Moralisk panik

Har nu gått två veckor på min kurs på Göteborgs universitet. Många av föreläsningar har handlat om ämnet ur ett historiskt perspektiv och vi har då börjat någonstans på 1800-talet och jobbat oss fram till industrialiseringen i mitten/slutet av det århundradet.

Och jag kan bara konstatera att det är sådan himla tur att jag inte levde då. Jag hade fått sådan otrolig panik av alla förändringar. Jag menar, jag har tidigare skrivit om mitt motstånd till den nya tekniken som utvecklas idag men det är ju INGENTING om man jämför med allt som hände då.

Det är ju en överdrift att säga att allt under industrialiseringen skedde precis samtidigt men det är ändå obegränsad utveckling under begränsad tid - typ. 

Vi har även pratat om moralisk panik, ofta handlar det om de vuxnas extremt överdrivna reaktioner mot de företeelse som ungdomarna skapar. Moralisk panik kännetecknas av att reaktionen inte alls motsvarar hotet eller faran som företeelsen utgör (ett återkommande exempel under föreläsningarna har varit att de unga i början av 1900-talet började besöka dansbanor) men jag är hundraprocentigt säker på att jag skulle tillhöra gruppen som bröt ut i full panik om jag levde under den tiden. Och kanske kommer göra även i den tid jag faktiskt lever i. 

För det är så läskigt med saker som inte är som de var förr. Jag kan inte låta bli att tänka så. Jag kan däremot se till att jag är medveten om att det är så jag tänker och kanske försöka lugna mig lite och tänka på vad som är det värsta som kan hända. 

Trots min förändringsrädsla måste jag få framhålla att jag klarat min flytt till en helt ny stad och börjat en helt ny form av utbildning i en helt ny boendesituation med bravur. Är mycket stolt över mig själv för att allt har gått så bra hittills. 

Och kanske någon gång kan jag börja vänja mig vid att det enda som är beständigt här i livet är förändringen.

Undantaget

Visst är det bästa som finns en bok som fungerar som underhållning men ändå behandlar ett allvarligt ämne?
Så tänkte jag när jag började läsa den danska psykologiska thrillern Undantaget av Christian Jungesen.
Lite kortfattat handlar boken om fyra kvinnor som jobbar på Danskt center för information om folkmord, och en dag mottar två av dem hotbrev. Först tänker man att de är skickade av någon av krigsförbrytarna som de skrivit artiklar om i jobbet, men kan de vara helt säkra på det inte är någon i betydligt närmare kretsar som är avsändaren? Misstankar höjs, spänningen på arbetsplatsen trappas upp mer och mer och mystiken tätnar.
Det är en liten bok i den bemärkelse att den utspelar sig inom en snäv krets av personer och platser. Den handlar bara om de här kvinnorna, den cirkulerar nästan bara kring centret för information om folkmord. Jag tycker om den typen av böcker som inte svävar ut i komplicerade härvor i de politiska korridorerna eller börjar inkludera allsköns människor.
Det är dock en stor bok räknat till antal sidor. Den är över femhundra sidor lång. Jag brukar hata att läsa långa böcker eftersom jag hela tiden har känslan av att inte komma framåt i dem, men det var inte fallet med Undantaget, den var tvärtom väldigt snabbläst. Men den behöver inte femhundra sidor för att berätta sin historia. Efter halva boken blir intrigen betydligt sämre, man tröttnar och vill helst komma till slutet, för konflikterna som skapas mellan kvinnorna är idel upprepningar, bara med skillnaden att de uppstår mellan två nya parter.
Kanske är anledningen till att jag som läsare tröttnar den att det blir alldeles för stor fokusering på vem som har skrivit hotbreven. Det som egentligen är intressant med Undantaget är karaktärerna i den och relationerna mellan dem. Man vill veta mer om dem! Mer om Ibens upplevelser i Kenya, mer om Camillas barndom, mer om dem allihop.

När slutet väl kommer är det ett bra slut, man slipper bli besviken. Och under tiden man har läst har man också fått nya insikter om folkmord och ondska. Jag kan inte hävda att det som skrivs om brott och psykologiska test i Undantaget är fakta - för det vet jag ingenting om och det är ju trots allt en roman - men jag känner ändå att jag har lärt mig någonting av den.