Ungdomslitteratur

Det finns en trend jag verkligen inte gillar.
Jag kommer inte komma med någon alldeles ny spaning nu, men jag tänker skriva om den ändå eftersom det aldrig verkar ta slut.
Det som är bra med trender annars är just det, att de tar slut. Gillar man den inte så kan man lugnt luta sig tillbaka, förvissad om att den snart kommer bytas ut mot en ny. Fast om man verkligen, verkligen inte gillar den så kan ju väntetiden så klart kännas oändlig. Jag vet inte om det är det stadiet jag upplever nu eller om det faktiskt rör sig om en allt för långvarig trend.
Det handlar om ungdomslitteratur, i synnerhet amerikansk sådan. Och allt är John Greens fel.

Ända sedan John Green slog igenom på riktigt, med Förr eller senare exploderar jag, som slog hela världen med häpnad av anledningar jag själv inte riktigt listat ut, så har den amerikanska ungdomslitteraturen svämmat över av romaner som försöker vara kvicka. (Eller på engelska: witty).
Det kan vara roligt. Ibland. I mindre doser. Till en början. Men nu börjar jag bli galen på detta. Förutom att John Green fortsatt skriva en massa böcker som ska vara smarta och kluriga och roliga på samma gång så har många följt i hans spår.
Jag läste för några veckor sedan en visserligen fantastisk ungdomsbok av Benjamin Alire Saenz, men det var bra nära att jag gav upp efter inledningen av just det skälet att den försökte vara så smart-rolig att jag nästan kvävdes. Dock var det ett exempel på en bok som faktiskt räddade upp sig själv lite senare. Jag fick av en kompis ett lästips på författaren E. Lockharts senaste bok, Den ökända historien om Frankie Laundau-Banks. Strök den från att-läsa-listan när jag såg att hon beskrev som en kvinnlig John Green.
Min kollega på biblioteket där jag jobbar läste i somras Jandy Nelsons då nyutkomna bok Jag ger dig solen och tyckte att jag borde läsa den vid något tillfälle. Sedan dess har den ständigt varit utlånad, men idag påbörjade jag läsningen av den.

Jag kom tre sidor innan jag tröttnade.
Det kan hända att det här egentligen är en fantastisk bok, lika mycket som E. Lockharts böcker kan vara helt förträffliga. Det är bara det att jag inte orkar fler kvicka, språkligt kluriga ungdomsböcker.
Kanske framförallt för att det aldrig flyter på, jag blir alltid så plågsamt medveten om skrivprocessen, hur författarna ansträngt sig, jag kan inte förlora mig i texten som något självständigt. Men lika mycket för att det så tydligt är en vuxens röst, det känns aldrig som en trovärdig skildring för hur, i detta fall, en trettonåring tänker. Det skapar en sådan distans.

Jag menar inte att ungdomsböcker alltid måste handla om sorg eller problem, en text kan vara rolig utan att försöka vara fyndig, kan vara underhållande utan att vara ansträngd. Fast inte de senaste åren tydligen. Jag får väl fortsätta vänta.

Skräckfilm - Unfriended

Som känt är älskar jag skräckfilm. Genren är lite som om den vore mitt barn, jag kommer älska den hur många brister den än har, vad den än tar sig till.
Det betyder dock inte att jag uppskattar alla vindlingar den följer, det finns sådant jag endast tolererar men inte uppmuntrar.
Ärligt talat finns det ganska mycket inom skräckfilmsgenren jag inte uppmuntrar. Men först vill jag bara klargöra en sak, om ni tillhör den skara som tycker att det bara finns dålig skräckfilm, så letar ni på fel ställen. Det finns mängder med fantastiska rysare, både riktigt gamla och alldeles sprillande nya. Däremot är det inte alltid den bästa skräckfilmen som får den mesta uppmärksamheten.

En film som jag läst lite om på nätet innan jag såg den är Unfriended, en amerikansk skräck som kom förra året. Den är omskriven för att förnya genren, i det att hela handlingen utspelar sig på nätet, i konversationer över Skype och Facebook. Allt man någonsin får se är en datorskärm.
Skräckfilmer som har internet som tematik är inte nytt alls, när det var mer eller mindre nytt med uppkoppling kom ett gäng som handlade om virus och läskiga forum. Men själva upplägget och formatet med Unfriended är faktiskt helt nytt, åtminstone i mer kommersiella sammanhang.
Senast en sådan typ av förnyande av genren genomfördes var med Blair witch project 1999. Skakig handkamera-syndromet skrämde livet ur en generation tonåringar bara med ett nytt sätt att filma. Sedan skulle film på film följa med samma teknik - flera riktigt bra - tills det inte längre fanns något att tillföra på den fronten.

Femton år senare är det alltså dags för nästa trendbrott, för jag kan lova att den kommer följas upp av horder med filmer som efterhärmar (men förhoppningsvis också tar konceptet vidare till nya höjder). Regissören till filmen heter Levan Gabriadze och Unfriended är hans första skräckfilm. Det är faktiskt bara hans andra långfilm överhuvudtaget, varav den första var en romantisk komedi. Hursomhelst, det är roligt att Levan kastar sig mellan genrer och att han dessutom vill prova nya saker inom dem. Det är bara en sak han har missat med Unfriended. Det går inte att bara förnya ramarna, man måste också förnya innehållet.

Vad handlar Unfriended om?
Ett gäng ganska tighta kompisar någonstans i tonåren som brukar ha gruppvideosamtal på Skype. Fast just den här gången är det någon ytterligare som hackat sig in i deras konversation. Någon som utger sig för att vara deras vän Laura som begick självmord för precis ett år sedan...
Så långt allt väl. Problemet finns i gestaltningen av ungdomarna. Det är så överväldigande tydligt att det är en vuxen person som försökt sätta sig in i den unga världen av sex, droger och näthat. Eftersom jag själv inte heller är i tonåren längre kanske jag kastar sten i glashus nu, men för att köpa konceptet i filmen måste man också köpa att dagens unga spelar in allt. Och lägger upp det på Youtube. Och screencapsar alla sina konversationer. Och skriver hatiska kommentarer om varandra. Det har man ju läst om i tidningen. Att det är så kidsen gör nu för tiden.
Naturligtvis är det sant att mycket av ungas liv har förflyttats till sociala forum och naturligtvis ska vi ta problem som näthat på extremt stort allvar, det är bara det att i Unfriended finns det alltid någon liten filmsnutt eller instagrammad bild som kan användas i syfte att utpressa eller skrämma huvudpersonerna. Inte ens sina allra sämsta sidor eller mörkaste hemligheter har de undvikit att dokumentera ordentligt.

Fast det riktigt stora problemet är egentligen att den dåliga kvinnosynen som florerat i kommersiell skräckfilm sedan urminnes tider fortfarande hänger med. Eller att inte en enda av karaktärerna har en annan hudfärg än vit. Eller för all del att de för att slippa skriva en ordentlig dialog istället låter ungdomarna skrika sig igenom handlingen till den milda grad att jag faktiskt stänger av ljudet. Det här räcker inte för att räknas som "nytt", Levan.