På mitt jobb på biblioteket är jag skräckansvarig på vuxenavdelningen. Men jag är minst lika intresserad av det som skrivs i den genren för barn. Därför har jag plöjt mängder med rysare skrivna för mellanstadieåldern. Till slut hade jag läst alla vi har och nu får jag gå och vänta på att det kommer nya. Tack och lov är det fortfarande en populär tematik i barn- och ungdomslitteraturen så flödet verkar inte sina på ett tag.
En författare som på senare tid givit sig in i skräck-svängen är Petrus Dahlin. Han skriver många olika typer av böcker, men han har till exempel skrivit fyra regelrätta rysare för barn i 10-12 års åldern. Jag har läst dem alla, naturligtvis.
När den första av hans skräckisar kom hade jag mest läst snällare spökhistorier för barn, det behövdes något som var vassare, otäckare, olyckligare. Petrus Dahlin fyllde det gapet i utgivningen. De är verkligen mycket mörkare i tonen än det mesta annat, det finns inte mycket som är snällt däri. Just det gillar jag, men det finns mycket annat som jag är tveksam till. Och det är sådant som går igen i de följande böckerna också.
Den senaste i raden av Dahlins rysare heter Vattenskräck och kom ut nu i vår. Den handlar ytterst om en flicka i 13 års åldern som får sommarjobba på en skräckfilmsinspelning. Inte som en i filmteamet, men som hjälpreda och assistent. Hon älskar det. I slutet visar det sig att storyn egentligen finns någon helt annanstans och bara det känns otroligt långsökt. Men det som verkligen stör är brist på perspektiv.
Det handlar om Clara Emilia. Kanske är namnet en referens till Carol Anne, huvudpersonen i filmen Poltergeist som filmteamet gör en remake av, kanske till och med en flört till Agnes Cecilia, Maria Gripes mästerliga roman från 1980-talet. Visst låter det lite mystiskt och romantiskt med dubbla förnamn. Men det känns också symptomatiskt för den värld som Petrus text existerar i.
Första boken, Hjärtlös, handlar om en flicka som flyttar med sina arbetsnarkomaner till föräldrar till New York. Där får hon klara sig på egen hand, köpa sushi till lunch varje dag och få hemundervisning.
Bok nummer två heter Kurragömma och handlar om en pojke som blir lämnad ensam i ett hus i Spanien eftersom hans mamma som han rest dit med oväntat måste åka på jobb.
Redan efter att ha läst de här två böckerna reagerade jag på den här världen som Dahlin skildrar. Förutom att barnen alltid lämnas ensamma på ett eller annat sätt (gärna utomlands där de inte är säkra på språket och inte har något skyddsnät) så finns det ett till tema. Föräldrarna har fina jobb, de lämnar hellre sina barn än gör avkall på sin karriär, det är självklart att åka på semester eller bo i en våning i New York. Det kommenteras inte.
Tredje boken Spöknät gör förvisso en avstickare från det här mönstret på sina sätt, den utspelar sig på huvudpersonens hemmaplan och har en skilsmässa i fokus (men barnet blir fortfarande lämnat ensam). Däremot lever den nyligen utkomna fyran upp till det med råge.
Petrus Dahlin kommer från Stockholm. Jag har träffat honom. Han har en uppvuxen stadsbos pondus. Det märks också i serien han skrivit för yngre barn, "Kalle Skavank", som till och med har Stockholms söderförorter med i titeln många gånger. Men framför allt märker jag det i Vattenskräck.
Clara Emilia bor i Stockholm. Det är så självklart att det inte nämns. Man ska som läsare själv förstå det genom vilka gator hon tar sig fram på och hur hon tar bussen ut till Nacka där filminspelningen äger rum. Jag ska förstå det genom att hon bor, inte alls i förorten, utan i Vasastan. Clara Emilia är inte direkt ett namn som skvallrar om arbetarklass.
Jag menar naturligtvis inte att man inte får skriva om människor som bor i Stockholms innerstad. Det jag värjer mig mot är självklarheten i det. Jag är själv uppvuxen på en liten ort mitt i landet och led, faktiskt!, under barndomen av den svenska stockholmscentreringen. Det är som att om ett verk utspelar sig någon annanstans än i huvudstaden så är det för att göra en poäng av det. (Jag lärde mig senare under tiden jag bodde i Göteborg att västra Sverige istället har en göteborgscentrering, men likväl är det storstäderna som drar det längsta stråt). Och när man bor i Vasastan tillkommer det vissa privilegier som inte heller behöver nämnas eftersom det bara är så det är.
Jag antar att de barn som läser böckerna inte tänker på detta i samma grad som jag gör. Eller ska man verkligen anta det? Jag själv vet ju hur detta kunde skapa en känsla av utanförskap redan för mig som barn. Att det var Stockholm man skulle sträva efter. Bli en av de som räknas.
Och nu bor jag här. I Stockholms södra förorter.
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Böcker. Visa alla inlägg
onsdag 10 maj 2017
tisdag 14 februari 2017
Johanna Thydell
2003 var jag tretton år, lika gammal som huvudpersonen i Johanna Thydells bok I taket lyser stjärnorna som utkom samma år.
Jag fick boken och läste den.
I taket lyser stjärnorna var Thydells debutbok och fick stor uppmärksamhet och prisades senare med både Augustpris i barn- och ungdomsklassen samt debutantpriset Slangbellan.
Jag var aldrig en av dem som tyckte om den.
Jag hade svårt att tycka om ungdomsböcker när jag själv var i tonåren eftersom de aldrig handlade om mig. De skildrade alltid den där bilden av hur ungdomen är en tid för "första-saker", och fokuserar på fester och killar (eller tjejer men mest killar, i alla fall de jag läste) och sex och droger ibland. Det fanns inga böcker för tonåringar som hellre satt hemma och läste böcker, fikade länge och hade existentiella samtal med sina vänner eller hyrde skräckfilmer.
Man kan hävda att I taket lyser stjärnorna handlar om hur en flicka lever med en svårt cancersjuk mamma, men till stora delar koncentrerar den sig mer på identitetsskapandet, och för Jenna, som huvudkaraktären heter, går det ut på att bli tillsammans med Sakke, hänga med på granntjejens fester och hångla med bästa kompisens storebror.
Det var nog uppenbart för mig redan då när jag läste den att Jenna för all del hade sina orsaker till att handla som hon gjorde. Att den sjuka mamman alltid fanns med i bakgrunden och att hon hade många problem och tankar som hon behövde fly från. Men det räckte inte för mig. Jag läste hellre Johanna Nilssons vuxenromaner om personer med depressioner som levde ensamma och klippte av sig håret med en kökssax för att få känna kontroll över livet igen. (Konsten att vara Ela, för den som är intresserad.)
I efterhand har jag kunnat se att I taket lyser stjärnorna har förtjänster i hur språket får vara fritt, den har ett tilltalande upplägg och jobbar med korta kapitel, upprepningar och andra formtricks som gör den lättläst och låter den stå ut ur mängden.
Nyligen utkom Johanna Thydells senaste bok Mornitologen. Jag har precis avslutat min läsning av den. Jag tycker inte om den. Heller.
Skillnaden är att Mornitologen inte har någonting som sticker ut. Snarare tvärtom.
Den handlar om Moa vars mamma lämnade familjen när Moa bara var två år gammal, och sedan dess inte hört av sig. Nu ringer hon plötsligt och vill ses. Moa går motvilligt med på detta och säger att hon kommer över fem dagar under sommarlovet. När Moas vän Otto anser att fem dagar var väl långt blir Moa nervös och kommer på att hon ska låtsas göra ett skolarbete om fåglar under tiden, att det är därför hon måste stanna ett tag.
Det går naturligtvis lätt att se att Moa är sviken, nervös, orolig, arg och ledsen. När hon möter sin mamma för första gången efter femton år är det självklart att det inte går som på räls. Men lika mycket upplever man det som att Thydell hittat på den här fågelskådarhistorien bara för att få använda sig av ordleken i titeln. (M)ornitologen.
Ärligt talat tycker jag Moa mest är gnällig och tråkig. Hon kan inget om fåglar. Av någon anledning anser hon att fågelskådare bör ha galonbyxor på sig, även om det är mitt i sommaren och värmebölja. Det blir varmt. Hon har tråkigt. Mobiltäckningen funkar inte. Bästa kompisen åsidosätter henne. Mamman är undvikande.
Det är svårt att sympatisera med Moa och hon får heller inte särskilt mycket djup. Hon är helt ointressant och det enda jag hoppas på under hela läsningen är att hon ska kasta av sig de där fågelskådarkläderna och gå in och prata med sin mamma.
Det blir ingen riktig upplösning och man slår ihop boken ganska oberörd och undrar var den Johanna Thydell, som trots allt kom med något nytt en gång i tiden, har tagit vägen.
tisdag 7 februari 2017
Ingen normal står i regnet och sjunger
Jag frågade min kompis om hon läst någon av Sara Ohlssons ungdomsböcker och hon undrade om Sara är hon som skriver böcker med långa titlar.
Japp.
