Johan Theorin

Så här på somrarna dör litteratursnobben inom mig och plötsligt tycker jag att det är helt okej att ägna dagarna åt att läsa deckare. Så jag läste precis Johan Theorins senaste bok Sankta psyko som nyligen kommit ut på pocket.
Jag har tidigare läst hans andra böcker, och borde vetat vad jag hade att vänta, men jag hade glömt bort Theorins förkärlek för storslagna slut. Som i en episk amerikansk krigsfilm ungefär. Det är anmärkningsvärt med tanke på att Sankta psyko till stor del är en ganska långsam berättelse om en förskolelärare och ett mentalsjukhus. Man får små bitar i taget av mannens förflutna och hans koppling till sjukhuset, anledningen till varför han sökte sig till tjänsten som pedagog just till anstaltens daghem. Och det är ganska trevligt och ganska mysigt ända fram till de sista kapitlen, där det blir Hollywood av det hela. Jag antar att Johan själv ser allting tydligt framför sig och vet varför allt som händer händer, men för mig blir det bara rörigt - och rätt fånigt. Jag är också en person som tycker om små rörelser.
Detta irriterade mig till den grad att jag var tvungen att läsa om Nattfåk, en av Johan Theorins tidigare böcker, som jag läste för ett par år sedan. Jag mindes att jag då tyckte om den och kunde inte minnas hur den slutade så jag tänkte att den kanske inte hade det där actionfilmsslutet. Det skulle vara skönt i sådana fall. Tji fick jag.
Jag tycker på det hela taget att Nattfåk har en mer intressant story än vad Sankta psyko har, det är lite mindre tydligt vart allt ska leda, planteringarna känns mer noggrant utförda och jag bryr mig mer om karaktärerna. Men slutet kommer man inte undan. Det följer samma mönster som i Sankta psyko.
Jag är alltså en sådan person som inte tycker att vilda jakter på mördare i svår terräng är spännande. Spänning för mig är psykologisk, människors agerande är spännande, vapen adderar ingen spänning för mig. Jag skulle lika gärna kunna lägga undan Nattfåk mitt i det storslagna slutet för jag bryr mig verkligen inte om hur det går. Jag vill hellre få reda på mer om gårdens historia, höra fler spökhistorier, veta om polisen fått fler ledtrådar i den huvudsakliga gåtan. Jag vill inte veta vem som slår ner vem.
Jag vet inte vad det är som gör att Theorin känner att man måste avsluta sina böcker på det här sättet när det verkligen bryter av mot deras egentliga, som jag ser det, karaktär. Jag måste tycka att det är synd för våld förekommer i så många former i så många andra böcker och det som gör Johan Theorins böcker speciella är ju allt det andra, det psykologiska, den smygande spänningen. Han borde satsa mer på det.