Manliga författare

Jag har under hösten läst ganska många böcker.
Någonstans kring oktober-november slumpade det sig så att jag läste ett flertal manliga författare i följd. Missförstå mig inte, det är inte alls en ovanlighet att jag läser böcker som är skrivna av män, min fördelning brukar utan ansträngning hamna på ca 50/50. Men just den här gången så var flera av böckerna jag läste efter varandra så tydligt skrivna av män. Grabbiga, liksom.
Jag kan ta ett visst mått av grabbighet, naturligtvis. Särskilt när den är ett medvetet inslag, som jag nog tolkar att det är i den första av dessa böcker jag läste, nämligen Rörelsen av John Ajvide Lindqvist. Det betyder dock inte att jag inte reagerar på den och tycker att den är aningen i vägen.

Än värre blev det när jag sedan plockade fram Onda boken av Kaj Korkea-aho, en bok jag dessutom sett fram emot att läsa. Där kändes grabbigheten inte alls reflekterad, utan snarare som en spegling av författarens världssyn, där kvinnor är statister och funktioner och män inte kan säga en enda mening utan att få med åtminstone ett par könsord. Att läsa sådana böcker som kvinna får mig att känna mig exkluderad, förbisedd och det är tämligen obehagligt.

När jag sedan läste Färjan av Mats Strandberg, som jag inte tänker beskylla för att vara grabbig, men som jag ändå inte alls tyckte om, så bestämde jag mig för att sluta läsa manliga författare. Inte för alltid, men för resten av året. Ett par månader så där, det borde man ju klara.

Man klarar av det, kan jag intyga, men det har inte varit helt enkelt. Främst för att det faktiskt utkommer böcker skrivna av män hela tiden som jag blir sugen på att läsa, sådana det talas om och sådana det är lång kö på på biblioteket och som man är glad om man får tag på över huvud taget. Jag måste erkänna att jag inte följt det slaviskt, kanske framför allt för att jag gärna går på känsla när jag väljer vilken bok jag vill läsa, och helst inte följer rationella beslut. Så det har varit en utmaning. Å andra sidan har jag fått läsa en del kvinnliga författare som jag är verkligt glad över att jag stiftat bekantskap med, inte minst det polska geniet Olga Tokarczuk som jag hoppas få anledning att återkomma till längre fram.

När det nya året börjar ska jag släppa läsandet helt fritt igen. Jag ser fram emot det, och jag ser fram emot att hitta nya manliga författare som faktiskt skriver för mig. Också.

Jag, Earl och tjejen som dör

Sen jag skrev mitt förra inlägg som handlar om ungdomslitteratur och hur jag ogillar vissa trender inom den kanske man borde tänka att jag har ägnat mig åt att läsa andra saker, sådant jag faktiskt gillar.
Det har jag också, till viss del, men jag har också lyckas smyga in ytterligare några av just den typen av böcker som jag borde undvika.
Det handlar till viss del om masochism men mest om att jag ändå vill hänga med lite grann i utgivningen av ungdomsromaner och då måste jag ändå läsa åtminstone en del av det som andra läser och som röner lite uppmärksamhet.

Trots allt känner jag mig ganska övertygad om att den kvicka ungdomslitteraturens dagar är över inom en snar framtid, jag har nämligen kommit över några stycken väldigt sorgliga och allvarstyngda böcker från tonårshyllan den senaste tiden - nästan så att det börjar kännas som nästa grej. Död och sorg som inte behöver slätas över med humor. Jag hoppas att det är så, för det är så jag tycker bäst om ungdomsböckerna.
En annan sak som får mig att tro att vindarna håller på att vända är att jag precis har läst Jag, Earl och tjejen som dör (mer känd under den bättre rimmande engelska titeln Me, Earl and the dying girl).
Och det är något av det sämsta som jag har läst på mycket länge.

Det går att argumentera för att jag redan var negativt inställd till boken redan innan jag började läsa den just eftersom den ingår i den där genren jag ogillar. Men jag tror och hoppas att jag hade haft samma åsikter om den när i livet jag än hade läst den. För det är verkligen skräp.
Förutom att författaren helt tydligt spelar på myten "om jag bara har med en cancersjuk tjej i min bok så kommer ingen märka att det inte finns nån story" (kan vi snälla avliva den föreställningen, en döende tjej är inte så förblindande som författare tror) saknas det allra mesta.
Jag har i vanlig ordning läst boken på svenska och jag kunde märka att det var något i översättningen som glappade lite men det förklarar inte tillräckligt mycket (tyvärr).

Det enda som verkligen finns, tätt duggande och evigt inbankande, är misogyni. Så många skämt som är på bekostnad av hela det kvinnliga könet, oupphörliga anspelningar på att tjejer är något sjukt märkligt som ingen normal människa (LÄS: MAN) kan förstå sig på och otroligt objektifierande. Den där döende tjejen har inte mycket större roll i texten än som funktion för huvudkaraktären att tycka oändligt synd om sig själv.
Det var ganska motbjudande läsning, rent ut sagt. Men något har jag fått lära mig om killar genom den här boken också faktiskt. De är helt sjukt besatta av sina könsorgan. Och att likna diverse saker vid spermier.

Att språket är ansträngt "lättsamt och skojigt" och att gestaltningen är hopplöst frånvarande är knappast något jag behöver gå in närmare på, det var en kass bok rakt igenom och om inte hela genren känner att Jag, Earl och tjejen om dör, för övrigt skriven av Jesse Andrews som jag av hela mitt hjärta hoppas håller sig borta från litteraturen hädanefter, var dödsstöten för den här underkategorin så är det helt klart dags för mig att byta intresseområde.

Ungdomslitteratur

Det finns en trend jag verkligen inte gillar.
Jag kommer inte komma med någon alldeles ny spaning nu, men jag tänker skriva om den ändå eftersom det aldrig verkar ta slut.
Det som är bra med trender annars är just det, att de tar slut. Gillar man den inte så kan man lugnt luta sig tillbaka, förvissad om att den snart kommer bytas ut mot en ny. Fast om man verkligen, verkligen inte gillar den så kan ju väntetiden så klart kännas oändlig. Jag vet inte om det är det stadiet jag upplever nu eller om det faktiskt rör sig om en allt för långvarig trend.
Det handlar om ungdomslitteratur, i synnerhet amerikansk sådan. Och allt är John Greens fel.

Ända sedan John Green slog igenom på riktigt, med Förr eller senare exploderar jag, som slog hela världen med häpnad av anledningar jag själv inte riktigt listat ut, så har den amerikanska ungdomslitteraturen svämmat över av romaner som försöker vara kvicka. (Eller på engelska: witty).
Det kan vara roligt. Ibland. I mindre doser. Till en början. Men nu börjar jag bli galen på detta. Förutom att John Green fortsatt skriva en massa böcker som ska vara smarta och kluriga och roliga på samma gång så har många följt i hans spår.
Jag läste för några veckor sedan en visserligen fantastisk ungdomsbok av Benjamin Alire Saenz, men det var bra nära att jag gav upp efter inledningen av just det skälet att den försökte vara så smart-rolig att jag nästan kvävdes. Dock var det ett exempel på en bok som faktiskt räddade upp sig själv lite senare. Jag fick av en kompis ett lästips på författaren E. Lockharts senaste bok, Den ökända historien om Frankie Laundau-Banks. Strök den från att-läsa-listan när jag såg att hon beskrev som en kvinnlig John Green.
Min kollega på biblioteket där jag jobbar läste i somras Jandy Nelsons då nyutkomna bok Jag ger dig solen och tyckte att jag borde läsa den vid något tillfälle. Sedan dess har den ständigt varit utlånad, men idag påbörjade jag läsningen av den.

Jag kom tre sidor innan jag tröttnade.
Det kan hända att det här egentligen är en fantastisk bok, lika mycket som E. Lockharts böcker kan vara helt förträffliga. Det är bara det att jag inte orkar fler kvicka, språkligt kluriga ungdomsböcker.
Kanske framförallt för att det aldrig flyter på, jag blir alltid så plågsamt medveten om skrivprocessen, hur författarna ansträngt sig, jag kan inte förlora mig i texten som något självständigt. Men lika mycket för att det så tydligt är en vuxens röst, det känns aldrig som en trovärdig skildring för hur, i detta fall, en trettonåring tänker. Det skapar en sådan distans.

