Däremot har jag inte läst särskilt många skräckromaner som jag har uppskattat. Den enda jag minns på rak arm är John Ajvide Lindqvists Människohamn, trots att jag inte alls tyckt om hans tidigare böcker och inte brytt mig om att läsa de senare. För bara några veckor sedan läste jag den hyfsat nya boken Barnvakten av Hanna von Corswant, som trots sin ganska intressanta tematik haltar rejält i den litterära gestaltningen. Till exempel saknas en relevant upplösning och språket var direkt undermåligt.
Trots mina inte alltid så goda erfarenheter av just skräcklitteratur har jag kommit fram till att det är en genre jag skulle kunna tycka mycket om. Jag märkte det inte minst idag när jag läste en för barn skriven spökroman.Kristina Ohlssons bok Glasbarnen är till att börja med en mycket lyckad roman för barn i åldrarna 9-13 år. Hon tar självklart barnens parti och perspektiv och håller sig hela tiden på rätt sida av gränsen till att låta berättelsen bli allt för läskig. Även bokens upplägg och de frågor som kommer upp är väl hanterade.
Jag är mycket övertygad om att jag skulle ha älskat Glasbarnen om jag läst den medan jag var i den ålder som boken riktar sig mot och även nu i betydligt högre ålder kan jag uppskatta den fullt ut. För när allt kommer omkring är en bra bok alltid en bra bok (samtidigt ska jag antagligen inte underskatta den faktor att jag från början intresserar mig för barnkultur).
Och det jag kanske mest är glad för med Kristina Ohlssons bok är att den låter mig få behålla hoppet om den svenska skräcklitteraturen och imorgon ska jag till biblioteket.
