Silverpojken

I våras läste jag boken Glasbarnen, en skräckhistoria för barn skriven av deckarförfattaren Kristina Ohlsson. Boken har verkligen blivit en framgång, så långt jag kan se, i alla fall efterfrågas den ofta på mitt biblioteksjobb.
Inte bara barnen uppskattar den, jag tyckte också mycket om Glasbarnen och därför blev jag glad när jag såg att det var en uppföljare på väg.
Silverpojken är en ganska direkt fortsättning på historien från Glasbarnen. Det är ett nytt mystiskt fall, men det är samma personer som i den tidigare boken och en del referenser till den tidigare boken.
Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna i båda böckerna, barnen  - ett kompisgäng med två tjejer och en kille - är självständiga och hela tiden i centrum. I Silverpojken läggs mycket fokus på Aladdin, pojkens, föräldrars dåliga ekonomi. Jag har redan tidigare sett att relativ fattigdom blivit ett tema för barnlitteraturen och jag tycker att det är ypperligt. Ekonomisk trygghet är sårbar, det är inte bara barn med till exempel alkoholiserade föräldrar som inte har råd med skidsemester varje påsklov. Det är bra att det normaliseras att varje familj ser olika ut, även ifråga om pengatillgång.
Just det perspektivet tycker jag att Kristina Ohlsson lyckas med i den nya boken, bristen på pengar blir också en motivation för barnen i boken, något som för historien framåt.
Dessvärre saknas gnistan från Glasbarnen i den nya boken Silverpojken. Det är aldrig riktigt spännande. Man engageras aldrig, man leds för mycket på rätt spår redan från början. Någonstans i slutet kommer jag på mig själv med att undra när själva berättelsen ska komma igång.
Antagligen kommer det inte spela någon roll för alla barnen som har väntat på att en fortsättning ska komma, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Att det kunde blivit betydligt bättre.