Jag är inte alls en teatermänniska på samma sätt som jag är en litteratur- eller filmperson. På det sätt att jag alltså inte kan någonting om teater, kan inte rabbla namn på regissörer och har inga teoretiska kunskaper. Men jag tycker väldigt mycket om att uppleva teater och jag fann verkligen en fristad på Stockholms stadsteater för ett flertal år sedan där jag och min vän brukade boka billiga biljetter i förväg för att ha konkreta saker att se fram emot i stort sett varje månad.
Jag har sett många extremt bra föreställningar och blir alltid berörd, det gällde även för den enda gången vi tyckte så illa om en pjäs att vi kände oss tvungna att gå i pausen, även om den kanske inte väckte särskilt positiva känslor. Någonstans tycker jag nog att teater är den starkaste konstformen.
I skolan just nu läser vi lite om teater, främst riktad till barn. Således var vi och såg en dramatisering av Ulf Nilssons barnbok Ensam mullvad på en scen på Teater Kurage idag. Det är första gången jag har gått på barnteater efter att jag blev vuxen och de barnföreställningar jag såg när jag fortfarande var i målgruppen kan jag inte riktigt minnas. Jag blev ganska besviken.
Man kan anta att det är svårt att generalisera barnteater som ett begrepp och tro att alla föreställningar är upplagda på samma sätt. Men det är inte bara i teatervärlden jag tycker att kultur för barn gärna blir tramsig. Så alltså med denna föreställning. Det fanns en massa positiva saker med den, framför allt valet att ta hjälp av musik för att dramatisera och även detta att sångerna framfördes på arabiska var ett väldigt häftigt inslag. Allt höll väldigt hög kvalitet men jag känner mig skeptisk till att det ska framställas så..överdrivet. Jag tycker att jag allmänt stöter på en attityd på min kurs om att barn inte förstår saker. Jag anser att det är fördummande, jag är helt säker på att barn förstår saker helt bra även om de ofta kanske har andra tolkningar av det än vad en vuxen skulle ha.
Så utan alla dessa upprepningar, extremt yviga rörelser och förväntningar på att barnen både skulle hjälpa till att fylla i vissa ord och att de hela tiden skulle reagera på det som hände på scenen skulle jag nog tyckt om föreställningen. Nu tyckte jag att den blev lite beklämmande. Det är så klart väldigt personligt, men jag är själv en sådan som gärna sitter på kanten och tar in det jag ser på mina egna villkor och sätt. Jag vill inte ha hjälp med detta och jag vill inte att någon annan ska ha förväntningar på vad jag ska tycka.
Och så var jag redan som barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar