Ingen normal står i regnet och sjunger

Jag frågade min kompis om hon läst någon av Sara Ohlssons ungdomsböcker och hon undrade om Sara är hon som skriver böcker med långa titlar.
Japp.

Sara Ohlssons första ungdomsbok heter Jag är tyvärr sjuk och kan inte komma till skolan idag. Men det är hennes senaste, Ingen normal står i regnet och sjunger som jag precis har läst.

Jag var tveksam till en början. Det var i och för sig tydligt redan tidigt att Ohlsson har ett roligt, rappt och slagfärdigt språk men jag tyckte det hela verkade lite forcerat. Som något hon bestämt och som inte kom särskilt organiskt.
Och visst är det så när man skriver, jag vet det också, att det kräver otroligt mycket tankeverksamhet och ansträngning. Det är bara som allra bäst när det inte märks av i texten.

Någonstans i mitten ändrade jag dock åsikt. Jag slutade tänka på om språket var forcerat eller inte, och oavsett så hade ansträngningen lyckats, det var ju trots allt roligt. Nu kunde jag bara fokusera på historien.

Berättelsen är enklast möjliga. Den handlar om Ella som är bästa kompis med Charlie och träffar en kille som hon borde kunna passa ihop med men som det känns helt fel tillsammans med. Och sen kliver Niki in i bilden.
En historia får bara vara så här enkel om den har något annat som gör den angelägen. Och det har Ingen normal står i regnet och sjunger.

Det jag verkligen slås av är hur Sara Ohlsson, genom sin huvudperson Ella, skildrar hur det är att bli kär. Jag har läst otaliga ungdomsböcker, verkligen hur många som helst, men jag har aldrig läst en bok där känslan beskrivs så bra som i denna. Det är kanske för att jag redan från början faktiskt känner igen mig själv i Ella. När jag kommer på mig själv att tänka att jag tycker Ella gör klyschiga och tröttsamma saker, är det för att jag själv har gjort exakt samma sak.

I grunden handlar den här boken också väldigt mycket om ett feministiskt uppvaknande, vilket för mig är otroligt tilltalande, och även den här biten tycker jag att Ohlsson gör helt rätt. Så även om det finns störningsmoment i både språk och berättelse så väger Ingen normal... upp det många gånger om genom alla de förtjänster den har.

När jag frågade min kompis om vad hon tycker om Sara Ohlssons böcker sa hon att hon hade älskat dem om hon läst dem när hon var i ålder för målgruppen. Jag tänkte på det genom min egen läsning och kom fram till att det var helt sant också för mig. Här har vi alltså en ungdomsboksförfattare som verkligen skriver för ungdomar. Äntligen!