Jag har en vän som är en smula elitistisk när det kommer till kulturkonsumtion. Han har för vana att av princip undvika sådant som folk i allmänhet tycker om, och söka upp det som är mer svårtillgängligt.
I tonåren var hans favoritbok Brott och straff av Fjodor Dostojevskij. Eftersom jag visste, eller kanske egentligen misstänkte, att han läste de stora ryska romanerna för att skilja sig ur mängden snarare än för att han faktiskt uppskattade dem, lyssnade jag aldrig på hans hyllningstal till dessa böcker.
Just nu, på litteraturkursen, läste vi Brott och straff. Det är första gången jag läser den. Jag har av någon anledning alltid tänkt mig att det skulle vara en roman svår att bryta sig in i, ta till sig och förstå. Som att det skulle vara ett mycket väl inslaget paket och någonstans där i mitten döljer sig en historia om skuld och död. Jag hade helt fel.
Brott och straff gömmer visserligen en del tankegångar som kanske tåls att analyseras av litteraturvetare, men de är snarare precis i tiden för när den var skriven och antagligen inga hemligheter för den tidens läsare. Brott och straff är 1800-talets topplistedeckare, en sann bladvändare. Och faktiskt ganska bra. Som vanligt är litteraturen hopplös att granskas ur ett genusperspektiv och huvudkaraktären (men även ett par bikaraktärer) är så självupptagen att man hinner tröttna på honom några gånger under läsningens gång. Ändå är jag direkt positivt överraskad av att Brott och straff fängslade mig överhuvudtaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar