Min pappa Ann-Christine

Jag har precis gått igenom en massa förändring i mitt liv. Jag är inte så förtjust i förändring och har fått kämpa lite grann med att hålla humöret och hoppet uppe. Mitt i den kampen kom det in en ny bok på jobbet.
Min pappa Ann-Christine. 
Jag har läst Ester Roxbergs tidigare bok Antiloper och tyckte den var bra men inte jättebra (det jag mest kommer ihåg är att den utspelar sig i Växjö, riktigt vad som händer där i Småland minns jag dock inte så bra). Det var alltså inte därför jag började läsa Min pappa Ann-Christine en tråkig jobbkväll när det inte fanns så mycket att göra, utan för ämnet.
Min pappa Ann-Christine handlar alltså om författarens egen pappa som i högre ålder kom ut som transvestit.
Bokens perspektiv är subjektivt på ett insiktsfullt sätt, den ska ha varit ett sätt att få distans till händelsen som har påverkat hennes liv till stor grad. Jag tycker att man få känslan av att hon verkligen vill förstå, vill älska sin pappa förutsättningslöst, trots att det är svårt.
Ester är vuxen när pappan berättar. Men det är något han har burit med sig nästan hela livet och det ändrar dotterns sätt att se på sin uppväxt, sin egen identitet.
För mig är det en vacker text i korta kapitel. En text som blev en stöttepelare i mitt liv när det också ändrades, om än på helt andra sätt. Känslorna vid förändring är kanske desamma vilken sorts förändring det än rör sig om, jag vet i alla fall att igenkänningsfaktorn var hög under min läsning av Min pappa Ann-Christine. Men jag är ganska övertygad om att man kan finna det vara fin och tankeväckande läsning bara som den är också. En stark rekommendation.