Barnkolonin

Jag har läst ett stort antal skräckromaner skrivna för barn och ungdom det här året. Det är en alltid uppskattad genre kanske främst för barn i mellanåldern, och har väl ökat ytterligare i popularitet sedan den okrönta drottningen av barnrysare Ingelin Angerborn började etablera sig. Angerborn har skrivit sex stycken böcker med skräcktema och jag har självklart läst hela bunten, detsamma har nog hela befolkningen i min kommun som innehar en ålder mellan 9 och 12.
Men det finns en spökbok skriven av en helt annan författare som jag håller som en av de bästa, och det är Kerstin Lundberg.Hanhs bok Skuggan i väggen. En mycket sympatisk liten historia om "hur vi behandlar varandra", som Bokjuryn skriver på sin hemsida.
Därför blev jag självklart väldigt intresserad när jag såg att Kerstin Lundberg Hahn också kom ut med en rysare för ungdomar. Den heter Barnkolonin och förväntningarna växte ännu mer när jag såg att den av Bokjuryn utsetts till årets bästa ungdomsroman. Det bara måste bli bra!
Det blev inte bra.
Jag ställer mig helt oförstående till att Barnkolonin varit så populär bland unga läsare att den hamnade till och med på en bättre plats på Bokjuryns lista än självaste Förr eller senare exploderar jag. Förutom att de två böckerna är helt skilda åt till genre och historia så skiljer de sig också på punkten att medan John Green ville skriva något nytt så gottar sig Lundberg Hahn i gamla klyschor.
Vad mig bekommer är Barnkolonin en trist, seg och oengagerande historia om några tonåringar som uppfyller varje fördom om hur tjejer är beroende av sina mobiltelefoner och alltid griniga, och hur killar bara har kompisar som skämtar om porr. Själva spökhistorian funkar, men imponerar inte, slutet bjuder inte på många fler svar än de som är absolut nödvändiga. En del saker är riktigt obehagliga men följs upp dåligt eller inte alls.
Jag tyckte ett tag att det var så illa att jag gav upp, och då är jag en sådan person som sällan ger upp mitt i läsningen, men sedan tog jag upp boken igen i hopp om att det ändå skulle bli bättre. Det blev bättre men bara hjälpligt.
Jag har så klart inte kunnat låta bli att fundera över hur en och samma författare lyckats skriva både den rysare jag tycker bäst om och den jag tycker allra sämst om. Kanske finns förklaringen i att hon med Barnkolonin sökte en ny målgrupp, eller den att hon valde att ha en kille som protagonist istället för en tjej, som i Skuggan i väggen.
Jag sitter inte på några svar. Jag vet bara att jag blev väldigt besviken.