Jag menar inte att ungdomsböcker alltid måste handla om sorg eller problem, en text kan vara rolig utan att försöka vara fyndig, kan vara underhållande utan att vara ansträngd. Fast inte de senaste åren tydligen. Jag får väl fortsätta vänta.

Skräckfilm - Unfriended

Som känt är älskar jag skräckfilm. Genren är lite som om den vore mitt barn, jag kommer älska den hur många brister den än har, vad den än tar sig till.
Det betyder dock inte att jag uppskattar alla vindlingar den följer, det finns sådant jag endast tolererar men inte uppmuntrar.
Ärligt talat finns det ganska mycket inom skräckfilmsgenren jag inte uppmuntrar. Men först vill jag bara klargöra en sak, om ni tillhör den skara som tycker att det bara finns dålig skräckfilm, så letar ni på fel ställen. Det finns mängder med fantastiska rysare, både riktigt gamla och alldeles sprillande nya. Däremot är det inte alltid den bästa skräckfilmen som får den mesta uppmärksamheten.

En film som jag läst lite om på nätet innan jag såg den är Unfriended, en amerikansk skräck som kom förra året. Den är omskriven för att förnya genren, i det att hela handlingen utspelar sig på nätet, i konversationer över Skype och Facebook. Allt man någonsin får se är en datorskärm.
Skräckfilmer som har internet som tematik är inte nytt alls, när det var mer eller mindre nytt med uppkoppling kom ett gäng som handlade om virus och läskiga forum. Men själva upplägget och formatet med Unfriended är faktiskt helt nytt, åtminstone i mer kommersiella sammanhang.
Senast en sådan typ av förnyande av genren genomfördes var med Blair witch project 1999. Skakig handkamera-syndromet skrämde livet ur en generation tonåringar bara med ett nytt sätt att filma. Sedan skulle film på film följa med samma teknik - flera riktigt bra - tills det inte längre fanns något att tillföra på den fronten.

Femton år senare är det alltså dags för nästa trendbrott, för jag kan lova att den kommer följas upp av horder med filmer som efterhärmar (men förhoppningsvis också tar konceptet vidare till nya höjder). Regissören till filmen heter Levan Gabriadze och Unfriended är hans första skräckfilm. Det är faktiskt bara hans andra långfilm överhuvudtaget, varav den första var en romantisk komedi. Hursomhelst, det är roligt att Levan kastar sig mellan genrer och att han dessutom vill prova nya saker inom dem. Det är bara en sak han har missat med Unfriended. Det går inte att bara förnya ramarna, man måste också förnya innehållet.

Vad handlar Unfriended om?
Ett gäng ganska tighta kompisar någonstans i tonåren som brukar ha gruppvideosamtal på Skype. Fast just den här gången är det någon ytterligare som hackat sig in i deras konversation. Någon som utger sig för att vara deras vän Laura som begick självmord för precis ett år sedan...
Så långt allt väl. Problemet finns i gestaltningen av ungdomarna. Det är så överväldigande tydligt att det är en vuxen person som försökt sätta sig in i den unga världen av sex, droger och näthat. Eftersom jag själv inte heller är i tonåren längre kanske jag kastar sten i glashus nu, men för att köpa konceptet i filmen måste man också köpa att dagens unga spelar in allt. Och lägger upp det på Youtube. Och screencapsar alla sina konversationer. Och skriver hatiska kommentarer om varandra. Det har man ju läst om i tidningen. Att det är så kidsen gör nu för tiden.
Naturligtvis är det sant att mycket av ungas liv har förflyttats till sociala forum och naturligtvis ska vi ta problem som näthat på extremt stort allvar, det är bara det att i Unfriended finns det alltid någon liten filmsnutt eller instagrammad bild som kan användas i syfte att utpressa eller skrämma huvudpersonerna. Inte ens sina allra sämsta sidor eller mörkaste hemligheter har de undvikit att dokumentera ordentligt.

Fast det riktigt stora problemet är egentligen att den dåliga kvinnosynen som florerat i kommersiell skräckfilm sedan urminnes tider fortfarande hänger med. Eller att inte en enda av karaktärerna har en annan hudfärg än vit. Eller för all del att de för att slippa skriva en ordentlig dialog istället låter ungdomarna skrika sig igenom handlingen till den milda grad att jag faktiskt stänger av ljudet. Det här räcker inte för att räknas som "nytt", Levan.

