Det finns inget sätt att komma undan, att fyra husvagnar från samma campingplats i närheten av Trosa plötsligt förflyttats till en värld där ingenting, inte ens solen, existerar förutom en evighetslång gräsmatta, går inte att förklara bort i en handvändning.
Det är en bra premiss för att skapa skräck.
Ajvide Lindqvist placerar från första sidan sina karaktärer i en värld som han själv har skapat helt och hållet och som läsare känner man sig lika utlämnad som karaktärerna till författarens vilja och nycker. Det är en otroligt obehaglig upplevelse, att släppa kontrollen över allt.
I den sollösa världen försöker karaktärerna kartlägga resurserna, gränserna och varandra. Tar gräsmattan verkligen aldrig slut? Är de säkra på att innehavarna av husvagnarna är de enda som befinner sig där? Och hur ska de förhålla sig till varandra?
Jag är inget generellt fan av John Ajvide Lindqvists litteratur, vilket jag tidigare skrivit om, men jag tycker väldigt mycket om hans tidigare roman Människohamn som jag har läst upprepade gånger. Det jag kanske främst gillar med den boken är vardagligheten, hur skräcken letar sig in i det vanliga livet. På så vis är Himmelstrand en motsats, här är det snarare vardagslivet som måste uppstå ur skräcken. Det finns saker som kvarstår även när de kastas ut i det okända, vardagliga behov som skär sig mot den situation de befinner sig i men som kanske av just den anledningen blir mer betydelsefulla.Det funkar. Jag gillar Himmelstrand, kanske främst för absurditeten. Titeln är lånad av låtskrivaren Peter Himmelstrands efternamn, vars låtar är de enda som spelas från radioapparaten i världen med den oändliga gräsmattan. Varför då, kan man fråga sig. Inget svar är bättre än något annat.
Självfallet blir ingenting enkelt. Kampen för att hitta tillbaka till den vanliga världen är hård och kantad av deras innersta rädslor. Det finns inget sätt att förutsäga historien. Och det är kanske min starkaste skräck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar