Gå vidare

Jag har tidigare skrivit om den humoristiska trenden i ungdomslitteratur och hur mycket jag har tröttnat på detta. Men när jag säger så räknar jag inte in Rainbow Rowell.

Det börjar bli nåt år sedan som jag först blev bekant med Rowells författarskap, och då var hon redan etablerad författare både i ungdoms- och i vuxengenren. Hennes första bok som blev översatt till svenska heter Eleanore och Park. Jag tyckte omslaget var så oattraktivt att jag inte hade en tanke på att läsa den förrän min kollega uttryckligen sa åt mig att göra det.

Eleanore och Park är en oändligt vacker och ganska sorglig kärlekshistoria mellan två udda människor. Det är kanske ingen ovanlig handling, men här är språket och tonen allt. Rainbow Rowell äger en förmåga som ingen annan att balansera mellan det vackra ömtåliga och det humoristiskt drastiska.

Hennes nästa översatta bok är också en ungdomsbok och heter Fangirl. Även den fenomenal, en hyllning till litteratur och framförallt till fanfiction. Berättelsen varvas med utdrag ur huvudkaraktärens fanfiction-projekt, till ett av Rowell helt påhittat fantasybokfenomen. En bok om en tjej som skriver fanfiction på en bok som inte finns på riktigt? Japp.

När fansen sedan krävde att få läsa hela fanfictionberättelsen hade Rainbow Rowell inget val. Hon fick helt enkelt skriva den. Resultatet blev Gå vidare, och det är den jag läser just nu.
Jag fullkomligt älskar Gå vidare. Kanske för att jag hunnit glömma hur fantastisk Rowell är på att skriva ungdomslitteratur, det senaste jag läste av henne var en vuxenroman som jag gillade men inte lika mycket som ungdomsböckerna.

Jag läser aldrig fantasy. Inte av princip utan för att mina intressen finns på andra håll. Jag är inte ens säker på att de vana fantasyläsarna skulle vilja kalla Gå vidare för en fantasyroman, trots att den utspelar sig på en trollkarlsskola och det förekommer både älvor och drakar och massor av magi. Som vanligt är det dock inte alls handlingen som är i fokus, i alla fall är det så jag läser boken. När jag läser handlar det om karaktärerna och deras relationer med varandra (mestadels komplicerade men otroligt fina relationer) och lika mycket om det språk Rowell skriver på. Till skillnad från hennes tidigare romaner, i alla fall de översatta, utspelar sig denna inte alls i USA utan har väldigt brittisk framtoning med många referenser till brittisk kultur. Det gör att jag älskar den ännu lite mer. Och för en gång skull uppskattar jag humor hos en bok. Gå vidare är en fruktansvärt rolig roman, på precis det sätt jag vill att en bok ska vara det.

Det är kanske det bästa jag har läst i år.

Fattigfällan

Jag läser boken Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk. Jag vet att några i min bekantskapskrets som läst samma bok har mått fysiskt dåligt av den situation som huvudpersonen befinner sig i, hur tufft hennes liv är och hur lite hjälp hon får från samhället.
Själv blir jag mest irriterad.

Jag blir inte ett dugg irriterad på grund av att hon hamnat i den sits hon är, jag menar inte alls att hon ska "rycka upp sig" eller någon annan överflödig uppmaning som hon inte kan ta till sig eftersom hon faktiskt inte har råd.
Det finns dock tillräckligt många andra saker som stör mig, det första är bokens form. Jag tycker helt enkelt inte att det går att skriva en "faktabok" som nån slags roman. Fattigfällan är författad som en historia, berättad från förstaperson. I en roman går det naturligtvis att slänga ur sig meningar som "det är många i Sverige som lever under existensminimum" utan att precisera varken vad "många" eller "existensminimum" egentligen innebär, men i en fackbok funkar inte det. Eftersom det är så bokens upplägg är från början till slut, går den väldigt lätt att ifrågasätta. Ingenting presenteras som fakta, allting blir istället subjektiva tankar och repliker pastöriserade genom huvudkaraktären. Just det, protagonisten är för övrigt påhittad, men hon är baserad på verkliga fall.

Det är ju inte så att jag vill misstänkliggöra. Beatas, för så heter hon, huvudpersonen, kontakter med socialen är riktigt obehagliga och det är tydligt i hennes berättelse att bidragssystemet snarare är designat för att kontrollera medborgarna än att hjälpa dem. Jag misstror inte heller att problemet är större än vad gemene man förstår, att vi kan ta in att nyanlända är fattiga, att romerna är det, men inte att våra "helt vanliga" grannar eller bekanta är det.

