8 saker du aldrig skulle våga

Jag har läst en del ungdomsböcker på senare tid. Jag har alltid varit intresserad av hur tonåren skildras för tonåringarna själva, antagligen för att jag själv aldrig kände igen mig i den typen av litteratur när jag var yngre.
I regel tycker jag att ungdomsböcker står och stampar på samma plats med samma förväntningar på innehåll. Det finns en del undantag så klart, ett aktuellt exempel är Gunnar Ardelius roman Vill ha dig så illa som gavs ut i höstas och som, förutom att den vill något nytt i det litterära tilltalet till ungdomar, vinner mycket på att ta sin målgrupp på allvar, låta alla känslor få finnas och ta plats.

Idag avslutade jag Eva Sussos och Moa Eriksson Sandbergs gemensamma ungdomsroman 8 saker du aldrig skulle våga. Det är en bok som vill väl. Samtidigt är det en bok som det går att invända en hel del mot.
Ambitionen verkar ha varit att skriva en bok för tonårstjejer som handlar om hur tjejer borde stå upp för varandra. Det är en sympatisk ambition och jag vill inte säga att de misslyckas, snarare går budskapet fram alldeles för tydligt. Författarna struntar helt enkelt i en del av gestaltningen och väljer att skriva läsaren på näsan för att ingen ska missa vad det handlar om. Känns för amatörmässigt för två så pass etablerade författare.
En annan sak man kan ha åsikter om är det feministiska budskapet. Jag är all in för den tematiken men tycker att den slår snett här, åtminstone på sina ställen. För samtidigt som en av de fyra tjejerna det handlar om, uttryckligen ifrågasätter om man kan vara feminist när man rakar benen, så tillåts de fyra protagonisterna håna sina två klasskamrater, av kvinnligt kön, för att de "skämmer ut sig" genom att sjunga Uti vår hage på avslutningsbalen. Det där med att tjejer ska stå upp för varandra gällde visst bara vissa utvalda?
De manliga karaktärerna ges inte särskilt många sympatiska drag. Visst, alla kvinnor vet hur hopplösa högstadiekillar är att samverka med och det skulle varit ett starkt argument för det här tjejgänget att hålla sig borta från dem och ägna uppmärksamheten åt varandra. Detta sker inte. Kanske skulle jag köpa att Lisa drömmer om att hångla med playern Daniel Knutsson om hon faktiskt argumenterade för sin sak, men nästan varje reflekterande monolog hos huvudpersonerna låter sig avbrytas med meningar som "orka tänka på det" eller liknande. För mig är det den direkta motsatsen till att ta sin målgrupp på allvar.
Jag vill ge författarna ett plus i kanten för ambitionen, men nej, det hade inte skadat att tänka igenom idén ta ett varv till.

Barnkolonin

Jag har läst ett stort antal skräckromaner skrivna för barn och ungdom det här året. Det är en alltid uppskattad genre kanske främst för barn i mellanåldern, och har väl ökat ytterligare i popularitet sedan den okrönta drottningen av barnrysare Ingelin Angerborn började etablera sig. Angerborn har skrivit sex stycken böcker med skräcktema och jag har självklart läst hela bunten, detsamma har nog hela befolkningen i min kommun som innehar en ålder mellan 9 och 12.
Men det finns en spökbok skriven av en helt annan författare som jag håller som en av de bästa, och det är Kerstin Lundberg.Hanhs bok Skuggan i väggen. En mycket sympatisk liten historia om "hur vi behandlar varandra", som Bokjuryn skriver på sin hemsida.
Därför blev jag självklart väldigt intresserad när jag såg att Kerstin Lundberg Hahn också kom ut med en rysare för ungdomar. Den heter Barnkolonin och förväntningarna växte ännu mer när jag såg att den av Bokjuryn utsetts till årets bästa ungdomsroman. Det bara måste bli bra!
Det blev inte bra.
Jag ställer mig helt oförstående till att Barnkolonin varit så populär bland unga läsare att den hamnade till och med på en bättre plats på Bokjuryns lista än självaste Förr eller senare exploderar jag. Förutom att de två böckerna är helt skilda åt till genre och historia så skiljer de sig också på punkten att medan John Green ville skriva något nytt så gottar sig Lundberg Hahn i gamla klyschor.
Vad mig bekommer är Barnkolonin en trist, seg och oengagerande historia om några tonåringar som uppfyller varje fördom om hur tjejer är beroende av sina mobiltelefoner och alltid griniga, och hur killar bara har kompisar som skämtar om porr. Själva spökhistorian funkar, men imponerar inte, slutet bjuder inte på många fler svar än de som är absolut nödvändiga. En del saker är riktigt obehagliga men följs upp dåligt eller inte alls.
Jag tyckte ett tag att det var så illa att jag gav upp, och då är jag en sådan person som sällan ger upp mitt i läsningen, men sedan tog jag upp boken igen i hopp om att det ändå skulle bli bättre. Det blev bättre men bara hjälpligt.
Jag har så klart inte kunnat låta bli att fundera över hur en och samma författare lyckats skriva både den rysare jag tycker bäst om och den jag tycker allra sämst om. Kanske finns förklaringen i att hon med Barnkolonin sökte en ny målgrupp, eller den att hon valde att ha en kille som protagonist istället för en tjej, som i Skuggan i väggen.
Jag sitter inte på några svar. Jag vet bara att jag blev väldigt besviken.

