8 saker du aldrig skulle våga

Jag har läst en del ungdomsböcker på senare tid. Jag har alltid varit intresserad av hur tonåren skildras för tonåringarna själva, antagligen för att jag själv aldrig kände igen mig i den typen av litteratur när jag var yngre.
I regel tycker jag att ungdomsböcker står och stampar på samma plats med samma förväntningar på innehåll. Det finns en del undantag så klart, ett aktuellt exempel är Gunnar Ardelius roman Vill ha dig så illa som gavs ut i höstas och som, förutom att den vill något nytt i det litterära tilltalet till ungdomar, vinner mycket på att ta sin målgrupp på allvar, låta alla känslor få finnas och ta plats.

Idag avslutade jag Eva Sussos och Moa Eriksson Sandbergs gemensamma ungdomsroman 8 saker du aldrig skulle våga. Det är en bok som vill väl. Samtidigt är det en bok som det går att invända en hel del mot.
Ambitionen verkar ha varit att skriva en bok för tonårstjejer som handlar om hur tjejer borde stå upp för varandra. Det är en sympatisk ambition och jag vill inte säga att de misslyckas, snarare går budskapet fram alldeles för tydligt. Författarna struntar helt enkelt i en del av gestaltningen och väljer att skriva läsaren på näsan för att ingen ska missa vad det handlar om. Känns för amatörmässigt för två så pass etablerade författare.
En annan sak man kan ha åsikter om är det feministiska budskapet. Jag är all in för den tematiken men tycker att den slår snett här, åtminstone på sina ställen. För samtidigt som en av de fyra tjejerna det handlar om, uttryckligen ifrågasätter om man kan vara feminist när man rakar benen, så tillåts de fyra protagonisterna håna sina två klasskamrater, av kvinnligt kön, för att de "skämmer ut sig" genom att sjunga Uti vår hage på avslutningsbalen. Det där med att tjejer ska stå upp för varandra gällde visst bara vissa utvalda?
De manliga karaktärerna ges inte särskilt många sympatiska drag. Visst, alla kvinnor vet hur hopplösa högstadiekillar är att samverka med och det skulle varit ett starkt argument för det här tjejgänget att hålla sig borta från dem och ägna uppmärksamheten åt varandra. Detta sker inte. Kanske skulle jag köpa att Lisa drömmer om att hångla med playern Daniel Knutsson om hon faktiskt argumenterade för sin sak, men nästan varje reflekterande monolog hos huvudpersonerna låter sig avbrytas med meningar som "orka tänka på det" eller liknande. För mig är det den direkta motsatsen till att ta sin målgrupp på allvar.
Jag vill ge författarna ett plus i kanten för ambitionen, men nej, det hade inte skadat att tänka igenom idén ta ett varv till.