Gå vidare

Jag har tidigare skrivit om den humoristiska trenden i ungdomslitteratur och hur mycket jag har tröttnat på detta. Men när jag säger så räknar jag inte in Rainbow Rowell.

Det börjar bli nåt år sedan som jag först blev bekant med Rowells författarskap, och då var hon redan etablerad författare både i ungdoms- och i vuxengenren. Hennes första bok som blev översatt till svenska heter Eleanore och Park. Jag tyckte omslaget var så oattraktivt att jag inte hade en tanke på att läsa den förrän min kollega uttryckligen sa åt mig att göra det.

Eleanore och Park är en oändligt vacker och ganska sorglig kärlekshistoria mellan två udda människor. Det är kanske ingen ovanlig handling, men här är språket och tonen allt. Rainbow Rowell äger en förmåga som ingen annan att balansera mellan det vackra ömtåliga och det humoristiskt drastiska.

Hennes nästa översatta bok är också en ungdomsbok och heter Fangirl. Även den fenomenal, en hyllning till litteratur och framförallt till fanfiction. Berättelsen varvas med utdrag ur huvudkaraktärens fanfiction-projekt, till ett av Rowell helt påhittat fantasybokfenomen. En bok om en tjej som skriver fanfiction på en bok som inte finns på riktigt? Japp.

När fansen sedan krävde att få läsa hela fanfictionberättelsen hade Rainbow Rowell inget val. Hon fick helt enkelt skriva den. Resultatet blev Gå vidare, och det är den jag läser just nu.
Jag fullkomligt älskar Gå vidare. Kanske för att jag hunnit glömma hur fantastisk Rowell är på att skriva ungdomslitteratur, det senaste jag läste av henne var en vuxenroman som jag gillade men inte lika mycket som ungdomsböckerna.

Jag läser aldrig fantasy. Inte av princip utan för att mina intressen finns på andra håll. Jag är inte ens säker på att de vana fantasyläsarna skulle vilja kalla Gå vidare för en fantasyroman, trots att den utspelar sig på en trollkarlsskola och det förekommer både älvor och drakar och massor av magi. Som vanligt är det dock inte alls handlingen som är i fokus, i alla fall är det så jag läser boken. När jag läser handlar det om karaktärerna och deras relationer med varandra (mestadels komplicerade men otroligt fina relationer) och lika mycket om det språk Rowell skriver på. Till skillnad från hennes tidigare romaner, i alla fall de översatta, utspelar sig denna inte alls i USA utan har väldigt brittisk framtoning med många referenser till brittisk kultur. Det gör att jag älskar den ännu lite mer. Och för en gång skull uppskattar jag humor hos en bok. Gå vidare är en fruktansvärt rolig roman, på precis det sätt jag vill att en bok ska vara det.

Det är kanske det bästa jag har läst i år.

Fattigfällan

Jag läser boken Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk. Jag vet att några i min bekantskapskrets som läst samma bok har mått fysiskt dåligt av den situation som huvudpersonen befinner sig i, hur tufft hennes liv är och hur lite hjälp hon får från samhället.
Själv blir jag mest irriterad.

Jag blir inte ett dugg irriterad på grund av att hon hamnat i den sits hon är, jag menar inte alls att hon ska "rycka upp sig" eller någon annan överflödig uppmaning som hon inte kan ta till sig eftersom hon faktiskt inte har råd.
Det finns dock tillräckligt många andra saker som stör mig, det första är bokens form. Jag tycker helt enkelt inte att det går att skriva en "faktabok" som nån slags roman. Fattigfällan är författad som en historia, berättad från förstaperson. I en roman går det naturligtvis att slänga ur sig meningar som "det är många i Sverige som lever under existensminimum" utan att precisera varken vad "många" eller "existensminimum" egentligen innebär, men i en fackbok funkar inte det. Eftersom det är så bokens upplägg är från början till slut, går den väldigt lätt att ifrågasätta. Ingenting presenteras som fakta, allting blir istället subjektiva tankar och repliker pastöriserade genom huvudkaraktären. Just det, protagonisten är för övrigt påhittad, men hon är baserad på verkliga fall.

Det är ju inte så att jag vill misstänkliggöra. Beatas, för så heter hon, huvudpersonen, kontakter med socialen är riktigt obehagliga och det är tydligt i hennes berättelse att bidragssystemet snarare är designat för att kontrollera medborgarna än att hjälpa dem. Jag misstror inte heller att problemet är större än vad gemene man förstår, att vi kan ta in att nyanlända är fattiga, att romerna är det, men inte att våra "helt vanliga" grannar eller bekanta är det.

Jag tjatar om det här med faktabok eftersom den står på Samhällsfrågehyllan på biblioteken och blev nominerad till Augustpriset i prisklass fackbok. Det finns dock ingenting i texten som styrker att den kommer med annat än personliga iakttagelser. Inga fotnoter, ingen synlig författare, inga siffror eller hänvisning till annan litteratur. Jag har helt enkelt svårt att förstå vad det rör sig om för bok.

Ämnet är naturligtvis relevant i alla fall, men det finns någonting som jag saknar mer än allt annat med den här boken. Och det är analys.