Sara Ohlssons första ungdomsbok heter Jag är tyvärr sjuk och kan inte komma till skolan idag. Men det är hennes senaste, Ingen normal står i regnet och sjunger som jag precis har läst.
Jag var tveksam till en början. Det var i och för sig tydligt redan tidigt att Ohlsson har ett roligt, rappt och slagfärdigt språk men jag tyckte det hela verkade lite forcerat. Som något hon bestämt och som inte kom särskilt organiskt.
Och visst är det så när man skriver, jag vet det också, att det kräver otroligt mycket tankeverksamhet och ansträngning. Det är bara som allra bäst när det inte märks av i texten.
Någonstans i mitten ändrade jag dock åsikt. Jag slutade tänka på om språket var forcerat eller inte, och oavsett så hade ansträngningen lyckats, det var ju trots allt roligt. Nu kunde jag bara fokusera på historien.
Berättelsen är enklast möjliga. Den handlar om Ella som är bästa kompis med Charlie och träffar en kille som hon borde kunna passa ihop med men som det känns helt fel tillsammans med. Och sen kliver Niki in i bilden.
En historia får bara vara så här enkel om den har något annat som gör den angelägen. Och det har Ingen normal står i regnet och sjunger.
Det jag verkligen slås av är hur Sara Ohlsson, genom sin huvudperson Ella, skildrar hur det är att bli kär. Jag har läst otaliga ungdomsböcker, verkligen hur många som helst, men jag har aldrig läst en bok där känslan beskrivs så bra som i denna. Det är kanske för att jag redan från början faktiskt känner igen mig själv i Ella. När jag kommer på mig själv att tänka att jag tycker Ella gör klyschiga och tröttsamma saker, är det för att jag själv har gjort exakt samma sak.
I grunden handlar den här boken också väldigt mycket om ett feministiskt uppvaknande, vilket för mig är otroligt tilltalande, och även den här biten tycker jag att Ohlsson gör helt rätt. Så även om det finns störningsmoment i både språk och berättelse så väger Ingen normal... upp det många gånger om genom alla de förtjänster den har.
När jag frågade min kompis om vad hon tycker om Sara Ohlssons böcker sa hon att hon hade älskat dem om hon läst dem när hon var i ålder för målgruppen. Jag tänkte på det genom min egen läsning och kom fram till att det var helt sant också för mig. Här har vi alltså en ungdomsboksförfattare som verkligen skriver för ungdomar. Äntligen!
Japp.
Sara Ohlssons första ungdomsbok heter Jag är tyvärr sjuk och kan inte komma till skolan idag. Men det är hennes senaste, Ingen normal står i regnet och sjunger som jag precis har läst.
Jag var tveksam till en början. Det var i och för sig tydligt redan tidigt att Ohlsson har ett roligt, rappt och slagfärdigt språk men jag tyckte det hela verkade lite forcerat. Som något hon bestämt och som inte kom särskilt organiskt.
Och visst är det så när man skriver, jag vet det också, att det kräver otroligt mycket tankeverksamhet och ansträngning. Det är bara som allra bäst när det inte märks av i texten.
Någonstans i mitten ändrade jag dock åsikt. Jag slutade tänka på om språket var forcerat eller inte, och oavsett så hade ansträngningen lyckats, det var ju trots allt roligt. Nu kunde jag bara fokusera på historien.
Berättelsen är enklast möjliga. Den handlar om Ella som är bästa kompis med Charlie och träffar en kille som hon borde kunna passa ihop med men som det känns helt fel tillsammans med. Och sen kliver Niki in i bilden.
En historia får bara vara så här enkel om den har något annat som gör den angelägen. Och det har Ingen normal står i regnet och sjunger.
Det jag verkligen slås av är hur Sara Ohlsson, genom sin huvudperson Ella, skildrar hur det är att bli kär. Jag har läst otaliga ungdomsböcker, verkligen hur många som helst, men jag har aldrig läst en bok där känslan beskrivs så bra som i denna. Det är kanske för att jag redan från början faktiskt känner igen mig själv i Ella. När jag kommer på mig själv att tänka att jag tycker Ella gör klyschiga och tröttsamma saker, är det för att jag själv har gjort exakt samma sak.I grunden handlar den här boken också väldigt mycket om ett feministiskt uppvaknande, vilket för mig är otroligt tilltalande, och även den här biten tycker jag att Ohlsson gör helt rätt. Så även om det finns störningsmoment i både språk och berättelse så väger Ingen normal... upp det många gånger om genom alla de förtjänster den har.
När jag frågade min kompis om vad hon tycker om Sara Ohlssons böcker sa hon att hon hade älskat dem om hon läst dem när hon var i ålder för målgruppen. Jag tänkte på det genom min egen läsning och kom fram till att det var helt sant också för mig. Här har vi alltså en ungdomsboksförfattare som verkligen skriver för ungdomar. Äntligen!
torsdag 29 december 2016
Gå vidare
Jag har tidigare skrivit om den humoristiska trenden i ungdomslitteratur och hur mycket jag har tröttnat på detta. Men när jag säger så räknar jag inte in Rainbow Rowell.
Det börjar bli nåt år sedan som jag först blev bekant med Rowells författarskap, och då var hon redan etablerad författare både i ungdoms- och i vuxengenren. Hennes första bok som blev översatt till svenska heter Eleanore och Park. Jag tyckte omslaget var så oattraktivt att jag inte hade en tanke på att läsa den förrän min kollega uttryckligen sa åt mig att göra det.
Eleanore och Park är en oändligt vacker och ganska sorglig kärlekshistoria mellan två udda människor. Det är kanske ingen ovanlig handling, men här är språket och tonen allt. Rainbow Rowell äger en förmåga som ingen annan att balansera mellan det vackra ömtåliga och det humoristiskt drastiska.
Hennes nästa översatta bok är också en ungdomsbok och heter Fangirl. Även den fenomenal, en hyllning till litteratur och framförallt till fanfiction. Berättelsen varvas med utdrag ur huvudkaraktärens fanfiction-projekt, till ett av Rowell helt påhittat fantasybokfenomen. En bok om en tjej som skriver fanfiction på en bok som inte finns på riktigt? Japp.
När fansen sedan krävde att få läsa hela fanfictionberättelsen hade Rainbow Rowell inget val. Hon fick helt enkelt skriva den. Resultatet blev Gå vidare, och det är den jag läser just nu.
Jag fullkomligt älskar Gå vidare. Kanske för att jag hunnit glömma hur fantastisk Rowell är på att skriva ungdomslitteratur, det senaste jag läste av henne var en vuxenroman som jag gillade men inte lika mycket som ungdomsböckerna.
Jag läser aldrig fantasy. Inte av princip utan för att mina intressen finns på andra håll. Jag är inte ens säker på att de vana fantasyläsarna skulle vilja kalla Gå vidare för en fantasyroman, trots att den utspelar sig på en trollkarlsskola och det förekommer både älvor och drakar och massor av magi. Som vanligt är det dock inte alls handlingen som är i fokus, i alla fall är det så jag läser boken. När jag läser handlar det om karaktärerna och deras relationer med varandra (mestadels komplicerade men otroligt fina relationer) och lika mycket om det språk Rowell skriver på. Till skillnad från hennes tidigare romaner, i alla fall de översatta, utspelar sig denna inte alls i USA utan har väldigt brittisk framtoning med många referenser till brittisk kultur. Det gör att jag älskar den ännu lite mer. Och för en gång skull uppskattar jag humor hos en bok. Gå vidare är en fruktansvärt rolig roman, på precis det sätt jag vill att en bok ska vara det.
Det är kanske det bästa jag har läst i år.
Det börjar bli nåt år sedan som jag först blev bekant med Rowells författarskap, och då var hon redan etablerad författare både i ungdoms- och i vuxengenren. Hennes första bok som blev översatt till svenska heter Eleanore och Park. Jag tyckte omslaget var så oattraktivt att jag inte hade en tanke på att läsa den förrän min kollega uttryckligen sa åt mig att göra det.
Eleanore och Park är en oändligt vacker och ganska sorglig kärlekshistoria mellan två udda människor. Det är kanske ingen ovanlig handling, men här är språket och tonen allt. Rainbow Rowell äger en förmåga som ingen annan att balansera mellan det vackra ömtåliga och det humoristiskt drastiska.
Hennes nästa översatta bok är också en ungdomsbok och heter Fangirl. Även den fenomenal, en hyllning till litteratur och framförallt till fanfiction. Berättelsen varvas med utdrag ur huvudkaraktärens fanfiction-projekt, till ett av Rowell helt påhittat fantasybokfenomen. En bok om en tjej som skriver fanfiction på en bok som inte finns på riktigt? Japp.
När fansen sedan krävde att få läsa hela fanfictionberättelsen hade Rainbow Rowell inget val. Hon fick helt enkelt skriva den. Resultatet blev Gå vidare, och det är den jag läser just nu.
Jag fullkomligt älskar Gå vidare. Kanske för att jag hunnit glömma hur fantastisk Rowell är på att skriva ungdomslitteratur, det senaste jag läste av henne var en vuxenroman som jag gillade men inte lika mycket som ungdomsböckerna.