Thornfield hall nästa!

Ibland tatuerar jag mig! Det senaste tillskottet i min samling av målningar i huden är denna hagtornsgren. Jag kallar den min Jane Eyre-tatuering och är faktiskt den första av mina tatueringar som har ett litterärt motiv. Jag funderade en stund på att välja en gren från ett kastanjeträd istället eftersom ett sådant har en central roll i just Jane Eyre, men fastnade för hagtornen till slut då hagtornen är vanlig i England och kan representera min kärlek till landet och litteraturen på ett mer vidsträckt sätt. Jag måste säga att jag är mer än nöjd!

Himmelstrand

Redan tidigt i John Ajvide Lindqvists roman Himmelstrand förstår man att det inte kommer finnas en naturlig förklaring.
Det finns inget sätt att komma undan, att fyra husvagnar från samma campingplats i närheten av Trosa plötsligt förflyttats till en värld där ingenting, inte ens solen, existerar förutom en evighetslång gräsmatta, går inte att förklara bort i en handvändning.
Det är en bra premiss för att skapa skräck.
Ajvide Lindqvist placerar från första sidan sina karaktärer i en värld som han själv har skapat helt och hållet och som läsare känner man sig lika utlämnad som karaktärerna till författarens vilja och nycker. Det är en otroligt obehaglig upplevelse, att släppa kontrollen över allt.
I den sollösa världen försöker karaktärerna kartlägga resurserna, gränserna och varandra. Tar gräsmattan verkligen aldrig slut? Är de säkra på att innehavarna av husvagnarna är de enda som befinner sig där? Och hur ska de förhålla sig till varandra?

Jag är inget generellt fan av John Ajvide Lindqvists litteratur, vilket jag tidigare skrivit om, men jag tycker väldigt mycket om hans tidigare roman Människohamn som jag har läst upprepade gånger. Det jag kanske främst gillar med den boken är vardagligheten, hur skräcken letar sig in i det vanliga livet. På så vis är Himmelstrand en motsats, här är det snarare vardagslivet som måste uppstå ur skräcken. Det finns saker som kvarstår även när de kastas ut i det okända, vardagliga behov som skär sig mot den situation de befinner sig i men som kanske av just den anledningen blir mer betydelsefulla.
Det funkar. Jag gillar Himmelstrand, kanske främst för absurditeten. Titeln är lånad av låtskrivaren Peter Himmelstrands efternamn, vars låtar är de enda som spelas från radioapparaten i världen med den oändliga gräsmattan. Varför då, kan man fråga sig. Inget svar är bättre än något annat.

Självfallet blir ingenting enkelt. Kampen för att hitta tillbaka till den vanliga världen är hård och kantad av deras innersta rädslor. Det finns inget sätt att förutsäga historien. Och det är kanske min starkaste skräck.

Böcker som har påverkat mig

Det har cirkulerat en liten uppgift på facebook som går ut på att man ska lista de böcker som påverkat en mest. I uppgiften ingår också att man inte ska tänka efter för länge, att det ska vara böcker som dyker upp relativt enkelt när man funderar på saken.
Jag har ju läst otroligt många fantastiskt bra böcker, men just det där ordet "påverka" får mig att vilja tänka efter noggrannare. Det känns som ett stort ord. Vilka böcker har gjort mig till den jag är? Några titlar är helt självklara. Här följer ett gäng:

Dvärgen - Pär Lagerkvist. För att min svensklärare lånade ut sitt privata exemplar av den till mig när jag gick i åttan eller nian och det var som att öppna en helt ny värld för mig. Dittills hade jag mest läst ungdomsböcker eller mer samtida vuxenromaner och det här med klassiker eller stilistiska romaner var okänt för mig. Även att boken behandlar så många plan, det finns den konkreta handlingen och de tvivelaktiga karaktärerna, det finns ett fantastiskt språk och det finns en filosofisk frågeställning. Vad är ondska? Dvärgen är fortfarande en av mina starkaste läsupplevelser och frågan är om den inte kommer vara svårslagen lång tid framöver.