Skuggorna

Jag har läst flera av Katarina Wennstams böcker och aldrig riktigt blivit imponerad. Det kan kännas lite märkligt eftersom tematiken i dem, mäns brott mot kvinnor, intresserar mig mycket. Jag tycker väl helt enkelt inte att det är bra genomfört. Fast det beror ju naturligtvis på vad som är målsättningen, hon är uppenbarligen en storsäljande författare och även en profil i media i frågor om just kvinnofridsbrott. Det är helt klart imponerande och jag gläds över att hon får den uppmärksamheten och hoppas att hon väcker en och annan tanke hos sina läsare. Det är viktiga ämnen.
Däremot, som text betraktat, anser jag att böckerna inte är särskilt bra. Trots detta har jag fortsatt att läsa, inte alla hennes böcker, men ett flertal. I dagarna läste jag Skuggorna som kom ut förra året.

Det är hopplöst att läsa andras deckare parallellt som jag lyssnar på Liza Marklunds Annika Bengtzon-romaner eftersom allt annat enligt min mening står sig slätt i jämförelse. Kanske extra avgörande när det gäller Katarina Wennstam eftersom de båda författarna ägnar sig åt liknande politiska och ideologiska frågeställningar. Det kan ju anses typiskt att det bara ska få plats en kvinna på feministisk deckarförfattar-himlen, men samtidigt är det omöjligt att låta bli att jämföra dem när de nu sammanfaller på vissa punkter. Till exempel genre och ämnesval. Och det är tydligt för mig vilken av stjärnorna som lyser starkast.

Skuggorna handlar om en grupp kvinnor som bestämmer sig för att ge tillbaka mot män som har misshandlat sina fruar. De gör listor på dömda män och söker sedan upp dem i deras hem och utsätter dem för exakt samma sak som de själva utsatt sina fruar eller flickvänner för. Plötsligt är det männen som varnas för att gå ensamma ute om nätterna.

Det är ett intressant tankeexperiment men Skuggorna är ingen science fiction-roman, det är ingen parallell verklighet som i Egalias döttrar, det går inte att ta ut några svängar. Eller så finns inte viljan. Det blir ingen revolution. Det blir ett vanligt rättsfall. Kvinnorna eftersöks som brottslingar, man får följa både åklagare, polis och försvarare i sitt arbete. Det är inte en politisk bok. Det är en deckare som vill provocera lagom mycket.

Jag tycker inte alls att Skuggorna är en helt och hållet hopplös roman men det var bara korta passager som jag njöt av att läsa den, som jag alls kände mig intresserad eller underhållen. Till en början handlar det framför allt om att kapitlen är hopplöst korta. Många gånger är de bara två-tre sidor, till synes helt omotiverat och det gör det helt omöjligt att komma in i historien. Det hjälper inte att det är väldigt många olika personers perspektiv som kapitlen behandlar, det blir nästan komiskt hattigt. Senare i boken blir kapitlen åtminstone ibland lite längre och det är behagligt men det är också för sent. Jag letar redan fel, jag är redan irriterad. Och det finns ingenting som Wennstam kan göra åt det de resterande sidorna.

Liza Marklund

Ett problem som nyligen uppstått i mitt liv är att jag börjat lyssna på Liza Marklunds deckare om Annika Bengtzon. Själva problembilden ligger i att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna nöja mig med någon annan deckarförfattare igen. Tur att jag har många böcker kvar i serien.

Det är inte det att Marklund skriver exceptionella böcker egentligen, det är nog snarare tvärtom, att hon skriver ganska vanliga deckare, men snarlika intriger som man kan hitta lite varstans hos svenska författare. Det är bara att hon gör det mycket bättre än alla andra. Samma sak, fast bra.
Eftersom första boken om Annika Bengtzon utkom 1997 kan man ju inte direkt anklaga mig för att vara först på bollen och jag hade antagligen inte börjat ta tag i den här bokserien än på ett tag om inte Liza Marklund sommarpratat just den här sommaren. Det var inte heller ett avsnitt som utmärkte sig på något dramatiskt sätt, det bara påminde mig om att hon fanns. Och att jag bara läst en enda av hennes romaner tidigare och faktiskt gillat den, så varför inte börja från början?
Dessutom är det ju en enorm lyx att ha en hel serie deckarromaner att beta sig igenom, bara få fortsätta på nästa när den förra tar slut.

