I väntan på Godot

För några år sedan satte Stockholms stadsteater upp pjäsen I väntan på Godot, skriven av Samuel Beckett. Den hade en ovanligt stjärnspäckad ensamble och det var antagligen anledningen till att det var helt omöjligt att få tag på biljetter, på en nivå jag aldrig varken förr eller senare upplevt.
Den spelades ganska länge och det gjordes ett par nya biljettsläpp under tiden, men även de nya biljetterna försvann på en förmiddag. Och trots att, eller kanske snarare på grund av, flera av mina familjemedlemmars ivriga smutskastande av pjäsen kvarstod mitt intresse av att se den som föreställning.
Min bror gav mig pjäsen tryckt i bokform och jag läste den med intresse. En tid senare lyckades jag av en slump få tag på två biljetter till den allra sista av Stockholms stadsteaters föreställningar av just I väntan på Godot. Som att det var meningen, som om jag gjort skäl för dem endast genom min tålmodiga väntan på det rätta tillfället.
Jag läste pjäsen några dagar innan jag gick för att se den, visste vad som skulle hända och kunde knappast bli besviken. Allt dåligt jag hört om pjäsen höjde inte direkt mina förväntningar. Detta var för nästan tre år sedan och det enda jag minns är att jag tyckte om den, att det var en trevlig upplevelse, att jag var glad att jag gått dit. Men jag är alltid glad att jag gått dit när det kommer till teater.

Häromveckan läste jag pjäsen på nytt. Denna gång hörde det till utbildningen och jag gick in med högre förväntningar än den förra gången jag läste den. Och fann till min stora förvåning att jag nu tyckte ännu mer om den.
Det känns lite som att I väntan på Godot har bidat sin tid och liksom väntat på den dag då jag skulle förstå det verkligt fina med den, och kommit fram till att den tiden var nu. När jag nu läste den en andra gång blev det mer av en känslomässig upplevelse än tidigare, någonting som jag kunde ta till mig utan att fundera på vad som var tanken och om jag borde känna mig lurad. Jag blev väldigt glad över detta och känner mig nu tryggare i tanken att jag faktiskt tycker om I väntan på Godot för var den är snarare än som en motreaktion på allt illa som sagts om den.