Television

Det är jäkligt trist det här med att tv har så dåligt rykte. Att titta på tv ses som passivt, en icke-aktivitet. Jag vet inte om det är allmänt gällande, men det är så jag uppfattar attityden kring tv-tittande i mina umgängeskretsar. Och det är väldigt synd.
När jag surfar in på SVT Play och ser den långa listan med tillgängliga tv-program i olika genres, känner jag mig, för att använda ett slitet uttryck, rik.
När jag gick på högstadiet hade jag en klasskamrat som var väldigt allmänbildad och mycket bra på engelska. Naturligtvis hade hon fått det med sig i sina omgivningar under uppväxten, men en del av det hörde också ihop med att hon tittade väldigt mycket på tv. Det var faktiskt så jag blev presenterad för henne första gången jag träffade henne när jag kom ny till klassen. Att hon var klassens tv-expert.
Jag har också tittat rätt mycket på tv i mina dagar. En del av det har varit passivt, särskilt under perioder när jag inte har mått bra. Men mycket av det har också varit vida bildande, lärorikt och bidragande till min person.
En förklaring skulle kunna vara att den direkta associationen till tv-tittande hos de flesta är de där programmen som kanske inte främst sträcker sig mot tittarnas intellekt. Att tv-världens svar på glansiga tabloid-tidningar är det som poppar upp snabbast och kanske inte bidrar till att ge tv en image man vill bli förknippad med.
Allt detta är spekulationer naturligtvis. Men jag kan faktiskt inte komma på något enda argument mot just tv-tittande. Jag har läst rapporter om hur dåligt det är med stillasittande men jag har inte läst en enda rad som faktiskt säger att tv är dåligt.
Jag älskade Big brother när jag var tolv. Jag minns hur jag engagerade mig i deltagarna och faktiskt blev förkrossad när de jag hejade på åkte hem. Jag tror inte att Big brother bidrog till att göra mig till en bättre, smartare eller självständigare person men jag tror inte heller att det skadade mig. Jag tror att jag betraktade det på samma sätt som jag betraktar romaner idag. Jag vänder mig dit för att träffa karaktärer, att få historian om deras liv och få veta hur det går för dem.
Däremot är jag övertygad om att tv-serier, frågesportprogram, dokumentärer, underhållningsprogram som jag har sett sen dess har format mig till stor del till det positiva.
Därför har jag slutat neka till mitt digra tv-tittande och istället scrollar jag allt oftare genom utbudet i SVT play, funderar över vad jag vill addera till min person just idag.

Storbritannien

Jag har stor del av mitt liv tyckt om sådant som har engelskt ursprung.
Egentligen har jag gjort det utan reflektion, och själva tanken kom inte förrän för några år sedan när jag såg OS-invigningen från London på tv tillsammans med min pappa.
Invigningen skildrade Storbritanniens historia på ett visuellt och kreativt sätt och det slog mig hur mycket mer den brittiska historien tilltalar mig än till exempel den amerikanska, som är den man matas med mest. Det slog mig också att det faktiskt går att välja. Kanske är det inte möjligt att undvika den amerikanska kulturen helt och hållet, vilket jag för övrigt inte är intresserad av att göra, men det går att välja till andra kulturer.
Jag är en sådan som tycker om det jag kan relatera till. Att jag skulle fördjupa mig i en kultur som ligger långt ifrån min egen skulle säkert vara nyttigt men inte sannolikt. Det är helt enkelt England, eller kanske Storbritannien, jag har fallit för.
Det tog ändå flera år innan jag gjorde något konkret utav detta. Jag har förvisso älskat London sen jag satte min fot där första gången 2008 och tagit varje chans jag haft att återvända. Faktiskt bär jag ständigt en längtan efter att åka tillbaka till England. Men jag har inte fördjupat mig i England, dess historia eller kultur.
Faktum är att det inte hänt förrän nu.
För några veckor sedan samtalade jag och en kollega om att vilja resa i England. Det är något jag har velat länge. Han berättade att han funderade på att bjuda sin mamma på en resa till en trädgårdsmässa. Jag tyckte plötsligt att det blev jobbigt att prata om att resa dit utan att ha en utsikt till att faktiskt åka dit någon gång snart. För att bota längtan, åtminstone tillfälligt, gick jag för att leta reda på en brittisk klassiker att läsa. Det råkade bli Jane Eyre, den första brittiska klassikern jag kom att tänka på. Jag visste knappt vad den handlade om, bara grep den från hyllan i biblioteket jag jobbar på och började läsa den samma dag.
Jane Eyre är helt klart en av de absolut bästa böckerna jag har läst i mitt liv. Och sen jag började läsa henne har jag inte släppt tanken på att besöka Haworth, den lilla orten i Yorkshire var systrarna Brontë växte upp. Jag läste Svindlande höjder för ett år sedan och älskade den också, det känns väldigt nära och självklart att resa dit.
Jag har också bestämt mig för att konsumera mycket mer brittisk kultur än jag gjort tidigare. Eller i alla fall göra det mer medvetet - helt enkelt känna att jag väljer den.
Det är därför jag lyssnar på The Streets, det är därför jag räknar till fyra Virginia Woolf-romaner i bokhyllan, det är därför jag reser till Berlin för att se David Bowie-utställning, det är därför jag tränar på den brittiska accenten, det är därför jag dricker flera koppar te om dagen. Det är därför jag söker på hagtornsbilder på internet för att hitta den perfekta bilden att tatuera in på armen för att minnas Jane Eyre och Svindlande höjder och vad de har startat hos mig.