Jag läser aldrig fantasy. Inte av princip utan för att mina intressen finns på andra håll. Jag är inte ens säker på att de vana fantasyläsarna skulle vilja kalla Gå vidare för en fantasyroman, trots att den utspelar sig på en trollkarlsskola och det förekommer både älvor och drakar och massor av magi. Som vanligt är det dock inte alls handlingen som är i fokus, i alla fall är det så jag läser boken. När jag läser handlar det om karaktärerna och deras relationer med varandra (mestadels komplicerade men otroligt fina relationer) och lika mycket om det språk Rowell skriver på. Till skillnad från hennes tidigare romaner, i alla fall de översatta, utspelar sig denna inte alls i USA utan har väldigt brittisk framtoning med många referenser till brittisk kultur. Det gör att jag älskar den ännu lite mer. Och för en gång skull uppskattar jag humor hos en bok. Gå vidare är en fruktansvärt rolig roman, på precis det sätt jag vill att en bok ska vara det.
Det är kanske det bästa jag har läst i år.
Fattigfällan
Jag läser boken Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk. Jag vet att några i min bekantskapskrets som läst samma bok har mått fysiskt dåligt av den situation som huvudpersonen befinner sig i, hur tufft hennes liv är och hur lite hjälp hon får från samhället.
Själv blir jag mest irriterad.
Jag blir inte ett dugg irriterad på grund av att hon hamnat i den sits hon är, jag menar inte alls att hon ska "rycka upp sig" eller någon annan överflödig uppmaning som hon inte kan ta till sig eftersom hon faktiskt inte har råd.
Det finns dock tillräckligt många andra saker som stör mig, det första är bokens form. Jag tycker helt enkelt inte att det går att skriva en "faktabok" som nån slags roman. Fattigfällan är författad som en historia, berättad från förstaperson. I en roman går det naturligtvis att slänga ur sig meningar som "det är många i Sverige som lever under existensminimum" utan att precisera varken vad "många" eller "existensminimum" egentligen innebär, men i en fackbok funkar inte det. Eftersom det är så bokens upplägg är från början till slut, går den väldigt lätt att ifrågasätta. Ingenting presenteras som fakta, allting blir istället subjektiva tankar och repliker pastöriserade genom huvudkaraktären. Just det, protagonisten är för övrigt påhittad, men hon är baserad på verkliga fall.
Det är ju inte så att jag vill misstänkliggöra. Beatas, för så heter hon, huvudpersonen, kontakter med socialen är riktigt obehagliga och det är tydligt i hennes berättelse att bidragssystemet snarare är designat för att kontrollera medborgarna än att hjälpa dem. Jag misstror inte heller att problemet är större än vad gemene man förstår, att vi kan ta in att nyanlända är fattiga, att romerna är det, men inte att våra "helt vanliga" grannar eller bekanta är det.
Jag tjatar om det här med faktabok eftersom den står på Samhällsfrågehyllan på biblioteken och blev nominerad till Augustpriset i prisklass fackbok. Det finns dock ingenting i texten som styrker att den kommer med annat än personliga iakttagelser. Inga fotnoter, ingen synlig författare, inga siffror eller hänvisning till annan litteratur. Jag har helt enkelt svårt att förstå vad det rör sig om för bok.
Ämnet är naturligtvis relevant i alla fall, men det finns någonting som jag saknar mer än allt annat med den här boken. Och det är analys.
Själv blir jag mest irriterad.
Jag blir inte ett dugg irriterad på grund av att hon hamnat i den sits hon är, jag menar inte alls att hon ska "rycka upp sig" eller någon annan överflödig uppmaning som hon inte kan ta till sig eftersom hon faktiskt inte har råd.
Det finns dock tillräckligt många andra saker som stör mig, det första är bokens form. Jag tycker helt enkelt inte att det går att skriva en "faktabok" som nån slags roman. Fattigfällan är författad som en historia, berättad från förstaperson. I en roman går det naturligtvis att slänga ur sig meningar som "det är många i Sverige som lever under existensminimum" utan att precisera varken vad "många" eller "existensminimum" egentligen innebär, men i en fackbok funkar inte det. Eftersom det är så bokens upplägg är från början till slut, går den väldigt lätt att ifrågasätta. Ingenting presenteras som fakta, allting blir istället subjektiva tankar och repliker pastöriserade genom huvudkaraktären. Just det, protagonisten är för övrigt påhittad, men hon är baserad på verkliga fall.
Det är ju inte så att jag vill misstänkliggöra. Beatas, för så heter hon, huvudpersonen, kontakter med socialen är riktigt obehagliga och det är tydligt i hennes berättelse att bidragssystemet snarare är designat för att kontrollera medborgarna än att hjälpa dem. Jag misstror inte heller att problemet är större än vad gemene man förstår, att vi kan ta in att nyanlända är fattiga, att romerna är det, men inte att våra "helt vanliga" grannar eller bekanta är det.
Jag tjatar om det här med faktabok eftersom den står på Samhällsfrågehyllan på biblioteken och blev nominerad till Augustpriset i prisklass fackbok. Det finns dock ingenting i texten som styrker att den kommer med annat än personliga iakttagelser. Inga fotnoter, ingen synlig författare, inga siffror eller hänvisning till annan litteratur. Jag har helt enkelt svårt att förstå vad det rör sig om för bok.
Ämnet är naturligtvis relevant i alla fall, men det finns någonting som jag saknar mer än allt annat med den här boken. Och det är analys.
onsdag 27 juli 2016
Gudarna
För lite mer än ett år sedan läste jag ungdomsboken 8 saker du aldrig skulle våga. Den hade en feministisk ambition som jag tyckte inte alls nådde fram som den borde ha gjort.
Nu har jag precis avslutat läsningen av den nya tonårsskildringen Gudarna, av Elin Cullheden. Det enda jag visste om den innan jag började läsa den var att den också skulle ha ett feministiskt budskap samt att den fått fina recensioner på sina ställen.
Gudarna handlar om tre tjejer som försöker överleva sin tonårstid i småstaden Tierp. Sa jag tjejer? I början av boken förkastar de det ordet och börjar kalla sig för gudar istället.
Eller är det verkligen det den handlar om, egentligen, kan jag inte låta bli att undra. För det är faktiskt svårt att förstå vad som är själva historien.
Det verkar kristallklart från början, en av gudarna, Lilly, blir misshandlad av sin pojkvän och det är naturligtvis upp till hennes kompisar att göra någonting åt saken. Vuxenvärlden skildras som någon slags känslokall alternativ värld som inte går att lita på, allt mindre att vända sig till.
Det är tråkigt att en bok med feministisk ambition handlar så mycket om killar.
Det är hämnd på killar, det är sex med killar, det är förlåtelse av killar. Det är så himla mycket killar.
Huvudkaraktären tar på sig uppgiften att nästla sig in i den misshandlande pojkvännens företag - han är nämligen en sån där lyckad och framgångsrik person som man inte får tala illa om eftersom han är ortens stolthet.
Det går naturligtvis dåligt.
Att byta ut ordet och epitetet "tjej" mot "gud" har säkerligen en god intention. Det går också att tolka som att tjejer faktiskt ger så dåliga vibrationer att vi gör bäst i att kalla oss något annat.
Känns det möjligtvis igen från debatten om feminism?
Det har skrivits väldigt få ungdomsböcker som jag har kunnat känna igen mitt tonårsjag i. Trots min starka identitet som feminist inkluderar detta tyvärr också, liksom 8 saker du aldrig skulle våga, Gudarna.
Jag tycker helt enkelt att det är en dålig bok, med otydliga karaktärer och otydlig riktning men tråkigast av allt, ett otydligt budskap.
Nu har jag precis avslutat läsningen av den nya tonårsskildringen Gudarna, av Elin Cullheden. Det enda jag visste om den innan jag började läsa den var att den också skulle ha ett feministiskt budskap samt att den fått fina recensioner på sina ställen.
Gudarna handlar om tre tjejer som försöker överleva sin tonårstid i småstaden Tierp. Sa jag tjejer? I början av boken förkastar de det ordet och börjar kalla sig för gudar istället.
Eller är det verkligen det den handlar om, egentligen, kan jag inte låta bli att undra. För det är faktiskt svårt att förstå vad som är själva historien.
Det verkar kristallklart från början, en av gudarna, Lilly, blir misshandlad av sin pojkvän och det är naturligtvis upp till hennes kompisar att göra någonting åt saken. Vuxenvärlden skildras som någon slags känslokall alternativ värld som inte går att lita på, allt mindre att vända sig till.
Det är tråkigt att en bok med feministisk ambition handlar så mycket om killar.
Det är hämnd på killar, det är sex med killar, det är förlåtelse av killar. Det är så himla mycket killar.
Huvudkaraktären tar på sig uppgiften att nästla sig in i den misshandlande pojkvännens företag - han är nämligen en sån där lyckad och framgångsrik person som man inte får tala illa om eftersom han är ortens stolthet.
Det går naturligtvis dåligt.
Att byta ut ordet och epitetet "tjej" mot "gud" har säkerligen en god intention. Det går också att tolka som att tjejer faktiskt ger så dåliga vibrationer att vi gör bäst i att kalla oss något annat.
Känns det möjligtvis igen från debatten om feminism?
Det har skrivits väldigt få ungdomsböcker som jag har kunnat känna igen mitt tonårsjag i. Trots min starka identitet som feminist inkluderar detta tyvärr också, liksom 8 saker du aldrig skulle våga, Gudarna.
Jag tycker helt enkelt att det är en dålig bok, med otydliga karaktärer och otydlig riktning men tråkigast av allt, ett otydligt budskap.
tisdag 14 juni 2016
Död och lidande - historiska fackböcker
Det händer ibland att jag fastnar i genres. Det känner säkert många igen sig i, att man i perioder bara läser en sorts böcker. Ibland till och med samma författare, men det är ovanligt för mig. Även om jag har haft perioder där jag plöjt deckarserier av till exempel Liza Marklund och Håkan Nesser och ingenting har fått komma emellan.
Nu var det väldigt länge sedan jag läste deckare, trots att det länge var en genre jag alltid kände att jag kunde luta mig tillbaka på. Anledningen till detta är att jag har hittat en helt annan underkategori böcker - nämligen idéhistoriska faktaböcker.
Det började för ett år sedan. En kompis till mig hade länge tipsat om en bok som jag under semestern äntligen tog mig tid till, den var nämligen ganska omfattande i sidantal. Dessutom stod den på jobbets Historia-hylla för faktaböcker och jag är ju ingen storläsare av facklitteratur, så jag gruvade mig lite inför läsningen.
Dagen innan jag skulle åka iväg en vecka började jag så smått läsa i boken. Det var Håkan Håkanssons augustprisnominerade bok om Johan Bure Vid tidens ände. Jag hade inte alls tänkt ta den med dit jag skulle eftersom den skulle fylla överdrivet mycket av bagaget. Men jag fick tänka om.
När jag väl hade börjat läsa i boken, som handlar om människans syn på tillvaron och världen under 1600-talet, kunde jag inte sluta. Den följde med på resan och jag bodde i boken under stora delar av vistelsen.
Vid tidens ände är en fantastisk bok. Och det slutade inte där.
En vecka senare under sommaren bodde jag i Dalarna med familjen. Det regnade flera av dagarna. Det gjorde mig ingenting. Till den veckan hade jag nämligen inte ens tvekat att ta med Dick Harrissons tillika omfattande historiska faktabok om digerdöden under främst 1300-talet i Europa och Sverige, Den stora döden.
Jag var fast i genren.
Jag tycker mycket om historia, särskilt den mer moderna, ca 1600 och framåt. Men det gäller inte allt som hänt i historien, jag intresserar mig absolut främst för den smutsiga delen, den som handlar om ond bråd död, häxjakter, sjukdomar, straff, ockultism osv.
Som tur är finns det en författare som är perfekt - mer än perfekt! - att läsa när det suget sätter in.
Jag har i dagarna avslutat läsningen av historiken Annika Sandéns bok Bödlar. Den handlar, precis som titeln låter avslöja, om bödelsämbetet. Det är Sverige 1600-tal (bland annat), det är blod och hemskheter men det är också en insyn i hur livet faktiskt såg ut. Då.
Sandéns bok är mer spännande än någon deckare jag någonsin läst, den är otroligt bra, lättläst i den bästa bemärkelsen och helt omöjlig att lämna ifrån sig. Ett kap för alla som jag.
Deckarna får helt enkelt korgen, för verkligheten överträffar dikten och Annika Sandén har skrivit fler böcker så jag har att göra även i framtiden.
Nu var det väldigt länge sedan jag läste deckare, trots att det länge var en genre jag alltid kände att jag kunde luta mig tillbaka på. Anledningen till detta är att jag har hittat en helt annan underkategori böcker - nämligen idéhistoriska faktaböcker.
Det började för ett år sedan. En kompis till mig hade länge tipsat om en bok som jag under semestern äntligen tog mig tid till, den var nämligen ganska omfattande i sidantal. Dessutom stod den på jobbets Historia-hylla för faktaböcker och jag är ju ingen storläsare av facklitteratur, så jag gruvade mig lite inför läsningen.
Dagen innan jag skulle åka iväg en vecka började jag så smått läsa i boken. Det var Håkan Håkanssons augustprisnominerade bok om Johan Bure Vid tidens ände. Jag hade inte alls tänkt ta den med dit jag skulle eftersom den skulle fylla överdrivet mycket av bagaget. Men jag fick tänka om.
När jag väl hade börjat läsa i boken, som handlar om människans syn på tillvaron och världen under 1600-talet, kunde jag inte sluta. Den följde med på resan och jag bodde i boken under stora delar av vistelsen.
Vid tidens ände är en fantastisk bok. Och det slutade inte där.
En vecka senare under sommaren bodde jag i Dalarna med familjen. Det regnade flera av dagarna. Det gjorde mig ingenting. Till den veckan hade jag nämligen inte ens tvekat att ta med Dick Harrissons tillika omfattande historiska faktabok om digerdöden under främst 1300-talet i Europa och Sverige, Den stora döden.
Jag var fast i genren.
Jag tycker mycket om historia, särskilt den mer moderna, ca 1600 och framåt. Men det gäller inte allt som hänt i historien, jag intresserar mig absolut främst för den smutsiga delen, den som handlar om ond bråd död, häxjakter, sjukdomar, straff, ockultism osv.
Som tur är finns det en författare som är perfekt - mer än perfekt! - att läsa när det suget sätter in.
Jag har i dagarna avslutat läsningen av historiken Annika Sandéns bok Bödlar. Den handlar, precis som titeln låter avslöja, om bödelsämbetet. Det är Sverige 1600-tal (bland annat), det är blod och hemskheter men det är också en insyn i hur livet faktiskt såg ut. Då.
Sandéns bok är mer spännande än någon deckare jag någonsin läst, den är otroligt bra, lättläst i den bästa bemärkelsen och helt omöjlig att lämna ifrån sig. Ett kap för alla som jag.
Deckarna får helt enkelt korgen, för verkligheten överträffar dikten och Annika Sandén har skrivit fler böcker så jag har att göra även i framtiden.
tisdag 5 april 2016
Liten
Denna gång gick jag ner lite i åldrarna, från Jane Eyre till Stina Wirsén.
Jag har alltid älskat Stina Wirséns illustrationer, hon skapar helt enkelt direkt oemotståndliga figurer.
Just denna som numer pryder min kropp är hämtad från Stinas samarbete med Brottsoffermyndigheten, boken Liten. Jag tycker att det är ett av hennes sötaste men också karaktärsstarka små djur.
Jag hälsar Liten välkommen till att spendera resten av mitt liv med mig!
Vattnet drar
Gästrikland är Sveriges mest bortglömda landskap,
har jag sett Madeleine Bäck uttala sig i någon intervju efter hennes bokdebut Vattnet drar tidigare i vår.
Jag tänker att hon kan ha rätt.
Därför är det fint att hon låter sin bok utspela sig just där, i hennes hemtrakter, kring Hofors, Storvik, Sandviken och Gävle. Hon är noga med detaljer, vägnamn och platsbeskrivningar. Som en liten upprättelse för det lilla, bortglömda landskapet.
Det är också i mångt och mycket det som jag tycker om med Vattnet drar. Annars är jag faktiskt inte särskilt imponerad.
Det ska sägas att texten är skriven med ett väldigt driv. Trots att jag inte fäste mig särskilt vid varken texten eller karaktärerna.hade jag svårt att lägga ifrån mig boken.
När jag sedan läst klart efter mer eller mindre sträckläsning, var jag dock väldigt osäker på vad det var jag hade fått ta del av.
Den har lanserats som en skräckroman för unga vuxna. Jag tycker båda kategoriseringarna går att ifrågasätta.
Skräcken känns sekundär. Det som framförallt framhålls är skildringen av samhället, av hur snett det gått för så många av människorna som bor där, vilka makter det är som egentligen styr. Hos polisen blir man inte trodd. Ska man tjäna pengar är det snarare på hembränt och stölder än att hoppas på ett arbete. Bruket är inte längre något framtidshopp.
Vi får följa flera röster, det våldsamma ungdomsgänget, Krister som har lite för bra hand med djuren, journalisten som plågas av sommartorkan, Beata och Celia som försöker liva upp tillvaron så gott det går med fester och engångsligg.
Jag vet inte om det är trots eller på grund av denna mångfald som jag får känslan av att boken inte handlar om någonting som helst, trots sin omfattning på omkring 400 sidor.
Vattnet drar ska vara första delen i en trilogi. Jag vet inte vad nästa del ska handla om och jag är inte särskilt intresserad heller. Min relation till var och en av karaktärerna känns avslutad och handlingen begrep jag inte ens i första delen. Det kan hända att jag läser bok två av ren nyfikenhet men det är ingenting jag kommer gå och längta efter.
har jag sett Madeleine Bäck uttala sig i någon intervju efter hennes bokdebut Vattnet drar tidigare i vår.
Jag tänker att hon kan ha rätt.
Därför är det fint att hon låter sin bok utspela sig just där, i hennes hemtrakter, kring Hofors, Storvik, Sandviken och Gävle. Hon är noga med detaljer, vägnamn och platsbeskrivningar. Som en liten upprättelse för det lilla, bortglömda landskapet.
Det är också i mångt och mycket det som jag tycker om med Vattnet drar. Annars är jag faktiskt inte särskilt imponerad.
Det ska sägas att texten är skriven med ett väldigt driv. Trots att jag inte fäste mig särskilt vid varken texten eller karaktärerna.hade jag svårt att lägga ifrån mig boken.
När jag sedan läst klart efter mer eller mindre sträckläsning, var jag dock väldigt osäker på vad det var jag hade fått ta del av.
Den har lanserats som en skräckroman för unga vuxna. Jag tycker båda kategoriseringarna går att ifrågasätta.
Skräcken känns sekundär. Det som framförallt framhålls är skildringen av samhället, av hur snett det gått för så många av människorna som bor där, vilka makter det är som egentligen styr. Hos polisen blir man inte trodd. Ska man tjäna pengar är det snarare på hembränt och stölder än att hoppas på ett arbete. Bruket är inte längre något framtidshopp.
Vi får följa flera röster, det våldsamma ungdomsgänget, Krister som har lite för bra hand med djuren, journalisten som plågas av sommartorkan, Beata och Celia som försöker liva upp tillvaron så gott det går med fester och engångsligg.
Jag vet inte om det är trots eller på grund av denna mångfald som jag får känslan av att boken inte handlar om någonting som helst, trots sin omfattning på omkring 400 sidor.
Vattnet drar ska vara första delen i en trilogi. Jag vet inte vad nästa del ska handla om och jag är inte särskilt intresserad heller. Min relation till var och en av karaktärerna känns avslutad och handlingen begrep jag inte ens i första delen. Det kan hända att jag läser bok två av ren nyfikenhet men det är ingenting jag kommer gå och längta efter.
måndag 15 februari 2016
Vinterfolket
Jag har varit ute på resa.
Därmed var jag naturligtvis tvungen att ta ledigt från jobbet, men det betyder inte att jag lämnade jobbet hemma.
Som utsedd skräckansvarig släpade jag självfallet med ett antal skräckromaner i handbagaget för att aldrig behöva skiljas från dem.
Under veckan hann jag läsa åtminstone ett par av dem, dels Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist, vilket gör att jag nu läst alla hans romaner och kan fokusera på andra skräckförfattare hädanefter, även om jag verkligen gillade Lilla stjärna mer än jag förväntat mig.
Men dels också en jag tyckte ännu bättre om, nämligen Vinterfolket av Jennifer McMahon.
Som jag tidigare skrivit om har jag nyligen läst Stephen Kings Jurtjyrkogården utan att vara särskilt imponerad. Den relativt nyutkomna Vinterfolket har en liknande historia, den största skillnaden mellan dem är att Vinterfolket faktiskt är bra.
Boken utspelar sig i en liten stad på USA:s östkust som tvingat vänja sig vid att människor då och då försvinner spårlöst i skogarna omkring dem. Vi följer två parallella historier, en som utspelar sig i början av 1900-talet och en i nutid. Det som främst förenar dem är att karaktärerna vi möter är bosatta i samma hus men med hundra år emellan. Nu som då märks det att någonting inte står helt rätt till med huset, och speciellt inte med skogen som omger ägorna.
Det finns många anledningar till varför den här boken faller mig i smaken. Att den lånar tematiken från Stephen King, som i sig är intressant, men gör det på ett sätt som intresserar mig långt mer. Den manliga tonen är borta och istället är det främst kvinnor som står i fokus. Dessutom tycker jag mig hitta fler referenser till böcker jag tidigare läst. Det är ingenting jag har belägg för men en av karaktärerna påminner mig starkt om någon som Gillian Flynn hade kunnat skapa. Jag tycker om den typen av blinkningar, ett smart sätt att hävda sig i sin genre utan att få det att kännas som plagiat eller allt för ofta upprepat.
När man läser böcker om skrivkonsten som riktar sig till barn och unga ges ofta rådet att man ska skriva som de som man tycker om att läsa, för att sedan därifrån utveckla sin egen stil. Det är förstås nödvändigt att sluta härma någon annan till slut, men att behålla vissa element från författare man ser upp till känns snarast som en fin gest.
Men framför allt är Vinterfolket en bra bok i sin egen rätt. Den är välskriven, finstämd, lagom långsam i handlingsutvecklingen. Jag fäster mig vid flera av karaktärerna, även de som inte är direkt sympatiska. Ett fint inslag i skräckhyllan.
Därmed var jag naturligtvis tvungen att ta ledigt från jobbet, men det betyder inte att jag lämnade jobbet hemma.
Som utsedd skräckansvarig släpade jag självfallet med ett antal skräckromaner i handbagaget för att aldrig behöva skiljas från dem.
Under veckan hann jag läsa åtminstone ett par av dem, dels Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist, vilket gör att jag nu läst alla hans romaner och kan fokusera på andra skräckförfattare hädanefter, även om jag verkligen gillade Lilla stjärna mer än jag förväntat mig.
Men dels också en jag tyckte ännu bättre om, nämligen Vinterfolket av Jennifer McMahon.
Boken utspelar sig i en liten stad på USA:s östkust som tvingat vänja sig vid att människor då och då försvinner spårlöst i skogarna omkring dem. Vi följer två parallella historier, en som utspelar sig i början av 1900-talet och en i nutid. Det som främst förenar dem är att karaktärerna vi möter är bosatta i samma hus men med hundra år emellan. Nu som då märks det att någonting inte står helt rätt till med huset, och speciellt inte med skogen som omger ägorna.
Det finns många anledningar till varför den här boken faller mig i smaken. Att den lånar tematiken från Stephen King, som i sig är intressant, men gör det på ett sätt som intresserar mig långt mer. Den manliga tonen är borta och istället är det främst kvinnor som står i fokus. Dessutom tycker jag mig hitta fler referenser till böcker jag tidigare läst. Det är ingenting jag har belägg för men en av karaktärerna påminner mig starkt om någon som Gillian Flynn hade kunnat skapa. Jag tycker om den typen av blinkningar, ett smart sätt att hävda sig i sin genre utan att få det att kännas som plagiat eller allt för ofta upprepat.
När man läser böcker om skrivkonsten som riktar sig till barn och unga ges ofta rådet att man ska skriva som de som man tycker om att läsa, för att sedan därifrån utveckla sin egen stil. Det är förstås nödvändigt att sluta härma någon annan till slut, men att behålla vissa element från författare man ser upp till känns snarast som en fin gest.
Men framför allt är Vinterfolket en bra bok i sin egen rätt. Den är välskriven, finstämd, lagom långsam i handlingsutvecklingen. Jag fäster mig vid flera av karaktärerna, även de som inte är direkt sympatiska. Ett fint inslag i skräckhyllan.
tisdag 19 januari 2016
Stephen King
Nu är det nytt år och jag har återgått till att läsa precis vad jag vill, inklusive manliga författare. En annan sak som jag förbjöd mig själv från förra året var att läsa om böcker som jag redan läst tidigare. Jag är nämligen en sådan som gärna läser böcker flera gånger, ibland för att de helt enkelt är så pass bra, men också för att jag tycker om att veta vad jag får.
Ett annat trick, för att komma ifrån den ovanan, är att läsa böcker man på andra vägar vet hur de slutar. Som att man har sett filmatiseringen, till exempel.
Jag har på mitt jobb fått ansvaret för skräckhyllan. Därför är min värld ganska kantad av skräckromaner nu för tiden, det är det jag sysslar med hela dagarna. En ypperlig tillvaro. Men trots att utvecklingen har gått stadigt framåt den senaste tiden så har jag fortfarande läst pinsamt få rysare. Dags att råda bot på detta, tänkte jag, och lånade hem Stephen Kings beryktade Jurtjyrkogården.
Jag har läst en av Kings romaner tidigare - The Shining - och tyckte hyggligt bra om den. Men framför allt har jag vuxit upp med de otaliga filmatiseringarna som har gjorts efter hans böcker. Jag har en mycket längre historia som skräckfilmsfantast än som skräckromanintresserad, att jag skulle läsa böckerna slog mig inte förrän helt nyligen. Så gick just Jurtjyrkogården på tv för inte alls länge sedan och jag tänkte att jag kanske faktiskt ska ta mig an den litterära upplagan. Det sägs ju faktiskt vara det otäckaste som Stephen King någonsin skrivit, även enligt honom själv.
Sagt och gjort.
Detta kan ju verka tjatigt. Men på framsidan av upplagan av Jurtjyrkogården som jag lånade hem från jobbet uttalar sig Marcus Birro om att King är en av de bästa författarna idag. Varför just Birro är i position att utnämna dessa framgår inte. Efterordet är skrivet av John-Henri Holmberg, som jag inte känner till, som lovprisar författarens förmåga att få oss att känna igen oss i och sympatisera med karaktärerna.
Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske krävs en man för att identifiera sig med Louis Creed, huvudpersonen i Jurtjyrkogården. Jag tycker inte alls att han är särskilt sympatisk, snarare ointressant och emellanåt gnällig. En sådan där frun måste fråga om det verkligen kommer gå bra att han stannar hemma och passar yngsta barnet medan hon är och handlar. En sådan som dricker öl med grannen varje kväll medan resten av familjen reder sig på egen hand.
