Brott och straff

Jag har en vän som är en smula elitistisk när det kommer till kulturkonsumtion. Han har för vana att av princip undvika sådant som folk i allmänhet tycker om, och söka upp det som är mer svårtillgängligt.
I tonåren var hans favoritbok Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Eftersom jag visste, eller kanske egentligen misstänkte, att han läste de stora ryska romanerna för att skilja sig ur mängden snarare än för att han faktiskt uppskattade dem, lyssnade jag aldrig på hans hyllningstal till dessa böcker.
Just nu, på litteraturkursen, läste vi Brott och straff. Det är första gången jag läser den. Jag har av någon anledning alltid tänkt mig att det skulle vara en roman svår att bryta sig in i, ta till sig och förstå. Som att det skulle vara ett mycket väl inslaget paket och någonstans där i mitten döljer sig en historia om skuld och död. Jag hade helt fel.
Brott och straff gömmer visserligen en del tankegångar som kanske tåls att analyseras av litteraturvetare, men de är snarare precis i tiden för när den var skriven och antagligen inga hemligheter för den tidens läsare. Brott och straff är 1800-talets topplistedeckare, en sann bladvändare. Och faktiskt ganska bra. Som vanligt är litteraturen hopplös att granskas ur ett genusperspektiv och huvudkaraktären (men även ett par bikaraktärer) är så självupptagen att man hinner tröttna på honom några gånger under läsningens gång. Ändå är jag direkt positivt överraskad av att Brott och straff fängslade mig överhuvudtaget.

Apatiska för nybörjare

Förra veckan var jag och en vän på Stockholms stadsteater för att se pjäsen Apatiska för nybörjare, skriven av Jonas Hassen Khemiri (jag har tidigare skrivit om min relation till honom här). Jag gick dit med väldigt höga förväntningar. Som blev infriade.
Pjäsen bygger löst på journalisten Gellert Tamas bok De apatiska, som kom för några år sedan och handlar om de apatiska flyktingbarnen, som var en fråga i media tidigare under 2000-talet. Gellert Tamas har tidigare författat reportageboken Lasermannen som fick stor uppmärksamhet när den kom, och som jag precis lånat av en klasskamrat och läst innan De apatiska kom ut. Tamas kom också förbi min skola och pratade lite om den nya boken, det kändes således självklart att låna den på biblioteket så fort det gick (vilket i och för sig dröjde lite på grund av dess popularitet).
Frågan om de apatiska flyktingbarnen avhandlades och debatterades i media innan jag blev en sådan som började läsa morgontidningen. Den hade gått mig helt förbi - nästan - och att läsa De apatiska blev en omskakande upplevelse. Det är hemsk och drabbande läsning. Fast otrolig viktig och dessutom välförfattad.
Att ämnet intresserar författaren Jonas Hassen Khemiri är inte så förvånande, med tanke på att han ibland syns i debatter kring frågor om rasism och integration (ett hyfsat aktuellt exempel är ju texten Bästa Beatrice som publicerades i Dagens nyheter tidigare i vår). Det gladde mig också på förhand att just han kommit på att göra pjäs av Tamas bok eftersom jag sedan tidigare är ett fan av hans texter och inte minst pjäserna. Dessutom litade jag på att Khemiri skulle kunna göra temat rättvisa.
Jag kände igen mycket av Jonas Hassen Khemiris stil och metoder från tidigare pjäser i Apatiska för nybörjare, han har ett mycket eget sätt att strukturera i sina manus och även en särpräglad känsla för subtil humor som är återkommande. Det är fantastiskt bra. Stockholms stadsteaters uppsättning gav texten absolut rättvisa och skådespelarinsatserna särskilt från de kvinnliga skådespelarna Ann Petrén och Shima Niavarani var strålande. Det är sannerligen en av de bästa pjäsuppsättningarna jag har sett på mycket länge.
Jag ser nu fram emot att se dramatiseringen av Khemiris senaste bok Jag ringer mina bröder på stadsteatern i oktober!