Jag avslutade just den isländska "skräckthrillern" Höglandet skriven av Steinar Bragi. Bragi slog för några år sedan igenom med en roman som heter Kvinnor som jag inte har läst, Höglandet är alltså min första bekantskap med den här författaren.
Jag har läst böcker från Island förut som spelar på det karga, isolerade landskapet (till exempel av den utmärkta deckarförfattaren Yrsa Sigurdadottir), och det är något skrämmande bara i miljöerna. Författaren får en hel del gratis bara genom platsen han placerar sina karaktärer på och det gör att jag höjer förväntningarna på vilken vändning historien ska ta.
Höglandet handlar om fyra människor i trettioårsåldern, två par som känner varandra till varierande grad, ingen av dem är säker på att den resa runt landet de är på väg att ge sig ut på är en bra idé. Det blir storm. De kör in i ett hus.
I huset bor ett äldre par, inte särskilt talföra och de fyra besökarna är ivriga att försöka ta sig därifrån, men något hindrar dem...
Jag tycker att Höglandet är en bra bok på flera sätt, det finns en medvetenhet i språket och en skicklighet att precis berätta tillräckligt mycket. Sen finns det saker jag har tröttnat på när det kommer till skräckromaner och som jag tröttnade väldigt fort på så snart jag kastade mig in i genren. Mitt i all mystik så finns det ett högt mått av förutsägbarhet. Skräckförfattare måste våga förnya sin genre genom att inte skriva slut på det sätt som man skrivit slut inom rysarlitteraturen sedan många hundra år tillbaka, och som lika mycket speglas i skräckfilmskonsten.
I slutet av Höglandet hamnar vi i en miljö som kräver mycket beskrivningar, det blir tråkigt i längden och jag slutar bry mig om att hänga med, vill bara vidare i storyn, vill bara till upplösningen. Det kan ses som något fint, en flirt med traditionen, att slutet i Höglandet lika gärna kunde hört till en rysare skriven på 1800-talet, men det kan också ses som en rädsla för att göra något nytt.
Förutom detta så är det faktiskt läskigt. Och det är välskrivet. Höglandet är en läsvärd bok men jag kommer fortsätta leta efter den där skräckromanen som har det lilla extra.