Karaktärerna är det viktigaste för mig både när jag läser och skriver, därför har jag svårt att bortse från det faktum att jag faktiskt inte bryr mig om dem, förutom nämnda granne, särskilt. Dessutom tycker jag att det är en ganska dålig bok rent textmässigt. Samt att jag kämpar med att förstå exakt vad som är så otäckt att King från början - enligt efterordet - inte ens ville ge ut den.
Jag förstår däremot varför den har blivit en av Stephen Kings mest säljande böcker, jag förstår dragningskraften i att dessa vedermödor som förekommer i boken drabbar en helt vanlig familj som hade kunnat vara vem som helst av oss, och historien är ett ganska intressant tankeexperiment. Dessutom förstår jag att King har brutit marken för alla de efterkommande skräckförfattarna, så jag ska inte avfärda honom så enkelt. Men att få ansvaret för skräckavdelningen på jobbet har också fått mig att inse hur många författare som inte är Stephen King det finns. I framtiden ska jag ägna mig åt dessa istället.
Ett annat trick, för att komma ifrån den ovanan, är att läsa böcker man på andra vägar vet hur de slutar. Som att man har sett filmatiseringen, till exempel.
Jag har på mitt jobb fått ansvaret för skräckhyllan. Därför är min värld ganska kantad av skräckromaner nu för tiden, det är det jag sysslar med hela dagarna. En ypperlig tillvaro. Men trots att utvecklingen har gått stadigt framåt den senaste tiden så har jag fortfarande läst pinsamt få rysare. Dags att råda bot på detta, tänkte jag, och lånade hem Stephen Kings beryktade Jurtjyrkogården.
Jag har läst en av Kings romaner tidigare - The Shining - och tyckte hyggligt bra om den. Men framför allt har jag vuxit upp med de otaliga filmatiseringarna som har gjorts efter hans böcker. Jag har en mycket längre historia som skräckfilmsfantast än som skräckromanintresserad, att jag skulle läsa böckerna slog mig inte förrän helt nyligen. Så gick just Jurtjyrkogården på tv för inte alls länge sedan och jag tänkte att jag kanske faktiskt ska ta mig an den litterära upplagan. Det sägs ju faktiskt vara det otäckaste som Stephen King någonsin skrivit, även enligt honom själv.
Sagt och gjort.
Detta kan ju verka tjatigt. Men på framsidan av upplagan av Jurtjyrkogården som jag lånade hem från jobbet uttalar sig Marcus Birro om att King är en av de bästa författarna idag. Varför just Birro är i position att utnämna dessa framgår inte. Efterordet är skrivet av John-Henri Holmberg, som jag inte känner till, som lovprisar författarens förmåga att få oss att känna igen oss i och sympatisera med karaktärerna.
Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske krävs en man för att identifiera sig med Louis Creed, huvudpersonen i Jurtjyrkogården. Jag tycker inte alls att han är särskilt sympatisk, snarare ointressant och emellanåt gnällig. En sådan där frun måste fråga om det verkligen kommer gå bra att han stannar hemma och passar yngsta barnet medan hon är och handlar. En sådan som dricker öl med grannen varje kväll medan resten av familjen reder sig på egen hand.
Karaktärerna är det viktigaste för mig både när jag läser och skriver, därför har jag svårt att bortse från det faktum att jag faktiskt inte bryr mig om dem, förutom nämnda granne, särskilt. Dessutom tycker jag att det är en ganska dålig bok rent textmässigt. Samt att jag kämpar med att förstå exakt vad som är så otäckt att King från början - enligt efterordet - inte ens ville ge ut den.
Jag förstår däremot varför den har blivit en av Stephen Kings mest säljande böcker, jag förstår dragningskraften i att dessa vedermödor som förekommer i boken drabbar en helt vanlig familj som hade kunnat vara vem som helst av oss, och historien är ett ganska intressant tankeexperiment. Dessutom förstår jag att King har brutit marken för alla de efterkommande skräckförfattarna, så jag ska inte avfärda honom så enkelt. Men att få ansvaret för skräckavdelningen på jobbet har också fått mig att inse hur många författare som inte är Stephen King det finns. I framtiden ska jag ägna mig åt dessa istället.
fredag 11 december 2015
Manliga författare
Jag har under hösten läst ganska många böcker.
Någonstans kring oktober-november slumpade det sig så att jag läste ett flertal manliga författare i följd. Missförstå mig inte, det är inte alls en ovanlighet att jag läser böcker som är skrivna av män, min fördelning brukar utan ansträngning hamna på ca 50/50. Men just den här gången så var flera av böckerna jag läste efter varandra så tydligt skrivna av män. Grabbiga, liksom.
Jag kan ta ett visst mått av grabbighet, naturligtvis. Särskilt när den är ett medvetet inslag, som jag nog tolkar att det är i den första av dessa böcker jag läste, nämligen Rörelsen av John Ajvide Lindqvist. Det betyder dock inte att jag inte reagerar på den och tycker att den är aningen i vägen.
Än värre blev det när jag sedan plockade fram Onda boken av Kaj Korkea-aho, en bok jag dessutom sett fram emot att läsa. Där kändes grabbigheten inte alls reflekterad, utan snarare som en spegling av författarens världssyn, där kvinnor är statister och funktioner och män inte kan säga en enda mening utan att få med åtminstone ett par könsord. Att läsa sådana böcker som kvinna får mig att känna mig exkluderad, förbisedd och det är tämligen obehagligt.
När jag sedan läste Färjan av Mats Strandberg, som jag inte tänker beskylla för att vara grabbig, men som jag ändå inte alls tyckte om, så bestämde jag mig för att sluta läsa manliga författare. Inte för alltid, men för resten av året. Ett par månader så där, det borde man ju klara.
Man klarar av det, kan jag intyga, men det har inte varit helt enkelt. Främst för att det faktiskt utkommer böcker skrivna av män hela tiden som jag blir sugen på att läsa, sådana det talas om och sådana det är lång kö på på biblioteket och som man är glad om man får tag på över huvud taget. Jag måste erkänna att jag inte följt det slaviskt, kanske framför allt för att jag gärna går på känsla när jag väljer vilken bok jag vill läsa, och helst inte följer rationella beslut. Så det har varit en utmaning. Å andra sidan har jag fått läsa en del kvinnliga författare som jag är verkligt glad över att jag stiftat bekantskap med, inte minst det polska geniet Olga Tokarczuk som jag hoppas få anledning att återkomma till längre fram.
När det nya året börjar ska jag släppa läsandet helt fritt igen. Jag ser fram emot det, och jag ser fram emot att hitta nya manliga författare som faktiskt skriver för mig. Också.
Någonstans kring oktober-november slumpade det sig så att jag läste ett flertal manliga författare i följd. Missförstå mig inte, det är inte alls en ovanlighet att jag läser böcker som är skrivna av män, min fördelning brukar utan ansträngning hamna på ca 50/50. Men just den här gången så var flera av böckerna jag läste efter varandra så tydligt skrivna av män. Grabbiga, liksom.
Jag kan ta ett visst mått av grabbighet, naturligtvis. Särskilt när den är ett medvetet inslag, som jag nog tolkar att det är i den första av dessa böcker jag läste, nämligen Rörelsen av John Ajvide Lindqvist. Det betyder dock inte att jag inte reagerar på den och tycker att den är aningen i vägen.
Än värre blev det när jag sedan plockade fram Onda boken av Kaj Korkea-aho, en bok jag dessutom sett fram emot att läsa. Där kändes grabbigheten inte alls reflekterad, utan snarare som en spegling av författarens världssyn, där kvinnor är statister och funktioner och män inte kan säga en enda mening utan att få med åtminstone ett par könsord. Att läsa sådana böcker som kvinna får mig att känna mig exkluderad, förbisedd och det är tämligen obehagligt.
När jag sedan läste Färjan av Mats Strandberg, som jag inte tänker beskylla för att vara grabbig, men som jag ändå inte alls tyckte om, så bestämde jag mig för att sluta läsa manliga författare. Inte för alltid, men för resten av året. Ett par månader så där, det borde man ju klara.
Man klarar av det, kan jag intyga, men det har inte varit helt enkelt. Främst för att det faktiskt utkommer böcker skrivna av män hela tiden som jag blir sugen på att läsa, sådana det talas om och sådana det är lång kö på på biblioteket och som man är glad om man får tag på över huvud taget. Jag måste erkänna att jag inte följt det slaviskt, kanske framför allt för att jag gärna går på känsla när jag väljer vilken bok jag vill läsa, och helst inte följer rationella beslut. Så det har varit en utmaning. Å andra sidan har jag fått läsa en del kvinnliga författare som jag är verkligt glad över att jag stiftat bekantskap med, inte minst det polska geniet Olga Tokarczuk som jag hoppas få anledning att återkomma till längre fram.
