Brott och straff

Jag har en vän som är en smula elitistisk när det kommer till kulturkonsumtion. Han har för vana att av princip undvika sådant som folk i allmänhet tycker om, och söka upp det som är mer svårtillgängligt.
I tonåren var hans favoritbok Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Eftersom jag visste, eller kanske egentligen misstänkte, att han läste de stora ryska romanerna för att skilja sig ur mängden snarare än för att han faktiskt uppskattade dem, lyssnade jag aldrig på hans hyllningstal till dessa böcker.
Just nu, på litteraturkursen, läste vi Brott och straff. Det är första gången jag läser den. Jag har av någon anledning alltid tänkt mig att det skulle vara en roman svår att bryta sig in i, ta till sig och förstå. Som att det skulle vara ett mycket väl inslaget paket och någonstans där i mitten döljer sig en historia om skuld och död. Jag hade helt fel.
Brott och straff gömmer visserligen en del tankegångar som kanske tåls att analyseras av litteraturvetare, men de är snarare precis i tiden för när den var skriven och antagligen inga hemligheter för den tidens läsare. Brott och straff är 1800-talets topplistedeckare, en sann bladvändare. Och faktiskt ganska bra. Som vanligt är litteraturen hopplös att granskas ur ett genusperspektiv och huvudkaraktären (men även ett par bikaraktärer) är så självupptagen att man hinner tröttna på honom några gånger under läsningens gång. Ändå är jag direkt positivt överraskad av att Brott och straff fängslade mig överhuvudtaget.

Apatiska för nybörjare

Förra veckan var jag och en vän på Stockholms stadsteater för att se pjäsen Apatiska för nybörjare, skriven av Jonas Hassen Khemiri (jag har tidigare skrivit om min relation till honom här). Jag gick dit med väldigt höga förväntningar. Som blev infriade.
Pjäsen bygger löst på journalisten Gellert Tamas bok De apatiska, som kom för några år sedan och handlar om de apatiska flyktingbarnen, som var en fråga i media tidigare under 2000-talet. Gellert Tamas har tidigare författat reportageboken Lasermannen som fick stor uppmärksamhet när den kom, och som jag precis lånat av en klasskamrat och läst innan De apatiska kom ut. Tamas kom också förbi min skola och pratade lite om den nya boken, det kändes således självklart att låna den på biblioteket så fort det gick (vilket i och för sig dröjde lite på grund av dess popularitet).
Frågan om de apatiska flyktingbarnen avhandlades och debatterades i media innan jag blev en sådan som började läsa morgontidningen. Den hade gått mig helt förbi - nästan - och att läsa De apatiska blev en omskakande upplevelse. Det är hemsk och drabbande läsning. Fast otrolig viktig och dessutom välförfattad.
Att ämnet intresserar författaren Jonas Hassen Khemiri är inte så förvånande, med tanke på att han ibland syns i debatter kring frågor om rasism och integration (ett hyfsat aktuellt exempel är ju texten Bästa Beatrice som publicerades i Dagens nyheter tidigare i vår). Det gladde mig också på förhand att just han kommit på att göra pjäs av Tamas bok eftersom jag sedan tidigare är ett fan av hans texter och inte minst pjäserna. Dessutom litade jag på att Khemiri skulle kunna göra temat rättvisa.
Jag kände igen mycket av Jonas Hassen Khemiris stil och metoder från tidigare pjäser i Apatiska för nybörjare, han har ett mycket eget sätt att strukturera i sina manus och även en särpräglad känsla för subtil humor som är återkommande. Det är fantastiskt bra. Stockholms stadsteaters uppsättning gav texten absolut rättvisa och skådespelarinsatserna särskilt från de kvinnliga skådespelarna Ann Petrén och Shima Niavarani var strålande. Det är sannerligen en av de bästa pjäsuppsättningarna jag har sett på mycket länge.
Jag ser nu fram emot att se dramatiseringen av Khemiris senaste bok Jag ringer mina bröder på stadsteatern i oktober!

Glasbarnen

När jag tidigare skrev att jag inte läst i stort sett någon skräcklitteratur överdrev jag en aning. Jag har kommit fram till det när jag på senare tid börjat läsa allt mer av den varan och börjat tänka tillbaka på tidigare erfarenheter.
Däremot har jag inte läst särskilt många skräckromaner som jag har uppskattat. Den enda jag minns på rak arm är John Ajvide Lindqvists Människohamn, trots att jag inte alls tyckt om hans tidigare böcker och inte brytt mig om att läsa de senare. För bara några veckor sedan läste jag den hyfsat nya boken Barnvakten av Hanna von Corswant, som trots sin ganska intressanta tematik haltar rejält i den litterära gestaltningen. Till exempel saknas en relevant upplösning och språket var direkt undermåligt.
Trots mina inte alltid så goda erfarenheter av just skräcklitteratur har jag kommit fram till att det är en genre jag skulle kunna tycka mycket om. Jag märkte det inte minst idag när jag läste en för barn skriven spökroman.
Kristina Ohlssons bok Glasbarnen är till att börja med en mycket lyckad roman för barn i åldrarna 9-13 år. Hon tar självklart barnens parti och perspektiv och håller sig hela tiden på rätt sida av gränsen till att låta berättelsen bli allt för läskig. Även bokens upplägg och de frågor som kommer upp är väl hanterade.
Jag är mycket övertygad om att jag skulle ha älskat Glasbarnen om jag läst den medan jag var i den ålder som boken riktar sig mot och även nu i betydligt högre ålder kan jag uppskatta den fullt ut. För när allt kommer omkring är en bra bok alltid en bra bok (samtidigt ska jag antagligen inte underskatta den faktor att jag från början intresserar mig för barnkultur).
Och det jag kanske mest är glad för med Kristina Ohlssons bok är att den låter mig få behålla hoppet om den svenska skräcklitteraturen och imorgon ska jag till biblioteket.

