Jakten på en mördare

Jag har ett intresse för brott. Alltså inte att begå dem men att läsa om dem. Jag hoppas att det inte är avvikande eller onormalt men med tanke på det fortsatta ökande intresset av att läsa till exempel deckare känner jag att jag antagligen inte är ensam.
Idag avslutade jag läsningen av boken Jakten på en mördare av Tobias Barkman. Det är en reportagebok som i slutändan främst handlar om mordet på tioåriga Helén och mordet på Jannica som båda skedde 1989 i mindre orter i Skåne.
Att det är precis det boken handlar om är rätt svårt att utröna innan man har läst den, det är inte särskilt uttalat på omslaget. Boken har någon slags undertitel som lyder Spaningsgruppen som löste det omöjliga fallet. I både titeln och undertiteln antyds det att det är ett brott och en mördare det handlar om. Vilket inte är sant, för i boken tas flera mordfall på unga kvinnor i Skåne upp - även om det berättas om detta för att sedan leda till att Tobias ska berätta om Helén- och Jannicamordet. Egentligen handlar det om alla kvinnomord som en Per-Åke Åkesson var med att lösa under sina år som någon slags överordnad i polisen i Kristianstad. Egentligen handlar det faktiskt mest om Per-Åke Åkesson. Vilket är okej (dock inte så objektivt). Men jag tycker att bokens inriktning, handling och syfte skulle kunna preciseras mycket bättre, både i någon slags baksidestext och i själva reportaget.
I alla fall, Tobias Barkman är inte författare utan journalist. Det märks tydligt. Litterärt är boken inte mycket värd även om innehållet är väldigt intressant. I författarpresentationen står det att Tobias Barkman är den enda som fått ta del av utredningsmaterialet som presenteras i reportaget, jag kan bara anta att det ligger stort journalistiskt arbete bakom.
Det här dilemmat har jag stått inför tidigare och jag kan fortfarande inte svara på vad jag tycker. Borde det finnas ett högre krav på det litterära, alltså språket och uppbyggnaden av en berättelse, även i reportageböcker eller biografier - där innehållet egentligen är det som är viktigt?
Jag önskar när jag läser Jakten på en mördare, att den även var välskriven. Det anser jag inte att den är. Den lämnar egentligen mer att önska än så, till exempel fler än Per-Åke Åkessons perspektiv. Speciellt när han känner sig överkörd av sina chefer och är säker på att de är ute efter att sätta dit honom. Det är naturligtvis lätt att känna när något går emot en - och kanske är det sant, men svårt att kunna bry sig om när man bara får en persons upplevelser. Ett par gånger presenteras även bevismaterial i fallen som inte tidigare planterats men ändå refereras till som "det där blodet" eller liknande, som gör att det känns dåligt språkligt genomarbetat. Ändå förstår jag att Tobias måste ha jobbat mycket och länge med reportaget. Lite känslan av att "Äh fan nu har jag jobbat med det här så länge, nu får den fan vara klar, jag skickar in den till förlaget."
Jakten på en mördare är intressant läsning. Men bara innehållsmässigt.

Tillägg! Googlade bilder på boken och ser att i pocketversionen har innehållet preciserats! Undertiteln lyder nu Spaningsgruppen som löste mordet på Helén i Hörby. Bra gjort Bonniers!