Drömfakulteten - Sara Stridsberg. För att min kollega sa åt mig att läsa den i samband med att den vann Nordiska rådets litteraturpris 2007. Jag var inte ens sjutton år. Jag hade aldrig hört om vare sig Sara Stridsberg eller Valerie Solanas innan och jag var helt oförberedd på vad jag skulle komma att uppleva. Jag har Drömfakulteten att tacka för både ett litterärt och ett feministiskt uppvaknande. Jag tänker mig att den person jag är idag startade där. Att jag aldrig hade kunnat bli samma person utan att först ha läst Drömfakulteten. Det är stort.

SCUM manifesto - Valerie Solanas. En direkt följd, naturligtvis. En aning provocerande kanske, men hela min feministiska identitet skapades där och då. Jag blev starkare och säkrare. Jag blev också förtvivlad och förvirrad. Jag blev glad och förundrad. Jag blev förbannad. Det är inte ofta så många känslor skapas ur så få sidor.

Om en pojke - Nick Hornby.  En avvikare på listan till synes kanske. Faktum är att Om en pojke är den bok (vuxenroman alltså) som jag har läst flest gånger. Eftersom jag är en sådan där nitisk person som skriver upp varje gång jag läser ut en bok, så har jag kunnat räkna efter. Tretton gånger har jag läst den. På tio år. Under mina tidiga tonår hittade jag svaren på alla livets frågor i just den här romanen. Anledningen är helt enkelt den att jag skapade en väldigt stark kontakt till alla karaktärerna. De var mina allra bästa vänner med alla sina fel och brister och jag kände att jag hörde ihop med dem. Kanske även min Englandskärlek grundas här, hela boken utspelar sig i London och första gången jag var i London upptäckte jag staden genom de referenser jag fått med mig från Om en pojke.

Jane Eyre - Charlotte Brontë. För att jag fortfarande kunde bli förvånad över hur starkt man kan identifiera sig med en bokkaraktär som skapats över 150 tidigare. För att jag sällan uppslukats så totalt av en påhittad persons öde, för att jag aldrig ville släppa taget om henne. För att jag sen jag läste Jane Eyre tidigare i år vill bli sedd som just det, någon som har läst Jane Eyre. Någon som har gått igenom det och kommit ut på andra sidan som en starkare och bättre person. För att jag har två olika utgåvor av boken i bokhyllan, plus en tekopp med Jane Eyre-motiv. Allt för att alla ska se. Att jag är en sån som har läst Jane Eyre.

En lista över de allra bästa böckerna jag har läst skulle mycket enkelt kunna bli längre. Och inte lika relevant att motivera kanske. Jag hoppas att listan över böcker som har påverkat mig också kommer att bli längre, det är en fröjd att formas genom konsten. Att utvecklas som person och kunna gå tillbaka och peka Där! Det var där det hände!