Pojken som svävade

Ni vet den där klyschan om att man ska vara sig själv?
En klyscha blir just en klyscha för att man säger den för många gånger, det gör den inte mindre sann. En klyscha kan också kännas just klyschig för att budskapet framförs på fel sätt.
Att man ska vara sig själv hör man ofta. Gärna från kändisar som kommit långt just för att de har sin egen stil och sin egen individuella touch på det de gör. Men det är ju en sak att höra Lady Gaga säga Be yourself!!!! och en helt annan sak att omsätta det i handling. För när man ska bryta ner budskapet i små bitar hemma på sin kammare, för att verkligen förstå vad det innebär, märker man att det inte går.
Att vara sig själv kan aldrig bli en aktiv handling. Man är sig själv när man inte tänker aktivt på vem man är. När man inte görs medveten om att man måste tänka över vem man är och varför då och hur det värderas i förhållandet till vilka andra är.
Om allt detta handlar John Boynes bok Pojken som svävade. 

                                                                                                  

Jag har tidigare läst Boynes första barnbok Pojken i randig pyjamas som även sedermera blev en film som jag inte sett, och tyckte mycket bra om den eftersom han gjorde det här med andra världskriget på sitt helt eget sätt, vilket inte är helt lätt när allt redan verkar ha blivit sagt om just det ämnet. Därför blev jag glad när jag kom över hans nya barnbok och bestämde mig för att läsa den.

Pojken som svävade har en hel del likheter med vilken bok som helst av Roald Dahl. Roald nämns även en gång i texten, så antagligen är författaren medveten om att han för Dahls arv vidare. Boken handlar om den unge pojken Barnaby som bor i Australien och har den märkvärdiga egenheten att han inte påverkas av tyngdlagen. Han svävar alltså. Barnabys föräldrar hatar allt som inte är normalt och gör en del fruktlösa försök att normalisera sin son, men när de märker att allt är förgäves, bestämmer de sig för att göra sig av med honom.
Moralen, att man ska få vara sig själv!!!!, framgår med tydlighet redan från början, och följer med som ett tema genom hela berättelsen. Varför det inte stör mig? För att för en gång skull sägs det inte av någon kändis som tjänar miljoner kronor i sekunden på att vara just sig själv, utan genom helt vanliga människor som kämpar hela tiden mot omvärldens fördomar. Det är inte lätt att vara sig själv när det inte mottas med blida ögon ens av den egna familjen. Jag ogillar generellt moralisering, men är det något budskap jag vill att mina eventuellt framtida barn ska indoktrineras med så är det just detta. Men det ska också vara på detta ärliga och problematiserande sätt. För det är svårt, också för Barnaby - och det slutar inte alltid lyckligt.

I väntan på Godot

För några år sedan satte Stockholms stadsteater upp pjäsen I väntan på Godot, skriven av Samuel Beckett. Den hade en ovanligt stjärnspäckad ensamble och det var antagligen anledningen till att det var helt omöjligt att få tag på biljetter, på en nivå jag aldrig varken förr eller senare upplevt.
Den spelades ganska länge och det gjordes ett par nya biljettsläpp under tiden, men även de nya biljetterna försvann på en förmiddag. Och trots att, eller kanske snarare på grund av, flera av mina familjemedlemmars ivriga smutskastande av pjäsen kvarstod mitt intresse av att se den som föreställning.
Min bror gav mig pjäsen tryckt i bokform och jag läste den med intresse. En tid senare lyckades jag av en slump få tag på två biljetter till den allra sista av Stockholms stadsteaters föreställningar av just I väntan på Godot. Som att det var meningen, som om jag gjort skäl för dem endast genom min tålmodiga väntan på det rätta tillfället.
Jag läste pjäsen några dagar innan jag gick för att se den, visste vad som skulle hända och kunde knappast bli besviken. Allt dåligt jag hört om pjäsen höjde inte direkt mina förväntningar. Detta var för nästan tre år sedan och det enda jag minns är att jag tyckte om den, att det var en trevlig upplevelse, att jag var glad att jag gått dit. Men jag är alltid glad att jag gått dit när det kommer till teater.

Häromveckan läste jag pjäsen på nytt. Denna gång hörde det till utbildningen och jag gick in med högre förväntningar än den förra gången jag läste den. Och fann till min stora förvåning att jag nu tyckte ännu mer om den.
Det känns lite som att I väntan på Godot har bidat sin tid och liksom väntat på den dag då jag skulle förstå det verkligt fina med den, och kommit fram till att den tiden var nu. När jag nu läste den en andra gång blev det mer av en känslomässig upplevelse än tidigare, någonting som jag kunde ta till mig utan att fundera på vad som var tanken och om jag borde känna mig lurad. Jag blev väldigt glad över detta och känner mig nu tryggare i tanken att jag faktiskt tycker om I väntan på Godot för var den är snarare än som en motreaktion på allt illa som sagts om den.