Undantaget

Visst är det bästa som finns en bok som fungerar som underhållning men ändå behandlar ett allvarligt ämne?
Så tänkte jag när jag började läsa den danska psykologiska thrillern Undantaget av Christian Jungesen.
Lite kortfattat handlar boken om fyra kvinnor som jobbar på Danskt center för information om folkmord, och en dag mottar två av dem hotbrev. Först tänker man att de är skickade av någon av krigsförbrytarna som de skrivit artiklar om i jobbet, men kan de vara helt säkra på det inte är någon i betydligt närmare kretsar som är avsändaren? Misstankar höjs, spänningen på arbetsplatsen trappas upp mer och mer och mystiken tätnar.
Det är en liten bok i den bemärkelse att den utspelar sig inom en snäv krets av personer och platser. Den handlar bara om de här kvinnorna, den cirkulerar nästan bara kring centret för information om folkmord. Jag tycker om den typen av böcker som inte svävar ut i komplicerade härvor i de politiska korridorerna eller börjar inkludera allsköns människor.
Det är dock en stor bok räknat till antal sidor. Den är över femhundra sidor lång. Jag brukar hata att läsa långa böcker eftersom jag hela tiden har känslan av att inte komma framåt i dem, men det var inte fallet med Undantaget, den var tvärtom väldigt snabbläst. Men den behöver inte femhundra sidor för att berätta sin historia. Efter halva boken blir intrigen betydligt sämre, man tröttnar och vill helst komma till slutet, för konflikterna som skapas mellan kvinnorna är idel upprepningar, bara med skillnaden att de uppstår mellan två nya parter.
Kanske är anledningen till att jag som läsare tröttnar den att det blir alldeles för stor fokusering på vem som har skrivit hotbreven. Det som egentligen är intressant med Undantaget är karaktärerna i den och relationerna mellan dem. Man vill veta mer om dem! Mer om Ibens upplevelser i Kenya, mer om Camillas barndom, mer om dem allihop.

När slutet väl kommer är det ett bra slut, man slipper bli besviken. Och under tiden man har läst har man också fått nya insikter om folkmord och ondska. Jag kan inte hävda att det som skrivs om brott och psykologiska test i Undantaget är fakta - för det vet jag ingenting om och det är ju trots allt en roman - men jag känner ändå att jag har lärt mig någonting av den.