Jag tjatar om det här med faktabok eftersom den står på Samhällsfrågehyllan på biblioteken och blev nominerad till Augustpriset i prisklass fackbok. Det finns dock ingenting i texten som styrker att den kommer med annat än personliga iakttagelser. Inga fotnoter, ingen synlig författare, inga siffror eller hänvisning till annan litteratur. Jag har helt enkelt svårt att förstå vad det rör sig om för bok.

Ämnet är naturligtvis relevant i alla fall, men det finns någonting som jag saknar mer än allt annat med den här boken. Och det är analys.

Gudarna

För lite mer än ett år sedan läste jag ungdomsboken 8 saker du aldrig skulle våga. Den hade en feministisk ambition som jag tyckte inte alls nådde fram som den borde ha gjort.
Nu har jag precis avslutat läsningen av den nya tonårsskildringen Gudarna, av Elin Cullheden. Det enda jag visste om den innan jag började läsa den var att den också skulle ha ett feministiskt budskap samt att den fått fina recensioner på sina ställen.

Gudarna handlar om tre tjejer som försöker överleva sin tonårstid i småstaden Tierp. Sa jag tjejer? I början av boken förkastar de det ordet och börjar kalla sig för gudar istället.
Eller är det verkligen det den handlar om, egentligen, kan jag inte låta bli att undra. För det är faktiskt svårt att förstå vad som är själva historien.
Det verkar kristallklart från början, en av gudarna, Lilly, blir misshandlad av sin pojkvän och det är naturligtvis upp till hennes kompisar att göra någonting åt saken. Vuxenvärlden skildras som någon slags känslokall alternativ värld som inte går att lita på, allt mindre att vända sig till.

Det är tråkigt att en bok med feministisk ambition handlar så mycket om killar.
Det är hämnd på killar, det är sex med killar, det är förlåtelse av killar. Det är så himla mycket killar.
Huvudkaraktären tar på sig uppgiften att nästla sig in i den misshandlande pojkvännens företag - han är nämligen en sån där lyckad och framgångsrik person som man inte får tala illa om eftersom han är ortens stolthet.
Det går naturligtvis dåligt.

Att byta ut ordet och epitetet "tjej" mot "gud" har säkerligen en god intention. Det går också att tolka som att tjejer faktiskt ger så dåliga vibrationer att vi gör bäst i att kalla oss något annat.
Känns det möjligtvis igen från debatten om feminism?

Det har skrivits väldigt få ungdomsböcker som jag har kunnat känna igen mitt tonårsjag i. Trots min starka identitet som feminist inkluderar detta tyvärr också, liksom 8 saker du aldrig skulle våga, Gudarna.
Jag tycker helt enkelt att det är en dålig bok, med otydliga karaktärer och otydlig riktning men tråkigast av allt, ett otydligt budskap.

Ghostbusters

Idag på premiärdagen har jag varit och sett nya Ghostbusters på bio.

Jag älskar originalfilmen mest för att jag vuxit upp med den men också för att jag älskar Bill Murray, liksom många andra gör med full rätt. Jag förlåter filmen för mycket och jag skulle förlåta Bill allt.
Däremot ser jag inte min relation till den första Ghostbustersfilmen som personlig - jag var ju överhuvudtaget inte född på åttiotalet och därför av naturliga skäl heller inte med när den slog ner som en relativt tidig blockbuster.

Jag har naturligtvis följt med i turerna kring rebooten som gick upp på bio idag, den med kvinnliga skådespelare. Det som har handlat om hat, mot idén, mot skådespelarna, mot kvinnor i allmänhet.
Det sägs att det är hardcorefansen av originalfilmen som motsätter sig den nya premissen, men det kan helt enkelt inte stämma. Kanske främst för att dessa män (man har gjort en mätning, det rör sig till allra största del om män mellan 18 och 45 år) inte haft möjlighet att se filmen innan de röstade ner den på Youtube och IMDB och därför inte vetat hur resultatet blivit. Men också för att många av dem är för unga för att ha den relationen till Ghostbusters som borde vara det absolut minsta att kräva av någon som vill rösta ner filmen/näthata de kvinnliga skådespelarna/ överhuvudtaget spy galla över hur den nya filmen förstör den gamla.
Dock absolut framför allt eftersom den nya filmen är så otroligt lik Ghostbusters från 80-talet.

Att så många hatat den här filmen på förhand handlar mycket om förändring men också mycket om hur kvinnor ses som just kvinnor, medan män ses som skådespelare (i det här fallet), som utgångspunkten och standarden.
Om Ghostbusters III släppts med manliga huvudkaraktärer hade många nog skakat på huvudet men förmodligen hade det inte dragits igång en hatkampanj mot dem. Jag säger "förmodligen" eftersom jag inte har något underlag, men utifrån egna erfarenheter och logiskt tänkande menar jag egentligen att det absolut inte hade hänt.

Till själva filmen:
Var det en bra film?
Sådär.

Som koncept är den dock fantastisk, som en del av Ghostbusters-serien definitivt värdig men framförallt så fullspäckad av girl power att jag gick från biosalongen med gåshud.
Och Who're gonna call? GHOSTBUSTERS! på hjärnan.

Död och lidande - historiska fackböcker

Det händer ibland att jag fastnar i genres. Det känner säkert många igen sig i, att man i perioder bara läser en sorts böcker. Ibland till och med samma författare, men det är ovanligt för mig. Även om jag har haft perioder där jag plöjt deckarserier av till exempel Liza Marklund och Håkan Nesser och ingenting har fått komma emellan.

Nu var det väldigt länge sedan jag läste deckare, trots att det länge var en genre jag alltid kände att jag kunde luta mig tillbaka på. Anledningen till detta är att jag har hittat en helt annan underkategori böcker - nämligen idéhistoriska faktaböcker.

Det började för ett år sedan. En kompis till mig hade länge tipsat om en bok som jag under semestern äntligen tog mig tid till, den var nämligen ganska omfattande i sidantal. Dessutom stod den på jobbets Historia-hylla för faktaböcker och jag är ju ingen storläsare av facklitteratur, så jag gruvade mig lite inför läsningen.
Dagen innan jag skulle åka iväg en vecka började jag så smått läsa i boken. Det var Håkan Håkanssons augustprisnominerade bok om Johan Bure Vid tidens ände. Jag hade inte alls tänkt ta den med dit jag skulle eftersom den skulle fylla överdrivet mycket av bagaget. Men jag fick tänka om.
När jag väl hade börjat läsa i boken, som handlar om människans syn på tillvaron och världen under 1600-talet, kunde jag inte sluta. Den följde med på resan och jag bodde i boken under stora delar av vistelsen.
Vid tidens ände är en fantastisk bok. Och det slutade inte där.

En vecka senare under sommaren bodde jag i Dalarna med familjen. Det regnade flera av dagarna. Det gjorde mig ingenting. Till den veckan hade jag nämligen inte ens tvekat att ta med Dick Harrissons tillika omfattande historiska faktabok om digerdöden under främst 1300-talet i Europa och Sverige, Den stora döden.
Jag var fast i genren.

Jag tycker mycket om historia, särskilt den mer moderna, ca 1600 och framåt. Men det gäller inte allt som hänt i historien, jag intresserar mig absolut främst för den smutsiga delen, den som handlar om ond bråd död, häxjakter, sjukdomar, straff, ockultism osv.
Som tur är finns det en författare som är perfekt - mer än perfekt! - att läsa när det suget sätter in.

Jag har i dagarna avslutat läsningen av historiken Annika Sandéns bok Bödlar. Den handlar, precis som titeln låter avslöja, om bödelsämbetet. Det är Sverige 1600-tal (bland annat), det är blod och hemskheter men det är också en insyn i hur livet faktiskt såg ut. Då.
Sandéns bok är mer spännande än någon deckare jag någonsin läst, den är otroligt bra, lättläst i den bästa bemärkelsen och helt omöjlig att lämna ifrån sig. Ett kap för alla som jag.

Deckarna får helt enkelt korgen, för verkligheten överträffar dikten och Annika Sandén har skrivit fler böcker så jag har att göra även i framtiden.

Liten

Jag har på senare dar skaffat mig ytterligare en litterär tatuering!
Denna gång gick jag ner lite i åldrarna, från Jane Eyre till Stina Wirsén.
Jag har alltid älskat Stina Wirséns illustrationer, hon skapar helt enkelt direkt oemotståndliga figurer.
Just denna som numer pryder min kropp är hämtad från Stinas samarbete med Brottsoffermyndigheten, boken Liten. Jag tycker att det är ett av hennes sötaste men också karaktärsstarka små djur.
Jag hälsar Liten välkommen till att spendera resten av mitt liv med mig!