I sommarpratet, och i karriären överlag, betonar Marklund sin feministiska ståndpunkt. Eftersom det är ett perspektiv som ligger mig varmt om hjärtat också gör det så klart böckerna än mer intressanta. Annika Bengtzon är en huvudkaraktär som passar mig i smaken, antagligen därför att hon är frammejslad av en författare som är väldigt medveten om könsrollsproblematiken.
Samtidigt finns en betryggande överskådlighet i att den sista delen kom ut i år. Och kanske en förhoppning om att Liza, lagom tills jag klarat mig igenom Annika Bengtzon-serien, presenterar något nytt som jag kan ge mig i kast med.

Så, okej, det är inte direkt några nyheter jag kommer med. Men den där Liza Marklund. Hon är allt bra på det hon gör.

Glappet

Idag har jag läst Christina Herrströms ungdomsroman Glappet.
Kronologin kring Glappet är relativt ovanlig i det att den till en början gjordes som tv-serie och först efter det kom i en bokversion.
Jag har tidigare bara sett tv-serien, det var för många år sen och jag minns egentligen inte vad jag tyckte men jag hade, idag när jag påbörjade boken, en vag aning om att jag inte gillade den.

Glappet handlar alltså om två tjejer i övre tonåren, Ella och Josefin, den ena går gymnasiet, den andra jobbar. På jobbet, som butiksbiträde, träffar Josefin en man, betydligt äldre än hon själv och som dessutom är gift och har barn, men som hon ändå börjar dejta. Det visar sig snart att mannen har en lika dejtsugen kollega och snart träffar Josefin och Ella varsin medelålders advokat på gemensamma, mycket dyra middagar med tillhörande älskog på männens kontor under natten.
Vid sidan av den historien, som är romanens kärna, följer man Ella i hennes mer vardagliga skolbestyr samt får en djupare inblick i flickornas livslånga vänskap. De skriver ett manifest. De ska börja ta för sig av världen.

Vänskapen Ella och Josefin emellan är mycket fin. Familjeförhållandena, skolmiljön, allt det vardagliga är bra skildrat. Men det är samtidigt mycket som inte alls är trovärdigt.
För det första sätter jag ett stort frågetecken vid betäckningen "ungdomsroman". Den handlar visserligen om ungdomar, ur deras perspektiv. Men texten känns snarare skriven för vuxna, som något som de kan skrocka till och känna sig lättade över att de minsann har kommit längre i livet än att vara en självcentrerad sjuttonåring.
Ärligt talat känns Glappet ganska hånfull.

Både serie och bok blev rejält hyllade när de kom, 1997 respektive 1998. Serien vill jag egentligen inte uttala mig om innan jag sett den en andra gång men jag gissar att boken blev så väl mottagen av dessa vuxna recensenter för att den så väl motsvarar numer medelålders personers schablonartade syn på tonårstiden. För egen del är jag allergisk mot att inte ta ungdomar på allvar. Den här i bästa fall ironiska tonen faller platt.

