Petrus Dahlin

På mitt jobb på biblioteket är jag skräckansvarig på vuxenavdelningen. Men jag är minst lika intresserad av det som skrivs i den genren för barn. Därför har jag plöjt mängder med rysare skrivna för mellanstadieåldern. Till slut hade jag läst alla vi har och nu får jag gå och vänta på att det kommer nya. Tack och lov är det fortfarande en populär tematik i barn- och ungdomslitteraturen så flödet verkar inte sina på ett tag.

En författare som på senare tid givit sig in i skräck-svängen är Petrus Dahlin. Han skriver många olika typer av böcker, men han har till exempel skrivit fyra regelrätta rysare för barn i 10-12 års åldern. Jag har läst dem alla, naturligtvis.
När den första av hans skräckisar kom hade jag mest läst snällare spökhistorier för barn, det behövdes något som var vassare, otäckare, olyckligare. Petrus Dahlin fyllde det gapet i utgivningen. De är verkligen mycket mörkare i tonen än det mesta annat, det finns inte mycket som är snällt däri. Just det gillar jag, men det finns mycket annat som jag är tveksam till. Och det är sådant som går igen i de följande böckerna också.

Den senaste i raden av Dahlins rysare heter Vattenskräck och kom ut nu i vår. Den handlar ytterst om en flicka i 13 års åldern som får sommarjobba på en skräckfilmsinspelning. Inte som en i filmteamet, men som hjälpreda och assistent. Hon älskar det. I slutet visar det sig att storyn egentligen finns någon helt annanstans och bara det känns otroligt långsökt. Men det som verkligen stör är brist på perspektiv.

Det handlar om Clara Emilia. Kanske är namnet en referens till Carol Anne, huvudpersonen i filmen Poltergeist som filmteamet gör en remake av, kanske till och med en flört till Agnes Cecilia, Maria Gripes mästerliga roman från 1980-talet. Visst låter det lite mystiskt och romantiskt med dubbla förnamn. Men det känns också symptomatiskt för den värld som Petrus text existerar i.

Första boken, Hjärtlös, handlar om en flicka som flyttar med sina arbetsnarkomaner till föräldrar till New York. Där får hon klara sig på egen hand, köpa sushi till lunch varje dag och få hemundervisning.
Bok nummer två heter Kurragömma och handlar om en pojke som blir lämnad ensam i ett hus i Spanien eftersom hans mamma som han rest dit med oväntat måste åka på jobb.
Redan efter att ha läst de här två böckerna reagerade jag på den här världen som Dahlin skildrar. Förutom att barnen alltid lämnas ensamma på ett eller annat sätt (gärna utomlands där de inte är säkra på språket och inte har något skyddsnät) så finns det ett till tema. Föräldrarna har fina jobb, de lämnar hellre sina barn än gör avkall på sin karriär, det är självklart att åka på semester eller bo i en våning i New York. Det kommenteras inte.

Tredje boken Spöknät gör förvisso en avstickare från det här mönstret på sina sätt, den utspelar sig på huvudpersonens hemmaplan och har en skilsmässa i fokus (men barnet blir fortfarande lämnat ensam). Däremot lever den nyligen utkomna fyran upp till det med råge.

Petrus Dahlin kommer från Stockholm. Jag har träffat honom. Han har en uppvuxen stadsbos pondus. Det märks också i serien han skrivit för yngre barn, "Kalle Skavank", som till och med har Stockholms söderförorter med i titeln många gånger. Men framför allt märker jag det i Vattenskräck.

Clara Emilia bor i Stockholm. Det är så självklart att det inte nämns. Man ska som läsare själv förstå det genom vilka gator hon tar sig fram på och hur hon tar bussen ut till Nacka där filminspelningen äger rum. Jag ska förstå det genom att hon bor, inte alls i förorten, utan i Vasastan. Clara Emilia är inte direkt ett namn som skvallrar om arbetarklass.
Jag menar naturligtvis inte att man inte får skriva om människor som bor i Stockholms innerstad. Det jag värjer mig mot är självklarheten i det. Jag är själv uppvuxen på en liten ort mitt i landet och led, faktiskt!, under barndomen av den svenska stockholmscentreringen. Det är som att om ett verk utspelar sig någon annanstans än i huvudstaden så är det för att göra en poäng av det. (Jag lärde mig senare under tiden jag bodde i Göteborg att västra Sverige istället har en göteborgscentrering, men likväl är det storstäderna som drar det längsta stråt). Och när man bor i Vasastan tillkommer det vissa privilegier som inte heller behöver nämnas eftersom det bara är så det är.

Jag antar att de barn som läser böckerna inte tänker på detta i samma grad som jag gör. Eller ska man verkligen anta det? Jag själv vet ju hur detta kunde skapa en känsla av utanförskap redan för mig som barn. Att det var Stockholm man skulle sträva efter. Bli en av de som räknas.
Och nu bor jag här. I Stockholms södra förorter.