Skärvor av J

Jag har läst den nyutkomna ungdomsromanen Skärvor av J, skriven av Magnus Ljunggren. Den marknadsförs som en historia i Twin Peaks-anda. Den inleds också med ett försvinnande av en ung kvinna, precis som i David Lynch tv-serie. Men J var ingen Laura Palmer.
"J" står för Julia, det är omotiverat varför bara begynnelsebokstaven används i titeln. Kanske ska det ge ett mer mystiskt sken, men Julia kallas aldrig något annat i romanen. Berättaren, huvudpersonen, är Sara, en femtonårig tjej som bor någonstans i närheten av Örebro. Hon och Julia har varit bästisar tidigare, men det var länge sen de umgicks nu, tills en kväll då Julia ringer och behöver sällskap. Julia får följa med Sara och hennes kompis Erik på en utflykt och efter det blir inget sig likt. Julia försvinner. Ryktena är igång.
Det är spännande. Jag faller för huvudkaraktären Sara, hon är en in between, inte en av de coola tjejerna, men ändå nästan en i gänget. Hon är olyckligt kär och försöker påvisa sin existens genom att köpa kladdiga läppglans på Kicks. Hon skulle kunna bo i den staden där jag arbetar, jag känner igen alltihop.
Det är en vinst att boken inte utspelar sig i Stockholm som så många andra böcker gör, i alla fall för mig som växte upp i en småstad, igenkänningen är stor.
Men sen händer något.
I våras läste jag Moa Eriksson-Sandbergs bok Den första flickan skogen möter. Den har ungefär samma story, en flicka försvinner och lämnar många frågor efter sig. (Den försvunna flickan i Eriksson-Sandbergs bok heter dessutom Linda Palm, en mer än tydlig
referens till samma David Lynch-serie).
Det som också är gemensamt för de båda böckerna Skärvor av J och Den första flickan skogen möter är att när något börjar gå dåligt så går allt dåligt. Det finns ingen hejd på vad huvudpersonerna tvingas utstå till följd av tragedin som drabbat staden. Det är alltid de utagerande flickorna som försvinner, de brådmogna, de som syns. Kvar lämnas deras mer inbundna vänner, funderarna som ägnar dagar och veckor åt att förstå vad det var som hände. Och vad som fortfarande händer, de hemska händelserna staplas på varandra.
Och till slut orkar man inte mer, som läsare. Man börjar undra vad som är poängen med att ytterligare tragedier ska drabba de stackars flickorna som lämnats kvar. De behövs i alla fall inte för spänningen, det blir tvärtom alldeles för fullpackat för att man ska orka bry sig en vända till. Jaha, då visade sig den personen inte heller vara att lita på. Och man undrar var alla vuxna är, varför ingen talar klarspråk med de unga, varför de försöker skydda dem från allt som redan hänt.
Skärvor av J har sina poänger. Men poängerna skulle kunnat väga tyngre om Magnus Ljunggren som författare låtit sig själv lita på det suggestiva och förstått att less kan vara more.