Skärvor av J

Jag har läst den nyutkomna ungdomsromanen Skärvor av J, skriven av Magnus Ljunggren. Den marknadsförs som en historia i Twin Peaks-anda. Den inleds också med ett försvinnande av en ung kvinna, precis som i David Lynch tv-serie. Men J var ingen Laura Palmer.
"J" står för Julia, det är omotiverat varför bara begynnelsebokstaven används i titeln. Kanske ska det ge ett mer mystiskt sken, men Julia kallas aldrig något annat i romanen. Berättaren, huvudpersonen, är Sara, en femtonårig tjej som bor någonstans i närheten av Örebro. Hon och Julia har varit bästisar tidigare, men det var länge sen de umgicks nu, tills en kväll då Julia ringer och behöver sällskap. Julia får följa med Sara och hennes kompis Erik på en utflykt och efter det blir inget sig likt. Julia försvinner. Ryktena är igång.
Det är spännande. Jag faller för huvudkaraktären Sara, hon är en in between, inte en av de coola tjejerna, men ändå nästan en i gänget. Hon är olyckligt kär och försöker påvisa sin existens genom att köpa kladdiga läppglans på Kicks. Hon skulle kunna bo i den staden där jag arbetar, jag känner igen alltihop.
Det är en vinst att boken inte utspelar sig i Stockholm som så många andra böcker gör, i alla fall för mig som växte upp i en småstad, igenkänningen är stor.
Men sen händer något.
I våras läste jag Moa Eriksson-Sandbergs bok Den första flickan skogen möter. Den har ungefär samma story, en flicka försvinner och lämnar många frågor efter sig. (Den försvunna flickan i Eriksson-Sandbergs bok heter dessutom Linda Palm, en mer än tydlig
referens till samma David Lynch-serie).
Det som också är gemensamt för de båda böckerna Skärvor av J och Den första flickan skogen möter är att när något börjar gå dåligt så går allt dåligt. Det finns ingen hejd på vad huvudpersonerna tvingas utstå till följd av tragedin som drabbat staden. Det är alltid de utagerande flickorna som försvinner, de brådmogna, de som syns. Kvar lämnas deras mer inbundna vänner, funderarna som ägnar dagar och veckor åt att förstå vad det var som hände. Och vad som fortfarande händer, de hemska händelserna staplas på varandra.
Och till slut orkar man inte mer, som läsare. Man börjar undra vad som är poängen med att ytterligare tragedier ska drabba de stackars flickorna som lämnats kvar. De behövs i alla fall inte för spänningen, det blir tvärtom alldeles för fullpackat för att man ska orka bry sig en vända till. Jaha, då visade sig den personen inte heller vara att lita på. Och man undrar var alla vuxna är, varför ingen talar klarspråk med de unga, varför de försöker skydda dem från allt som redan hänt.
Skärvor av J har sina poänger. Men poängerna skulle kunnat väga tyngre om Magnus Ljunggren som författare låtit sig själv lita på det suggestiva och förstått att less kan vara more.

Förr eller senare exploderar jag

Jag läser Förr eller senare exploderar jag.
Ja, ja, jag vet - sist på bollen. Men jag har i ärlighetens namn inte varit särskilt sugen tidigare. Nu har jag inte haft något val eftersom min kollega stack den i händerna på mig och definitivt förväntar sig ett utlåtande när som helst.
Så jag läser den, på svenska, och använder därför den omdiskuterade svenska titeln när jag pratar om den.
Jag tycker inte om den.
Jag är själv inte särskilt förvånad över det, jag har aldrig förväntat mig att jag ska tycka om den. Samtidigt kan jag tycka att det är lite tråkigt att inte bli så där förälskad i boken som jag vet att många har blivit med just Förr eller senare exploderar jag.
Det finns många anledningar till varför jag inte fastnar för den, men den främsta är att den är för litterär. Den känns för skriven, för medveten om att den är en text. Det uppstår på det sättet en distans och jag har ingen tro genom berättelsen att det här skulle kunna hända på riktigt.
Det i sig är ganska märkligt eftersom det är hyfsat vardagliga händelser som skildras i boken, handlingen kan kokas ner till sjuk flicka möter pojke, de fattar tycke för varandra i olika takt och reser till Europa, däremellan citerar de poesi för varandra och är sarkastiska.
Det skulle kunna hända vem som helst. Ändå tror jag inte på ett ord av vad jag läser.
Något annat som stör mig, och som ofta stör mig, är att den är ganska klyschig. Det märks att författaren John Green gjort sitt bästa för att skriva en annorlunda bok (det är den ansträngningen som skapar distansen) men samtidigt är den proppfull av redan använda bilder för att skildra ung kärlek. Säkert med en stor dos medvetenhet, dock hjälper inte det. De är i vägen. Hela boken är i vägen för sig själv. Det skulle finnas betydligt mer effektiva sätt att berätta om cancersjuka som finner varandra vid livets både början och slut, så att jag dessutom skulle köpa det.
Å andra sidan verkar jag vara en av få svårflörtade så det får väl stå för mig.

