Gudarna

För lite mer än ett år sedan läste jag ungdomsboken 8 saker du aldrig skulle våga. Den hade en feministisk ambition som jag tyckte inte alls nådde fram som den borde ha gjort.
Nu har jag precis avslutat läsningen av den nya tonårsskildringen Gudarna, av Elin Cullheden. Det enda jag visste om den innan jag började läsa den var att den också skulle ha ett feministiskt budskap samt att den fått fina recensioner på sina ställen.

Gudarna handlar om tre tjejer som försöker överleva sin tonårstid i småstaden Tierp. Sa jag tjejer? I början av boken förkastar de det ordet och börjar kalla sig för gudar istället.
Eller är det verkligen det den handlar om, egentligen, kan jag inte låta bli att undra. För det är faktiskt svårt att förstå vad som är själva historien.
Det verkar kristallklart från början, en av gudarna, Lilly, blir misshandlad av sin pojkvän och det är naturligtvis upp till hennes kompisar att göra någonting åt saken. Vuxenvärlden skildras som någon slags känslokall alternativ värld som inte går att lita på, allt mindre att vända sig till.

Det är tråkigt att en bok med feministisk ambition handlar så mycket om killar.
Det är hämnd på killar, det är sex med killar, det är förlåtelse av killar. Det är så himla mycket killar.
Huvudkaraktären tar på sig uppgiften att nästla sig in i den misshandlande pojkvännens företag - han är nämligen en sån där lyckad och framgångsrik person som man inte får tala illa om eftersom han är ortens stolthet.
Det går naturligtvis dåligt.

Att byta ut ordet och epitetet "tjej" mot "gud" har säkerligen en god intention. Det går också att tolka som att tjejer faktiskt ger så dåliga vibrationer att vi gör bäst i att kalla oss något annat.
Känns det möjligtvis igen från debatten om feminism?

Det har skrivits väldigt få ungdomsböcker som jag har kunnat känna igen mitt tonårsjag i. Trots min starka identitet som feminist inkluderar detta tyvärr också, liksom 8 saker du aldrig skulle våga, Gudarna.
Jag tycker helt enkelt att det är en dålig bok, med otydliga karaktärer och otydlig riktning men tråkigast av allt, ett otydligt budskap.

Ghostbusters

Idag på premiärdagen har jag varit och sett nya Ghostbusters på bio.

Jag älskar originalfilmen mest för att jag vuxit upp med den men också för att jag älskar Bill Murray, liksom många andra gör med full rätt. Jag förlåter filmen för mycket och jag skulle förlåta Bill allt.
Däremot ser jag inte min relation till den första Ghostbustersfilmen som personlig - jag var ju överhuvudtaget inte född på åttiotalet och därför av naturliga skäl heller inte med när den slog ner som en relativt tidig blockbuster.

Jag har naturligtvis följt med i turerna kring rebooten som gick upp på bio idag, den med kvinnliga skådespelare. Det som har handlat om hat, mot idén, mot skådespelarna, mot kvinnor i allmänhet.
Det sägs att det är hardcorefansen av originalfilmen som motsätter sig den nya premissen, men det kan helt enkelt inte stämma. Kanske främst för att dessa män (man har gjort en mätning, det rör sig till allra största del om män mellan 18 och 45 år) inte haft möjlighet att se filmen innan de röstade ner den på Youtube och IMDB och därför inte vetat hur resultatet blivit. Men också för att många av dem är för unga för att ha den relationen till Ghostbusters som borde vara det absolut minsta att kräva av någon som vill rösta ner filmen/näthata de kvinnliga skådespelarna/ överhuvudtaget spy galla över hur den nya filmen förstör den gamla.
Dock absolut framför allt eftersom den nya filmen är så otroligt lik Ghostbusters från 80-talet.

Att så många hatat den här filmen på förhand handlar mycket om förändring men också mycket om hur kvinnor ses som just kvinnor, medan män ses som skådespelare (i det här fallet), som utgångspunkten och standarden.
Om Ghostbusters III släppts med manliga huvudkaraktärer hade många nog skakat på huvudet men förmodligen hade det inte dragits igång en hatkampanj mot dem. Jag säger "förmodligen" eftersom jag inte har något underlag, men utifrån egna erfarenheter och logiskt tänkande menar jag egentligen att det absolut inte hade hänt.

Till själva filmen:
Var det en bra film?
Sådär.

Som koncept är den dock fantastisk, som en del av Ghostbusters-serien definitivt värdig men framförallt så fullspäckad av girl power att jag gick från biosalongen med gåshud.
Och Who're gonna call? GHOSTBUSTERS! på hjärnan.