När det nya året börjar ska jag släppa läsandet helt fritt igen. Jag ser fram emot det, och jag ser fram emot att hitta nya manliga författare som faktiskt skriver för mig. Också.
fredag 13 november 2015
Jag, Earl och tjejen som dör
Sen jag skrev mitt förra inlägg som handlar om ungdomslitteratur och hur jag ogillar vissa trender inom den kanske man borde tänka att jag har ägnat mig åt att läsa andra saker, sådant jag faktiskt gillar.
Det har jag också, till viss del, men jag har också lyckas smyga in ytterligare några av just den typen av böcker som jag borde undvika.
Det handlar till viss del om masochism men mest om att jag ändå vill hänga med lite grann i utgivningen av ungdomsromaner och då måste jag ändå läsa åtminstone en del av det som andra läser och som röner lite uppmärksamhet.
Trots allt känner jag mig ganska övertygad om att den kvicka ungdomslitteraturens dagar är över inom en snar framtid, jag har nämligen kommit över några stycken väldigt sorgliga och allvarstyngda böcker från tonårshyllan den senaste tiden - nästan så att det börjar kännas som nästa grej. Död och sorg som inte behöver slätas över med humor. Jag hoppas att det är så, för det är så jag tycker bäst om ungdomsböckerna.
En annan sak som får mig att tro att vindarna håller på att vända är att jag precis har läst Jag, Earl och tjejen som dör (mer känd under den bättre rimmande engelska titeln Me, Earl and the dying girl).
Och det är något av det sämsta som jag har läst på mycket länge.
Det går att argumentera för att jag redan var negativt inställd till boken redan innan jag började läsa den just eftersom den ingår i den där genren jag ogillar. Men jag tror och hoppas att jag hade haft samma åsikter om den när i livet jag än hade läst den. För det är verkligen skräp.
Förutom att författaren helt tydligt spelar på myten "om jag bara har med en cancersjuk tjej i min bok så kommer ingen märka att det inte finns nån story" (kan vi snälla avliva den föreställningen, en döende tjej är inte så förblindande som författare tror) saknas det allra mesta.
Jag har i vanlig ordning läst boken på svenska och jag kunde märka att det var något i översättningen som glappade lite men det förklarar inte tillräckligt mycket (tyvärr).
Det enda som verkligen finns, tätt duggande och evigt inbankande, är misogyni. Så många skämt som är på bekostnad av hela det kvinnliga könet, oupphörliga anspelningar på att tjejer är något sjukt märkligt som ingen normal människa (LÄS: MAN) kan förstå sig på och otroligt objektifierande. Den där döende tjejen har inte mycket större roll i texten än som funktion för huvudkaraktären att tycka oändligt synd om sig själv.
Det var ganska motbjudande läsning, rent ut sagt. Men något har jag fått lära mig om killar genom den här boken också faktiskt. De är helt sjukt besatta av sina könsorgan. Och att likna diverse saker vid spermier.
Att språket är ansträngt "lättsamt och skojigt" och att gestaltningen är hopplöst frånvarande är knappast något jag behöver gå in närmare på, det var en kass bok rakt igenom och om inte hela genren känner att Jag, Earl och tjejen om dör, för övrigt skriven av Jesse Andrews som jag av hela mitt hjärta hoppas håller sig borta från litteraturen hädanefter, var dödsstöten för den här underkategorin så är det helt klart dags för mig att byta intresseområde.
Det har jag också, till viss del, men jag har också lyckas smyga in ytterligare några av just den typen av böcker som jag borde undvika.
Det handlar till viss del om masochism men mest om att jag ändå vill hänga med lite grann i utgivningen av ungdomsromaner och då måste jag ändå läsa åtminstone en del av det som andra läser och som röner lite uppmärksamhet.
Trots allt känner jag mig ganska övertygad om att den kvicka ungdomslitteraturens dagar är över inom en snar framtid, jag har nämligen kommit över några stycken väldigt sorgliga och allvarstyngda böcker från tonårshyllan den senaste tiden - nästan så att det börjar kännas som nästa grej. Död och sorg som inte behöver slätas över med humor. Jag hoppas att det är så, för det är så jag tycker bäst om ungdomsböckerna.
En annan sak som får mig att tro att vindarna håller på att vända är att jag precis har läst Jag, Earl och tjejen som dör (mer känd under den bättre rimmande engelska titeln Me, Earl and the dying girl).
Och det är något av det sämsta som jag har läst på mycket länge.
Det går att argumentera för att jag redan var negativt inställd till boken redan innan jag började läsa den just eftersom den ingår i den där genren jag ogillar. Men jag tror och hoppas att jag hade haft samma åsikter om den när i livet jag än hade läst den. För det är verkligen skräp.
Förutom att författaren helt tydligt spelar på myten "om jag bara har med en cancersjuk tjej i min bok så kommer ingen märka att det inte finns nån story" (kan vi snälla avliva den föreställningen, en döende tjej är inte så förblindande som författare tror) saknas det allra mesta.
Jag har i vanlig ordning läst boken på svenska och jag kunde märka att det var något i översättningen som glappade lite men det förklarar inte tillräckligt mycket (tyvärr).
Det enda som verkligen finns, tätt duggande och evigt inbankande, är misogyni. Så många skämt som är på bekostnad av hela det kvinnliga könet, oupphörliga anspelningar på att tjejer är något sjukt märkligt som ingen normal människa (LÄS: MAN) kan förstå sig på och otroligt objektifierande. Den där döende tjejen har inte mycket större roll i texten än som funktion för huvudkaraktären att tycka oändligt synd om sig själv.
Det var ganska motbjudande läsning, rent ut sagt. Men något har jag fått lära mig om killar genom den här boken också faktiskt. De är helt sjukt besatta av sina könsorgan. Och att likna diverse saker vid spermier.
Att språket är ansträngt "lättsamt och skojigt" och att gestaltningen är hopplöst frånvarande är knappast något jag behöver gå in närmare på, det var en kass bok rakt igenom och om inte hela genren känner att Jag, Earl och tjejen om dör, för övrigt skriven av Jesse Andrews som jag av hela mitt hjärta hoppas håller sig borta från litteraturen hädanefter, var dödsstöten för den här underkategorin så är det helt klart dags för mig att byta intresseområde.
fredag 18 september 2015
Ungdomslitteratur
Det finns en trend jag verkligen inte gillar.
Jag kommer inte komma med någon alldeles ny spaning nu, men jag tänker skriva om den ändå eftersom det aldrig verkar ta slut.
Det som är bra med trender annars är just det, att de tar slut. Gillar man den inte så kan man lugnt luta sig tillbaka, förvissad om att den snart kommer bytas ut mot en ny. Fast om man verkligen, verkligen inte gillar den så kan ju väntetiden så klart kännas oändlig. Jag vet inte om det är det stadiet jag upplever nu eller om det faktiskt rör sig om en allt för långvarig trend.
Det handlar om ungdomslitteratur, i synnerhet amerikansk sådan. Och allt är John Greens fel.
Ända sedan John Green slog igenom på riktigt, med Förr eller senare exploderar jag, som slog hela världen med häpnad av anledningar jag själv inte riktigt listat ut, så har den amerikanska ungdomslitteraturen svämmat över av romaner som försöker vara kvicka. (Eller på engelska: witty).
Det kan vara roligt. Ibland. I mindre doser. Till en början. Men nu börjar jag bli galen på detta. Förutom att John Green fortsatt skriva en massa böcker som ska vara smarta och kluriga och roliga på samma gång så har många följt i hans spår.
Jag läste för några veckor sedan en visserligen fantastisk ungdomsbok av Benjamin Alire Saenz, men det var bra nära att jag gav upp efter inledningen av just det skälet att den försökte vara så smart-rolig att jag nästan kvävdes. Dock var det ett exempel på en bok som faktiskt räddade upp sig själv lite senare. Jag fick av en kompis ett lästips på författaren E. Lockharts senaste bok, Den ökända historien om Frankie Laundau-Banks. Strök den från att-läsa-listan när jag såg att hon beskrev som en kvinnlig John Green.
Min kollega på biblioteket där jag jobbar läste i somras Jandy Nelsons då nyutkomna bok Jag ger dig solen och tyckte att jag borde läsa den vid något tillfälle. Sedan dess har den ständigt varit utlånad, men idag påbörjade jag läsningen av den.
Jag kom tre sidor innan jag tröttnade.
Det kan hända att det här egentligen är en fantastisk bok, lika mycket som E. Lockharts böcker kan vara helt förträffliga. Det är bara det att jag inte orkar fler kvicka, språkligt kluriga ungdomsböcker.
Kanske framförallt för att det aldrig flyter på, jag blir alltid så plågsamt medveten om skrivprocessen, hur författarna ansträngt sig, jag kan inte förlora mig i texten som något självständigt. Men lika mycket för att det så tydligt är en vuxens röst, det känns aldrig som en trovärdig skildring för hur, i detta fall, en trettonåring tänker. Det skapar en sådan distans.
Jag menar inte att ungdomsböcker alltid måste handla om sorg eller problem, en text kan vara rolig utan att försöka vara fyndig, kan vara underhållande utan att vara ansträngd. Fast inte de senaste åren tydligen. Jag får väl fortsätta vänta.
Jag kommer inte komma med någon alldeles ny spaning nu, men jag tänker skriva om den ändå eftersom det aldrig verkar ta slut.