Dracula

Min semester börjar lida mot sitt slut och jag ska om bara ett par dagar åter infinna mig på mitt biblioteksjobb. Jag ser fram emot det samtidigt som jag njutit mycket av att ha fått vara ledig de senaste fyra veckorna.
Jag har varit på resande fot i stor utsträckning men det har inte hindrat mig från att sitta i skuggan och läsa. Mitt viktigaste projekt den här semestern har varit att läsa Dracula.
Tidigare i år gav bokförlaget Trut ut en nyupplaga, i pocket, av Dracula, med så fint omslag att jag var tvungen att köpa den. Samtidigt kunde man köpa en tygkasse med samma motiv, som jag inte heller kunde låta bli. Jag var naturligtvis medveten om att om jag skulle kunna bära runt på tygkassen med gott samvete så var jag först tvungen att läsa boken.
Jag borde ha läst Dracula för länge sedan, jag vet. Det är en bokkaraktär och en historia som har fascinerat mig mycket genom livet, jag har sett dussintal filmatiseringar, jag har läst om författaren, varit i Dublin på Writers' museum. Men jag har inte läst Bram Stokers Dracula förrän nu.
De första sextio sidorna är fasansfulla, gastkramande. Advokaten Jonathan Harker befinner sig på greve Draculas slott i Transylvanien och allt märkligare saker inträffar. Man vill inte lägga historien ifrån sig för allt i världen.
Sen förflyttar vi oss, hamnar i Whitby i England. Vi introduceras till nya karaktärer, Jonathans fästmö och hennes umgänge i en stillsam by. Självklart händer underliga saker, men samtidigt glöms intensiteten och spänningen bort. Tyvärr för hela den kommande berättelsen, ungefär fram till de avslutande sidorna.
Romanen är fyra hundra sidor lång i min utgåva och i mycket stor utsträckning tycker jag att den är mycket långsam, tar alldeles för god tid på sig för att utveckla en historia, ett handlingsförlopp. Som läsare skulle jag med glädje hoppa över några av de tusen stycken karaktärerna ägnar åt att prisa varandra för deras godhet och mod, och gå lite mer direkt på historian.
Det är också förvånansvärt lite Dracula i Dracula. Jag är ju som sagt mycket intresserad av honom som litterär karaktär men jag får inte mycket av det intresset tillgodosett när jag läser boken.
Jag tycker att Bram Stokers roman, författad 1897, är ganska trevlig och åtminstone halvintressant, men den är för långsam och för snål. Jag är glad att jag äntligen har tagit mig igenom den, men också glad att lämna den till handlingarna. Tygkassen, däremot, kommer jag att bära med mig.

Klassiker

Jag har börjat läsa klassiker frivilligt.
Jag har läst många klassiker tidigare, inte minst med tanke på att jag ju gått Litteraturvetenskap på Stockholms universitet, men jag har inte gjort det med någon regelbundenhet och helt av fri vilja tidigare.
Det kan ju låta lite konstigt med tanke på att jag är litteraturintresserad biblioteksanställd. Men egentligen är det ju inte särskilt märkligt att man har olika preferenser. Jag älskar ju böcker, men min preferens inom litteratur råkar vara nytt och svenskt. Och barn- och ungdomslitteratur så klart. Klassiker ryms inte riktigt in där.
Det betyder inte att jag inte har uppskattat tidigare klassiker jag har läst, bara att jag inte prioriterar det. Jag tror att denna förändring beror mycket på miljön jag vistas i. Jag har inte haft en längre anställning på biblioteket där jag jobbar tidigare, även om jag jobbat där till och från i sju år. Sen handlar det nog om en liten gnista också, som blivit en hel eld. Att litteraturkursen jag läste för lite mer än ett år sen öppnade upp för att klassiker också kan vara bra och viktiga. Jag läste många av böckerna som ingick i kursen med glädje, inte bara (och ibland inte alls) med en känsla av "måsten" och "tvång". Och en del romaner visade sig ju vara helt annorlunda mot mina tidigare förväntningar på dem, något som väckte min nyfikenhet: hur många klassiker har jag monumentalt fel uppfattning om? De flesta säkerligen.
Det börjar kännas spännande istället för trist och ointressant. Den där världen av klassiker som ligger och väntar på att upptäckas även av mig.
Vem har egentligen sagt att man måste välja? Jag tänker ägna hösten åt att varva gamla klassiker jag lånar från jobbet med sprillans nya romaner jag inte kan låta bli att klicka "köp" på hos internetbokhandlarna.

