnet efter självmordsbombaren i Stockholm för ett antal år sedan.
Jag minns att när bombdådet skedde reagerade jag inte nämnvärt. Det är lite som när jag var med om en mindre jordbävning när jag sov på ett hotell i Köpenhamn, jag vaknade av att hela marken skakade, tänkte Oj, var det en bomb? och somnade om direkt. På morgonen var det nästan glömt.
För hur ska man egentligen reagera på bombdåd?
Karaktärerna i Jag ringer mina bröder ger oss några exempel. En självmordsbomb är visserligen inte vilken bomb som helst, och särskilt inte här i vårat dittills skyddade land, och karaktärerna är inte vilka som helst heller. De är "dom där".
Pjäsen och boken handlar egentligen inte alls om någon bomb.
Texterna handlar istället om det samhälle vi lever i, där vi bär runt på kollektiv skuld, där varje individs handling leder till bestraffning för en hel folkgrupp.
Ett samhälle där vi delas upp i folkgrupper.
Hassen Khemiri skräder inte orden när karaktärerna i Jag ringer mina bröder pratar om att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det är de här människorna det påverkar, helt vanliga personer som bara vill gå till Clas Ohlsson och byta ett borrhuvud ifred.
Det är inte en slump att de två raderna bakom mig i teatersalongen är ockuperade av en gymnasieklass. Lika lite som att det var en slump att halva salongerna de gånger jag såg Hassen Khemiris tidigare pjäs Fem gånger gud bestod av högstadieelever. Och kanske kan man lära sig någonting av det man ser på scenen. Och kanske är det till och med meningen.
Men framför allt hoppas jag att alla som går från salongen när pjäsen är slut tillåter sig själva att även känna något.
Vad jag tyckte om pjäsen? Fantastisk, så klart. Så värmande att publiken inte riktigt ville sluta applådera eftersom skådespelarna verkligen gjorde en otroligt bra insats.
Syskonen Shebly och Shima Niavarani gjorde en utmärkt insats i uppsättningen av Jag ringer mina bröder på Stockholms stadsteater
