The Grand Budapest Hotel

För några dagar sedan var jag på bio och gottgjorde det misstag jag begick för ett par år sedan när Moonrise kingdom gick upp på svenska biografer och jag tog veckor (månader?) på mig innan jag tog mig i akt och faktiskt såg den.
Detta skulle naturligtvis inte upprepas.
Därför var jag mycket bestämd över att när Wes Andersons nya film skulle upp på biograferna, skulle jag se den på premiärdagen.
Sagt och gjort.
Jag kan inte nog säga hur höga mina förväntningar var. Förvisso har jag blivit besviken över hans senaste två filmer. Men när jag såg rollistan till The Grand Budapest Hotel, som den nya filmen heter, kunde jag inte komma på ett enda sätt detta skulle kunna gå fel på.
Jag ska inte säga att alla mina favoritskådisar är med i Budapest Hotel men jag kan nästan säga att alla som är med i den är mina favoritskådisar. Jag menar, Jeff Goldblum, Bill Murray, Jude Law? Vem baxnar inte inför dessa namn i en och samma film. Inte nöjda? Jag kan fortsätta: Ralph Fiennes, Adrien Brody, Tilda Swinton. Willem Dafoe, Owen Wilson, Tom Wilkinson. Jason Schwartzman.
I stort sett skulle ETT av dessa namn vara nog för att få mig intresserad av en film. Allihopa på samma gång? Till slut blev jag nästan rädd att det skulle kunna bli för mycket av det goda.
Och det faktiska resultatet?
Den enda invändningen jag kunde komma på var att när Bill Murray och Jeff Goldblum äntligen spelar i samma film borde man passa på att ge dem lite mer utrymme.
Efter de relativa besvikelserna i och med Den fantastiska räven och Moonrise Kingdom är The Grand Budapest Hotel ett rejält steg framåt och uppåt. Jag älskar den här filmen. Jag kommer antagligen aldrig älska något lika mycket som till exempel Rushmore, The Royal Tenenbaums och Life aquatic, men jag har vant mig vid den tanken.
Jag älskar den här filmen för att den bejakar både mitt intellekt, min barnslighet, min nostalgiska läggning, min svarta humor.
Jag älskar den eftersom den får mig att våga lita på Ralph Fiennes igen, efter ett par blåsningar.
Jag älskar den eftersom jag vet att jag aldrig hade kunnat komma på något av det här och jag är glad över att det finns någon annan som har gjort det istället. Det är berikande att få bekräftelse på att allting inte måste vara stöpt i samma gamla form för att få finnas och bli omtyckt.

Å andra sidan kan jag inte skriva om den här filmen utan att beröra genusperspektivet. Det finns ungefär tre tusen karaktärer i den här filmen varav ett par av dem är kvinnliga. En upphöjs för sin "renhet", en försvinner ur bilden tidigt i intrigen.
Det är direkt orimligt. Det går inte att ta i försvar. Det är tröttsamt att det ens måste påpekas och nej, det är inte svårare att skriva kvinnoroller än mansroller. Kvinnor är ej exotisk varelse man först måste avkoda och förstå sig på innan man kan skriva in henne i en film. For fuck sake Wes.