Vattnet drar

Gästrikland är Sveriges mest bortglömda landskap,
har jag sett Madeleine Bäck uttala sig i någon intervju efter hennes bokdebut Vattnet drar tidigare i vår.
Jag tänker att hon kan ha rätt.
Därför är det fint att hon låter sin bok utspela sig just där, i hennes hemtrakter, kring Hofors, Storvik, Sandviken och Gävle. Hon är noga med detaljer, vägnamn och platsbeskrivningar. Som en liten upprättelse för det lilla, bortglömda landskapet.
Det är också i mångt och mycket det som jag tycker om med Vattnet drar. Annars är jag faktiskt inte särskilt imponerad.

Det ska sägas att texten är skriven med ett väldigt driv. Trots att jag inte fäste mig särskilt vid varken texten eller karaktärerna.hade jag svårt att lägga ifrån mig boken.
När jag sedan läst klart efter mer eller mindre sträckläsning, var jag dock väldigt osäker på vad det var jag hade fått ta del av.
Den har lanserats som en skräckroman för unga vuxna. Jag tycker båda kategoriseringarna går att ifrågasätta.
Skräcken känns sekundär. Det som framförallt framhålls är skildringen av samhället, av hur snett det gått för så många av människorna som bor där, vilka makter det är som egentligen styr. Hos polisen blir man inte trodd. Ska man tjäna pengar är det snarare på hembränt och stölder än att hoppas på ett arbete. Bruket är inte längre något framtidshopp.

Vi får följa flera röster, det våldsamma ungdomsgänget, Krister som har lite för bra hand med djuren, journalisten som plågas av sommartorkan, Beata och Celia som försöker liva upp tillvaron så gott det går med fester och engångsligg.
Jag vet inte om det är trots eller på grund av denna mångfald som jag får känslan av att boken inte handlar om någonting som helst, trots sin omfattning på omkring 400 sidor.

Vattnet drar ska vara första delen i en trilogi. Jag vet inte vad nästa del ska handla om och jag är inte särskilt intresserad heller. Min relation till var och en av karaktärerna känns avslutad och handlingen begrep jag inte ens i första delen. Det kan hända att jag läser bok två av ren nyfikenhet men det är ingenting jag kommer gå och längta efter.

Vinterfolket

Jag har varit ute på resa.
Därmed var jag naturligtvis tvungen att ta ledigt från jobbet, men det betyder inte att jag lämnade jobbet hemma.
Som utsedd skräckansvarig släpade jag självfallet med ett antal skräckromaner i handbagaget för att aldrig behöva skiljas från dem.
Under veckan hann jag läsa åtminstone ett par av dem, dels Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist, vilket gör att jag nu läst alla hans romaner och kan fokusera på andra skräckförfattare hädanefter, även om jag verkligen gillade Lilla stjärna mer än jag förväntat mig.
Men dels också en jag tyckte ännu bättre om, nämligen Vinterfolket av Jennifer McMahon.

Som jag tidigare skrivit om har jag nyligen läst Stephen Kings Jurtjyrkogården utan att vara särskilt imponerad. Den relativt nyutkomna Vinterfolket har en liknande historia, den största skillnaden mellan dem är att Vinterfolket faktiskt är bra.

Boken utspelar sig i en liten stad på USA:s östkust som tvingat vänja sig vid att människor då och då försvinner spårlöst i skogarna omkring dem. Vi följer två parallella historier, en som utspelar sig i början av 1900-talet och en i nutid. Det som främst förenar dem är att karaktärerna vi möter är bosatta i samma hus men med hundra år emellan. Nu som då märks det att någonting inte står helt rätt till med huset, och speciellt inte med skogen som omger ägorna.

