Storbritannien

Jag har stor del av mitt liv tyckt om sådant som har engelskt ursprung.
Egentligen har jag gjort det utan reflektion, och själva tanken kom inte förrän för några år sedan när jag såg OS-invigningen från London på tv tillsammans med min pappa.
Invigningen skildrade Storbritanniens historia på ett visuellt och kreativt sätt och det slog mig hur mycket mer den brittiska historien tilltalar mig än till exempel den amerikanska, som är den man matas med mest. Det slog mig också att det faktiskt går att välja. Kanske är det inte möjligt att undvika den amerikanska kulturen helt och hållet, vilket jag för övrigt inte är intresserad av att göra, men det går att välja till andra kulturer.
Jag är en sådan som tycker om det jag kan relatera till. Att jag skulle fördjupa mig i en kultur som ligger långt ifrån min egen skulle säkert vara nyttigt men inte sannolikt. Det är helt enkelt England, eller kanske Storbritannien, jag har fallit för.
Det tog ändå flera år innan jag gjorde något konkret utav detta. Jag har förvisso älskat London sen jag satte min fot där första gången 2008 och tagit varje chans jag haft att återvända. Faktiskt bär jag ständigt en längtan efter att åka tillbaka till England. Men jag har inte fördjupat mig i England, dess historia eller kultur.
Faktum är att det inte hänt förrän nu.
För några veckor sedan samtalade jag och en kollega om att vilja resa i England. Det är något jag har velat länge. Han berättade att han funderade på att bjuda sin mamma på en resa till en trädgårdsmässa. Jag tyckte plötsligt att det blev jobbigt att prata om att resa dit utan att ha en utsikt till att faktiskt åka dit någon gång snart. För att bota längtan, åtminstone tillfälligt, gick jag för att leta reda på en brittisk klassiker att läsa. Det råkade bli Jane Eyre, den första brittiska klassikern jag kom att tänka på. Jag visste knappt vad den handlade om, bara grep den från hyllan i biblioteket jag jobbar på och började läsa den samma dag.
Jane Eyre är helt klart en av de absolut bästa böckerna jag har läst i mitt liv. Och sen jag började läsa henne har jag inte släppt tanken på att besöka Haworth, den lilla orten i Yorkshire var systrarna Brontë växte upp. Jag läste Svindlande höjder för ett år sedan och älskade den också, det känns väldigt nära och självklart att resa dit.
Jag har också bestämt mig för att konsumera mycket mer brittisk kultur än jag gjort tidigare. Eller i alla fall göra det mer medvetet - helt enkelt känna att jag väljer den.
Det är därför jag lyssnar på The Streets, det är därför jag räknar till fyra Virginia Woolf-romaner i bokhyllan, det är därför jag reser till Berlin för att se David Bowie-utställning, det är därför jag tränar på den brittiska accenten, det är därför jag dricker flera koppar te om dagen. Det är därför jag söker på hagtornsbilder på internet för att hitta den perfekta bilden att tatuera in på armen för att minnas Jane Eyre och Svindlande höjder och vad de har startat hos mig.