Fröken Smillas känsla för snö

Jag har nyligen avslutat en ettårig skrivarkurs. Där berättade vi ofta om läsupplevelser, gärna under skoltid, men det var ju ingen som tyckte att man var särskilt konstig om man drog upp ämnet en fredagskväll heller. Nu när jag flyttat hem igen och läser en bok som på riktigt är en upplevelse, känner jag inte att det finns någon självklar person att vända sig till och bara ösa ur sig allt inför.
Jag läser Fröken Smillas känsla för snö. För mig var det länge mest en film som tv4 visade på söndagskvällarna ungefär en gång i månaden under 2001 och 2002, som jag aldrig fick se slutet på för att den gick för sent. Men sedan hittade jag boken i min mammas hylla för ett par dagar sedan och har hunnit halvvägs igenom den och det finns så mycket jag inte förstår.
Framför allt förstår jag inte varför det har tagit sådan tid. Varför var det ingen som under alla mina tonår i förstående tystnad bara räckte mig den här boken? Varför måste man göra allting själv?
Fröken Smillas känsla för snö är ju verkligen ingen tonårsbok, den har ett omständligt (men inte svårt) språk, en vuxen approach och en massa ekonomiska termer. Men framför allt har den ju Smilla, och Smilla är allt jag någonsin har behövt.
Storyn hade kunnat vara vilken som helst, skit samma, verkligen. Eller nästan, för även om jag främst läser boken som en karaktärsstudie, inte bara Smilla är fantastisk, de andra karaktärerna har också skapats under direkt omsorg, så är det en liten bonus att de försöker lösa ett mysterium tillsammans. Det är inte en deckare, det är ett Scooby Do-avsnitt, en Vi fem-bok.
Fröken Smillas känsla för snö är fylld av underfundigheter, vardagsskönhet, svärta och nyfikenhet. Ändå kännetecknas den bättre av vad den saknar. För boken förmedlar en avsaknad av redan skapade uppfattningar och låter mig bygga upp dem själv. Ingen talar någonsin om för mig vad jag ska tycka och ingenting har någonsin tilltalat mig mer än just det.