Television

Det är jäkligt trist det här med att tv har så dåligt rykte. Att titta på tv ses som passivt, en icke-aktivitet. Jag vet inte om det är allmänt gällande, men det är så jag uppfattar attityden kring tv-tittande i mina umgängeskretsar. Och det är väldigt synd.
När jag surfar in på SVT Play och ser den långa listan med tillgängliga tv-program i olika genres, känner jag mig, för att använda ett slitet uttryck, rik.
När jag gick på högstadiet hade jag en klasskamrat som var väldigt allmänbildad och mycket bra på engelska. Naturligtvis hade hon fått det med sig i sina omgivningar under uppväxten, men en del av det hörde också ihop med att hon tittade väldigt mycket på tv. Det var faktiskt så jag blev presenterad för henne första gången jag träffade henne när jag kom ny till klassen. Att hon var klassens tv-expert.
Jag har också tittat rätt mycket på tv i mina dagar. En del av det har varit passivt, särskilt under perioder när jag inte har mått bra. Men mycket av det har också varit vida bildande, lärorikt och bidragande till min person.
En förklaring skulle kunna vara att den direkta associationen till tv-tittande hos de flesta är de där programmen som kanske inte främst sträcker sig mot tittarnas intellekt. Att tv-världens svar på glansiga tabloid-tidningar är det som poppar upp snabbast och kanske inte bidrar till att ge tv en image man vill bli förknippad med.
Allt detta är spekulationer naturligtvis. Men jag kan faktiskt inte komma på något enda argument mot just tv-tittande. Jag har läst rapporter om hur dåligt det är med stillasittande men jag har inte läst en enda rad som faktiskt säger att tv är dåligt.
Jag älskade Big brother när jag var tolv. Jag minns hur jag engagerade mig i deltagarna och faktiskt blev förkrossad när de jag hejade på åkte hem. Jag tror inte att Big brother bidrog till att göra mig till en bättre, smartare eller självständigare person men jag tror inte heller att det skadade mig. Jag tror att jag betraktade det på samma sätt som jag betraktar romaner idag. Jag vänder mig dit för att träffa karaktärer, att få historian om deras liv och få veta hur det går för dem.
Däremot är jag övertygad om att tv-serier, frågesportprogram, dokumentärer, underhållningsprogram som jag har sett sen dess har format mig till stor del till det positiva.
Därför har jag slutat neka till mitt digra tv-tittande och istället scrollar jag allt oftare genom utbudet i SVT play, funderar över vad jag vill addera till min person just idag.

Storbritannien

Jag har stor del av mitt liv tyckt om sådant som har engelskt ursprung.
Egentligen har jag gjort det utan reflektion, och själva tanken kom inte förrän för några år sedan när jag såg OS-invigningen från London på tv tillsammans med min pappa.
Invigningen skildrade Storbritanniens historia på ett visuellt och kreativt sätt och det slog mig hur mycket mer den brittiska historien tilltalar mig än till exempel den amerikanska, som är den man matas med mest. Det slog mig också att det faktiskt går att välja. Kanske är det inte möjligt att undvika den amerikanska kulturen helt och hållet, vilket jag för övrigt inte är intresserad av att göra, men det går att välja till andra kulturer.
Jag är en sådan som tycker om det jag kan relatera till. Att jag skulle fördjupa mig i en kultur som ligger långt ifrån min egen skulle säkert vara nyttigt men inte sannolikt. Det är helt enkelt England, eller kanske Storbritannien, jag har fallit för.
Det tog ändå flera år innan jag gjorde något konkret utav detta. Jag har förvisso älskat London sen jag satte min fot där första gången 2008 och tagit varje chans jag haft att återvända. Faktiskt bär jag ständigt en längtan efter att åka tillbaka till England. Men jag har inte fördjupat mig i England, dess historia eller kultur.
Faktum är att det inte hänt förrän nu.
För några veckor sedan samtalade jag och en kollega om att vilja resa i England. Det är något jag har velat länge. Han berättade att han funderade på att bjuda sin mamma på en resa till en trädgårdsmässa. Jag tyckte plötsligt att det blev jobbigt att prata om att resa dit utan att ha en utsikt till att faktiskt åka dit någon gång snart. För att bota längtan, åtminstone tillfälligt, gick jag för att leta reda på en brittisk klassiker att läsa. Det råkade bli Jane Eyre, den första brittiska klassikern jag kom att tänka på. Jag visste knappt vad den handlade om, bara grep den från hyllan i biblioteket jag jobbar på och började läsa den samma dag.
Jane Eyre är helt klart en av de absolut bästa böckerna jag har läst i mitt liv. Och sen jag började läsa henne har jag inte släppt tanken på att besöka Haworth, den lilla orten i Yorkshire var systrarna Brontë växte upp. Jag läste Svindlande höjder för ett år sedan och älskade den också, det känns väldigt nära och självklart att resa dit.
Jag har också bestämt mig för att konsumera mycket mer brittisk kultur än jag gjort tidigare. Eller i alla fall göra det mer medvetet - helt enkelt känna att jag väljer den.
Det är därför jag lyssnar på The Streets, det är därför jag räknar till fyra Virginia Woolf-romaner i bokhyllan, det är därför jag reser till Berlin för att se David Bowie-utställning, det är därför jag tränar på den brittiska accenten, det är därför jag dricker flera koppar te om dagen. Det är därför jag söker på hagtornsbilder på internet för att hitta den perfekta bilden att tatuera in på armen för att minnas Jane Eyre och Svindlande höjder och vad de har startat hos mig.

