Gå vidare

Jag har tidigare skrivit om den humoristiska trenden i ungdomslitteratur och hur mycket jag har tröttnat på detta. Men när jag säger så räknar jag inte in Rainbow Rowell.

Det börjar bli nåt år sedan som jag först blev bekant med Rowells författarskap, och då var hon redan etablerad författare både i ungdoms- och i vuxengenren. Hennes första bok som blev översatt till svenska heter Eleanore och Park. Jag tyckte omslaget var så oattraktivt att jag inte hade en tanke på att läsa den förrän min kollega uttryckligen sa åt mig att göra det.

Eleanore och Park är en oändligt vacker och ganska sorglig kärlekshistoria mellan två udda människor. Det är kanske ingen ovanlig handling, men här är språket och tonen allt. Rainbow Rowell äger en förmåga som ingen annan att balansera mellan det vackra ömtåliga och det humoristiskt drastiska.

Hennes nästa översatta bok är också en ungdomsbok och heter Fangirl. Även den fenomenal, en hyllning till litteratur och framförallt till fanfiction. Berättelsen varvas med utdrag ur huvudkaraktärens fanfiction-projekt, till ett av Rowell helt påhittat fantasybokfenomen. En bok om en tjej som skriver fanfiction på en bok som inte finns på riktigt? Japp.

När fansen sedan krävde att få läsa hela fanfictionberättelsen hade Rainbow Rowell inget val. Hon fick helt enkelt skriva den. Resultatet blev Gå vidare, och det är den jag läser just nu.
Jag fullkomligt älskar Gå vidare. Kanske för att jag hunnit glömma hur fantastisk Rowell är på att skriva ungdomslitteratur, det senaste jag läste av henne var en vuxenroman som jag gillade men inte lika mycket som ungdomsböckerna.

Jag läser aldrig fantasy. Inte av princip utan för att mina intressen finns på andra håll. Jag är inte ens säker på att de vana fantasyläsarna skulle vilja kalla Gå vidare för en fantasyroman, trots att den utspelar sig på en trollkarlsskola och det förekommer både älvor och drakar och massor av magi. Som vanligt är det dock inte alls handlingen som är i fokus, i alla fall är det så jag läser boken. När jag läser handlar det om karaktärerna och deras relationer med varandra (mestadels komplicerade men otroligt fina relationer) och lika mycket om det språk Rowell skriver på. Till skillnad från hennes tidigare romaner, i alla fall de översatta, utspelar sig denna inte alls i USA utan har väldigt brittisk framtoning med många referenser till brittisk kultur. Det gör att jag älskar den ännu lite mer. Och för en gång skull uppskattar jag humor hos en bok. Gå vidare är en fruktansvärt rolig roman, på precis det sätt jag vill att en bok ska vara det.

Det är kanske det bästa jag har läst i år.