Höglandet

Jag avslutade just den isländska "skräckthrillern" Höglandet skriven av Steinar Bragi. Bragi slog för några år sedan igenom med en roman som heter Kvinnor som jag inte har läst, Höglandet är alltså min första bekantskap med den här författaren.
Jag har läst böcker från Island förut som spelar på det karga, isolerade landskapet (till exempel av den utmärkta deckarförfattaren Yrsa Sigurdadottir), och det är något skrämmande bara i miljöerna. Författaren får en hel del gratis bara genom platsen han placerar sina karaktärer på och det gör att jag höjer förväntningarna på vilken vändning historien ska ta.
Höglandet handlar om fyra människor i trettioårsåldern, två par som känner varandra till varierande grad, ingen av dem är säker på att den resa runt landet de är på väg att ge sig ut på är en bra idé. Det blir storm. De kör in i ett hus.
I huset bor ett äldre par, inte särskilt talföra och de fyra besökarna är ivriga att försöka ta sig därifrån, men något hindrar dem...
Jag tycker att Höglandet är en bra bok på flera sätt, det finns en medvetenhet i språket och en skicklighet att precis berätta tillräckligt mycket. Sen finns det saker jag har tröttnat på när det kommer till skräckromaner och som jag tröttnade väldigt fort på så snart jag kastade mig in i genren. Mitt i all mystik så finns det ett högt mått av förutsägbarhet. Skräckförfattare måste våga förnya sin genre genom att inte skriva slut på det sätt som man skrivit slut inom rysarlitteraturen sedan många hundra år tillbaka, och som lika mycket speglas i skräckfilmskonsten.
I slutet av Höglandet hamnar vi i en miljö som kräver mycket beskrivningar, det blir tråkigt i längden och jag slutar bry mig om att hänga med, vill bara vidare i storyn, vill bara till upplösningen. Det kan ses som något fint, en flirt med traditionen, att slutet i Höglandet lika gärna kunde hört till en rysare skriven på 1800-talet, men det kan också ses som en rädsla för att göra något nytt.
Förutom detta så är det faktiskt läskigt. Och det är välskrivet. Höglandet är en läsvärd bok men jag kommer fortsätta leta efter den där skräckromanen som har det lilla extra.

Expeditionen - min kärlekshistoria

Några dagar innan nyårsafton inhandlade jag Bea Uusmas bok Expeditionen - min kärlekshistoria. Jag hade tänkt läsa den stora, påkostade illustrerade versionen men nu blev det istället pocketutgåvan, främst för att den fanns så tillgänglig på Pocketshop Arlanda och jag behövde något att läsa på resan. Bokpärmens fram- och baksida var fulla av översvallande positiv kritik. Jag hade redan bara hört gott om den, för att inte tala om att den för lite mer än ett år sen vann Augustpriset i fackbokskategorin. Jag har aldrig tvekat om att jag kommer gilla den.

Jag tycker mycket om Expeditionen, men det är inte främst texten jag tycker om. Snarare är det att texten alls finns som jag gillar. Texten är skriven enbart på grund av författaren Uusmas egen extrema nyfikenhet i frågan om vad de tre deltagarna i Andrée-expeditionen dog av. Jag tilltalas mycket av det personliga drivet i efterforskningarna, särskilt som de är utomordentligt påkostade både vad det kommer till pengar, tid och engagemang. Det är få stenar Bea Uusma inte vänder på, det finns inga platser hon inte besöker för att få reda på allt det hon vill få reda på, allt ifrån museiarkiv i Gränna till egentligen oåtkomliga öar i Norra ishavet.

Det är en fin text. Det enda jag egentligen har att invända mot boken är att den skulle kunna bestå av så mycket mer. Varför redovisas till exempel inte mötena med de dödas efterlevande släktingar? Jag vill veta mer om hennes metoder, följa henne mer på djupet i hennes sökande efter svar. Det kan vara en fråga om förväntningar, jag betraktar Expeditionen som en form av reportage (fast ett subjektivt sådant) och därmed förväntar jag mig också full redovisning av fakta. Expeditionen - min kärlekshistoria är inte särskilt lätt att kategorisera, den är snarast en form av essä, en blandning mellan fakta och personliga åsikter och tolkningar. Det finns naturligtvis många sätt att betrakta den och ur flera synvinklar är den säkerligen presenterad allt enligt mallen. Men eftersom Bea Uusma är så fångad av Andrée-expeditionen och särskilt frågan om vad dödsorsaken var för August Salomon Andrée, Nils Strindberg och Knut Fränkel, de tre män som reste mot Nordpolen i en luftballong, en resa som gick fel på de allra flesta möjliga sätt, så blir jag det också. Hennes närapå besatthet smittar av sig och därmed känns det för mig nästan plågsamt att hon inte delar med sig av exakt allting hon får reda på.

Jag läste ut boken samma dag som jag påbörjade den. Slutsatsen är ändå att Bea Uusma i sitt ihärdiga efterforskningsarbete inspirerar till att följa sina egna besattheter, till att inte ge upp. Paradoxalt nog eftersom Andrées ballongexpedition nog är ett exempel på en fanatism som slutade allt annat än bra.