The Grand Budapest Hotel

För några dagar sedan var jag på bio och gottgjorde det misstag jag begick för ett par år sedan när Moonrise kingdom gick upp på svenska biografer och jag tog veckor (månader?) på mig innan jag tog mig i akt och faktiskt såg den.
Detta skulle naturligtvis inte upprepas.
Därför var jag mycket bestämd över att när Wes Andersons nya film skulle upp på biograferna, skulle jag se den på premiärdagen.
Sagt och gjort.
Jag kan inte nog säga hur höga mina förväntningar var. Förvisso har jag blivit besviken över hans senaste två filmer. Men när jag såg rollistan till The Grand Budapest Hotel, som den nya filmen heter, kunde jag inte komma på ett enda sätt detta skulle kunna gå fel på.
Jag ska inte säga att alla mina favoritskådisar är med i Budapest Hotel men jag kan nästan säga att alla som är med i den är mina favoritskådisar. Jag menar, Jeff Goldblum, Bill Murray, Jude Law? Vem baxnar inte inför dessa namn i en och samma film. Inte nöjda? Jag kan fortsätta: Ralph Fiennes, Adrien Brody, Tilda Swinton. Willem Dafoe, Owen Wilson, Tom Wilkinson. Jason Schwartzman.
I stort sett skulle ETT av dessa namn vara nog för att få mig intresserad av en film. Allihopa på samma gång? Till slut blev jag nästan rädd att det skulle kunna bli för mycket av det goda.
Och det faktiska resultatet?
Den enda invändningen jag kunde komma på var att när Bill Murray och Jeff Goldblum äntligen spelar i samma film borde man passa på att ge dem lite mer utrymme.
Efter de relativa besvikelserna i och med Den fantastiska räven och Moonrise Kingdom är The Grand Budapest Hotel ett rejält steg framåt och uppåt. Jag älskar den här filmen. Jag kommer antagligen aldrig älska något lika mycket som till exempel Rushmore, The Royal Tenenbaums och Life aquatic, men jag har vant mig vid den tanken.
Jag älskar den här filmen för att den bejakar både mitt intellekt, min barnslighet, min nostalgiska läggning, min svarta humor.
Jag älskar den eftersom den får mig att våga lita på Ralph Fiennes igen, efter ett par blåsningar.
Jag älskar den eftersom jag vet att jag aldrig hade kunnat komma på något av det här och jag är glad över att det finns någon annan som har gjort det istället. Det är berikande att få bekräftelse på att allting inte måste vara stöpt i samma gamla form för att få finnas och bli omtyckt.

Å andra sidan kan jag inte skriva om den här filmen utan att beröra genusperspektivet. Det finns ungefär tre tusen karaktärer i den här filmen varav ett par av dem är kvinnliga. En upphöjs för sin "renhet", en försvinner ur bilden tidigt i intrigen.
Det är direkt orimligt. Det går inte att ta i försvar. Det är tröttsamt att det ens måste påpekas och nej, det är inte svårare att skriva kvinnoroller än mansroller. Kvinnor är ej exotisk varelse man först måste avkoda och förstå sig på innan man kan skriva in henne i en film. For fuck sake Wes.

Silverpojken

I våras läste jag boken Glasbarnen, en skräckhistoria för barn skriven av deckarförfattaren Kristina Ohlsson. Boken har verkligen blivit en framgång, så långt jag kan se, i alla fall efterfrågas den ofta på mitt biblioteksjobb.
Inte bara barnen uppskattar den, jag tyckte också mycket om Glasbarnen och därför blev jag glad när jag såg att det var en uppföljare på väg.
Silverpojken är en ganska direkt fortsättning på historien från Glasbarnen. Det är ett nytt mystiskt fall, men det är samma personer som i den tidigare boken och en del referenser till den tidigare boken.
Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna i båda böckerna, barnen  - ett kompisgäng med två tjejer och en kille - är självständiga och hela tiden i centrum. I Silverpojken läggs mycket fokus på Aladdin, pojkens, föräldrars dåliga ekonomi. Jag har redan tidigare sett att relativ fattigdom blivit ett tema för barnlitteraturen och jag tycker att det är ypperligt. Ekonomisk trygghet är sårbar, det är inte bara barn med till exempel alkoholiserade föräldrar som inte har råd med skidsemester varje påsklov. Det är bra att det normaliseras att varje familj ser olika ut, även ifråga om pengatillgång.
Just det perspektivet tycker jag att Kristina Ohlsson lyckas med i den nya boken, bristen på pengar blir också en motivation för barnen i boken, något som för historien framåt.
Dessvärre saknas gnistan från Glasbarnen i den nya boken Silverpojken. Det är aldrig riktigt spännande. Man engageras aldrig, man leds för mycket på rätt spår redan från början. Någonstans i slutet kommer jag på mig själv med att undra när själva berättelsen ska komma igång.
Antagligen kommer det inte spela någon roll för alla barnen som har väntat på att en fortsättning ska komma, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Att det kunde blivit betydligt bättre.

