Förr eller senare exploderar jag

Jag läser Förr eller senare exploderar jag.
Ja, ja, jag vet - sist på bollen. Men jag har i ärlighetens namn inte varit särskilt sugen tidigare. Nu har jag inte haft något val eftersom min kollega stack den i händerna på mig och definitivt förväntar sig ett utlåtande när som helst.
Så jag läser den, på svenska, och använder därför den omdiskuterade svenska titeln när jag pratar om den.
Jag tycker inte om den.
Jag är själv inte särskilt förvånad över det, jag har aldrig förväntat mig att jag ska tycka om den. Samtidigt kan jag tycka att det är lite tråkigt att inte bli så där förälskad i boken som jag vet att många har blivit med just Förr eller senare exploderar jag.
Det finns många anledningar till varför jag inte fastnar för den, men den främsta är att den är för litterär. Den känns för skriven, för medveten om att den är en text. Det uppstår på det sättet en distans och jag har ingen tro genom berättelsen att det här skulle kunna hända på riktigt.
Det i sig är ganska märkligt eftersom det är hyfsat vardagliga händelser som skildras i boken, handlingen kan kokas ner till sjuk flicka möter pojke, de fattar tycke för varandra i olika takt och reser till Europa, däremellan citerar de poesi för varandra och är sarkastiska.
Det skulle kunna hända vem som helst. Ändå tror jag inte på ett ord av vad jag läser.
Något annat som stör mig, och som ofta stör mig, är att den är ganska klyschig. Det märks att författaren John Green gjort sitt bästa för att skriva en annorlunda bok (det är den ansträngningen som skapar distansen) men samtidigt är den proppfull av redan använda bilder för att skildra ung kärlek. Säkert med en stor dos medvetenhet, dock hjälper inte det. De är i vägen. Hela boken är i vägen för sig själv. Det skulle finnas betydligt mer effektiva sätt att berätta om cancersjuka som finner varandra vid livets både början och slut, så att jag dessutom skulle köpa det.
Å andra sidan verkar jag vara en av få svårflörtade så det får väl stå för mig.