Det finns många anledningar till varför den här boken faller mig i smaken. Att den lånar tematiken från Stephen King, som i sig är intressant, men gör det på ett sätt som intresserar mig långt mer. Den manliga tonen är borta och istället är det främst kvinnor som står i fokus. Dessutom tycker jag mig hitta fler referenser till böcker jag tidigare läst. Det är ingenting jag har belägg för men en av karaktärerna påminner mig starkt om någon som Gillian Flynn hade kunnat skapa. Jag tycker om den typen av blinkningar, ett smart sätt att hävda sig i sin genre utan att få det att kännas som plagiat eller allt för ofta upprepat.
När man läser böcker om skrivkonsten som riktar sig till barn och unga ges ofta rådet att man ska skriva som de som man tycker om att läsa, för att sedan därifrån utveckla sin egen stil. Det är förstås nödvändigt att sluta härma någon annan till slut, men att behålla vissa element från författare man ser upp till känns snarast som en fin gest.

Men framför allt är Vinterfolket en bra bok i sin egen rätt. Den är välskriven, finstämd, lagom långsam i handlingsutvecklingen. Jag fäster mig vid flera av karaktärerna, även de som inte är direkt sympatiska. Ett fint inslag i skräckhyllan.

Stephen King

Nu är det nytt år och jag har återgått till att läsa precis vad jag vill, inklusive manliga författare. En annan sak som jag förbjöd mig själv från förra året var att läsa om böcker som jag redan läst tidigare. Jag är nämligen en sådan som gärna läser böcker flera gånger, ibland för att de helt enkelt är så pass bra, men också för att jag tycker om att veta vad jag får.
Ett annat trick, för att komma ifrån den ovanan, är att läsa böcker man på andra vägar vet hur de slutar. Som att man har sett filmatiseringen, till exempel.

Jag har på mitt jobb fått ansvaret för skräckhyllan. Därför är min värld ganska kantad av skräckromaner nu för tiden, det är det jag sysslar med hela dagarna. En ypperlig tillvaro. Men trots att utvecklingen har gått stadigt framåt den senaste tiden så har jag fortfarande läst pinsamt få rysare. Dags att råda bot på detta, tänkte jag, och lånade hem Stephen Kings beryktade Jurtjyrkogården.

Jag har läst en av Kings romaner tidigare - The Shining - och tyckte hyggligt bra om den. Men framför allt har jag vuxit upp med de otaliga filmatiseringarna som har gjorts efter hans böcker. Jag har en mycket längre historia som skräckfilmsfantast än som skräckromanintresserad, att jag skulle läsa böckerna slog mig inte förrän helt nyligen. Så gick just Jurtjyrkogården på tv för inte alls länge sedan och jag tänkte att jag kanske faktiskt ska ta mig an den litterära upplagan. Det sägs ju faktiskt vara det otäckaste som Stephen King någonsin skrivit, även enligt honom själv.
Sagt och gjort.

Detta kan ju verka tjatigt. Men på framsidan av upplagan av Jurtjyrkogården som jag lånade hem från jobbet uttalar sig Marcus Birro om att King är en av de bästa författarna idag. Varför just Birro är i position att utnämna dessa framgår inte. Efterordet är skrivet av John-Henri Holmberg, som jag inte känner till, som lovprisar författarens förmåga att få oss att känna igen oss i och sympatisera med karaktärerna.
Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske krävs en man för att identifiera sig med Louis Creed, huvudpersonen i Jurtjyrkogården. Jag tycker inte alls att han är särskilt sympatisk, snarare ointressant och emellanåt gnällig. En sådan där frun måste fråga om det verkligen kommer gå bra att han stannar hemma och passar yngsta barnet medan hon är och handlar. En sådan som dricker öl med grannen varje kväll medan resten av familjen reder sig på egen hand.

Karaktärerna är det viktigaste för mig både när jag läser och skriver, därför har jag svårt att bortse från det faktum att jag faktiskt inte bryr mig om dem, förutom nämnda granne, särskilt. Dessutom tycker jag att det är en ganska dålig bok rent textmässigt. Samt att jag kämpar med att förstå exakt vad som är så otäckt att King från början - enligt efterordet - inte ens ville ge ut den.

Jag förstår däremot varför den har blivit en av Stephen Kings mest säljande böcker, jag förstår dragningskraften i att dessa vedermödor som förekommer i boken drabbar en helt vanlig familj som hade kunnat vara vem som helst av oss, och historien är ett ganska intressant tankeexperiment. Dessutom förstår jag att King har brutit marken för alla de efterkommande skräckförfattarna, så jag ska inte avfärda honom så enkelt. Men att få ansvaret för skräckavdelningen på jobbet har också fått mig att inse hur många författare som inte är Stephen King det finns. I framtiden ska jag ägna mig åt dessa istället.