Min pappa Ann-Christine

Jag har precis gått igenom en massa förändring i mitt liv. Jag är inte så förtjust i förändring och har fått kämpa lite grann med att hålla humöret och hoppet uppe. Mitt i den kampen kom det in en ny bok på jobbet.
Min pappa Ann-Christine. 
Jag har läst Ester Roxbergs tidigare bok Antiloper och tyckte den var bra men inte jättebra (det jag mest kommer ihåg är att den utspelar sig i Växjö, riktigt vad som händer där i Småland minns jag dock inte så bra). Det var alltså inte därför jag började läsa Min pappa Ann-Christine en tråkig jobbkväll när det inte fanns så mycket att göra, utan för ämnet.
Min pappa Ann-Christine handlar alltså om författarens egen pappa som i högre ålder kom ut som transvestit.
Bokens perspektiv är subjektivt på ett insiktsfullt sätt, den ska ha varit ett sätt att få distans till händelsen som har påverkat hennes liv till stor grad. Jag tycker att man få känslan av att hon verkligen vill förstå, vill älska sin pappa förutsättningslöst, trots att det är svårt.
Ester är vuxen när pappan berättar. Men det är något han har burit med sig nästan hela livet och det ändrar dotterns sätt att se på sin uppväxt, sin egen identitet.
För mig är det en vacker text i korta kapitel. En text som blev en stöttepelare i mitt liv när det också ändrades, om än på helt andra sätt. Känslorna vid förändring är kanske desamma vilken sorts förändring det än rör sig om, jag vet i alla fall att igenkänningsfaktorn var hög under min läsning av Min pappa Ann-Christine. Men jag är ganska övertygad om att man kan finna det vara fin och tankeväckande läsning bara som den är också. En stark rekommendation.

Jag ringer mina bröder

I ett tidigare inlägg skrev jag om min relation till Jonas Hassen Khemiri. Jag hade då precis köpt och läst hans senaste bok Jag ringer mina bröder.
Nu har jag även sett dramatiseringen.
Det är som alltid med Jonas texter, oerhört drabbande, han tar inga omvägar kring det som ska sägas. Dramatiseringen är väldigt trogen romanen, denna hyfsat tunna bok som handlar om reaktioner i kölvattnet efter självmordsbombaren i Stockholm för ett antal år sedan.
Jag minns att när bombdådet skedde reagerade jag inte nämnvärt. Det är lite som när jag var med om en mindre jordbävning när jag sov på ett hotell i Köpenhamn, jag vaknade av att hela marken skakade, tänkte Oj, var det en bomb? och somnade om direkt. På morgonen var det nästan glömt.
För hur ska man egentligen reagera på bombdåd?
Karaktärerna i Jag ringer mina bröder ger oss några exempel. En självmordsbomb är visserligen inte vilken bomb som helst, och särskilt inte här i vårat dittills skyddade land, och karaktärerna är inte vilka som helst heller. De är "dom där".
Pjäsen och boken handlar egentligen inte alls om någon bomb.
Texterna handlar istället om det samhälle vi lever i, där vi bär runt på kollektiv skuld, där varje individs handling leder till bestraffning för en hel folkgrupp.
Ett samhälle där vi delas upp i folkgrupper.
Hassen Khemiri skräder inte orden när karaktärerna i Jag ringer mina bröder pratar om att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det är de här människorna det påverkar, helt vanliga personer som bara vill gå till Clas Ohlsson och byta ett borrhuvud ifred.
Det är inte en slump att de två raderna bakom mig i teatersalongen är ockuperade av en gymnasieklass. Lika lite som att det var en slump att halva salongerna de gånger jag såg Hassen Khemiris tidigare pjäs Fem gånger gud bestod av högstadieelever. Och kanske kan man lära sig någonting av det man ser på scenen. Och kanske är det till och med meningen.
Men framför allt hoppas jag att alla som går från salongen när pjäsen är slut tillåter sig själva att även känna något.

Vad jag tyckte om pjäsen? Fantastisk, så klart. Så värmande att publiken inte riktigt ville sluta applådera eftersom skådespelarna verkligen gjorde en otroligt bra insats.

Syskonen Shebly och Shima Niavarani gjorde en utmärkt insats i uppsättningen av Jag ringer mina bröder på Stockholms stadsteater