Det som är bra med trender annars är just det, att de tar slut. Gillar man den inte så kan man lugnt luta sig tillbaka, förvissad om att den snart kommer bytas ut mot en ny. Fast om man verkligen, verkligen inte gillar den så kan ju väntetiden så klart kännas oändlig. Jag vet inte om det är det stadiet jag upplever nu eller om det faktiskt rör sig om en allt för långvarig trend.
Det handlar om ungdomslitteratur, i synnerhet amerikansk sådan. Och allt är John Greens fel.
Ända sedan John Green slog igenom på riktigt, med Förr eller senare exploderar jag, som slog hela världen med häpnad av anledningar jag själv inte riktigt listat ut, så har den amerikanska ungdomslitteraturen svämmat över av romaner som försöker vara kvicka. (Eller på engelska: witty).
Det kan vara roligt. Ibland. I mindre doser. Till en början. Men nu börjar jag bli galen på detta. Förutom att John Green fortsatt skriva en massa böcker som ska vara smarta och kluriga och roliga på samma gång så har många följt i hans spår.
Jag läste för några veckor sedan en visserligen fantastisk ungdomsbok av Benjamin Alire Saenz, men det var bra nära att jag gav upp efter inledningen av just det skälet att den försökte vara så smart-rolig att jag nästan kvävdes. Dock var det ett exempel på en bok som faktiskt räddade upp sig själv lite senare. Jag fick av en kompis ett lästips på författaren E. Lockharts senaste bok, Den ökända historien om Frankie Laundau-Banks. Strök den från att-läsa-listan när jag såg att hon beskrev som en kvinnlig John Green.
Min kollega på biblioteket där jag jobbar läste i somras Jandy Nelsons då nyutkomna bok Jag ger dig solen och tyckte att jag borde läsa den vid något tillfälle. Sedan dess har den ständigt varit utlånad, men idag påbörjade jag läsningen av den.
Jag kom tre sidor innan jag tröttnade.
Det kan hända att det här egentligen är en fantastisk bok, lika mycket som E. Lockharts böcker kan vara helt förträffliga. Det är bara det att jag inte orkar fler kvicka, språkligt kluriga ungdomsböcker.
Kanske framförallt för att det aldrig flyter på, jag blir alltid så plågsamt medveten om skrivprocessen, hur författarna ansträngt sig, jag kan inte förlora mig i texten som något självständigt. Men lika mycket för att det så tydligt är en vuxens röst, det känns aldrig som en trovärdig skildring för hur, i detta fall, en trettonåring tänker. Det skapar en sådan distans.
Jag menar inte att ungdomsböcker alltid måste handla om sorg eller problem, en text kan vara rolig utan att försöka vara fyndig, kan vara underhållande utan att vara ansträngd. Fast inte de senaste åren tydligen. Jag får väl fortsätta vänta.
måndag 24 augusti 2015
Skuggorna
Jag har läst flera av Katarina Wennstams böcker och aldrig riktigt blivit imponerad. Det kan kännas lite märkligt eftersom tematiken i dem, mäns brott mot kvinnor, intresserar mig mycket. Jag tycker väl helt enkelt inte att det är bra genomfört. Fast det beror ju naturligtvis på vad som är målsättningen, hon är uppenbarligen en storsäljande författare och även en profil i media i frågor om just kvinnofridsbrott. Det är helt klart imponerande och jag gläds över att hon får den uppmärksamheten och hoppas att hon väcker en och annan tanke hos sina läsare. Det är viktiga ämnen.
Däremot, som text betraktat, anser jag att böckerna inte är särskilt bra. Trots detta har jag fortsatt att läsa, inte alla hennes böcker, men ett flertal. I dagarna läste jag Skuggorna som kom ut förra året.
Det är hopplöst att läsa andras deckare parallellt som jag lyssnar på Liza Marklunds Annika Bengtzon-romaner eftersom allt annat enligt min mening står sig slätt i jämförelse. Kanske extra avgörande när det gäller Katarina Wennstam eftersom de båda författarna ägnar sig åt liknande politiska och ideologiska frågeställningar. Det kan ju anses typiskt att det bara ska få plats en kvinna på feministisk deckarförfattar-himlen, men samtidigt är det omöjligt att låta bli att jämföra dem när de nu sammanfaller på vissa punkter. Till exempel genre och ämnesval. Och det är tydligt för mig vilken av stjärnorna som lyser starkast.
Skuggorna handlar om en grupp kvinnor som bestämmer sig för att ge tillbaka mot män som har misshandlat sina fruar. De gör listor på dömda män och söker sedan upp dem i deras hem och utsätter dem för exakt samma sak som de själva utsatt sina fruar eller flickvänner för. Plötsligt är det männen som varnas för att gå ensamma ute om nätterna.
Det är ett intressant tankeexperiment men Skuggorna är ingen science fiction-roman, det är ingen parallell verklighet som i Egalias döttrar, det går inte att ta ut några svängar. Eller så finns inte viljan. Det blir ingen revolution. Det blir ett vanligt rättsfall. Kvinnorna eftersöks som brottslingar, man får följa både åklagare, polis och försvarare i sitt arbete. Det är inte en politisk bok. Det är en deckare som vill provocera lagom mycket.
Jag tycker inte alls att Skuggorna är en helt och hållet hopplös roman men det var bara korta passager som jag njöt av att läsa den, som jag alls kände mig intresserad eller underhållen. Till en början handlar det framför allt om att kapitlen är hopplöst korta. Många gånger är de bara två-tre sidor, till synes helt omotiverat och det gör det helt omöjligt att komma in i historien. Det hjälper inte att det är väldigt många olika personers perspektiv som kapitlen behandlar, det blir nästan komiskt hattigt. Senare i boken blir kapitlen åtminstone ibland lite längre och det är behagligt men det är också för sent. Jag letar redan fel, jag är redan irriterad. Och det finns ingenting som Wennstam kan göra åt det de resterande sidorna.
Däremot, som text betraktat, anser jag att böckerna inte är särskilt bra. Trots detta har jag fortsatt att läsa, inte alla hennes böcker, men ett flertal. I dagarna läste jag Skuggorna som kom ut förra året.
Det är hopplöst att läsa andras deckare parallellt som jag lyssnar på Liza Marklunds Annika Bengtzon-romaner eftersom allt annat enligt min mening står sig slätt i jämförelse. Kanske extra avgörande när det gäller Katarina Wennstam eftersom de båda författarna ägnar sig åt liknande politiska och ideologiska frågeställningar. Det kan ju anses typiskt att det bara ska få plats en kvinna på feministisk deckarförfattar-himlen, men samtidigt är det omöjligt att låta bli att jämföra dem när de nu sammanfaller på vissa punkter. Till exempel genre och ämnesval. Och det är tydligt för mig vilken av stjärnorna som lyser starkast.
Skuggorna handlar om en grupp kvinnor som bestämmer sig för att ge tillbaka mot män som har misshandlat sina fruar. De gör listor på dömda män och söker sedan upp dem i deras hem och utsätter dem för exakt samma sak som de själva utsatt sina fruar eller flickvänner för. Plötsligt är det männen som varnas för att gå ensamma ute om nätterna.
Det är ett intressant tankeexperiment men Skuggorna är ingen science fiction-roman, det är ingen parallell verklighet som i Egalias döttrar, det går inte att ta ut några svängar. Eller så finns inte viljan. Det blir ingen revolution. Det blir ett vanligt rättsfall. Kvinnorna eftersöks som brottslingar, man får följa både åklagare, polis och försvarare i sitt arbete. Det är inte en politisk bok. Det är en deckare som vill provocera lagom mycket.
Jag tycker inte alls att Skuggorna är en helt och hållet hopplös roman men det var bara korta passager som jag njöt av att läsa den, som jag alls kände mig intresserad eller underhållen. Till en början handlar det framför allt om att kapitlen är hopplöst korta. Många gånger är de bara två-tre sidor, till synes helt omotiverat och det gör det helt omöjligt att komma in i historien. Det hjälper inte att det är väldigt många olika personers perspektiv som kapitlen behandlar, det blir nästan komiskt hattigt. Senare i boken blir kapitlen åtminstone ibland lite längre och det är behagligt men det är också för sent. Jag letar redan fel, jag är redan irriterad. Och det finns ingenting som Wennstam kan göra åt det de resterande sidorna.
söndag 23 augusti 2015
Liza Marklund
Ett problem som nyligen uppstått i mitt liv är att jag börjat lyssna på Liza Marklunds deckare om Annika Bengtzon. Själva problembilden ligger i att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna nöja mig med någon annan deckarförfattare igen. Tur att jag har många böcker kvar i serien.
Det är inte det att Marklund skriver exceptionella böcker egentligen, det är nog snarare tvärtom, att hon skriver ganska vanliga deckare, men snarlika intriger som man kan hitta lite varstans hos svenska författare. Det är bara att hon gör det mycket bättre än alla andra. Samma sak, fast bra.
Eftersom första boken om Annika Bengtzon utkom 1997 kan man ju inte direkt anklaga mig för att vara först på bollen och jag hade antagligen inte börjat ta tag i den här bokserien än på ett tag om inte Liza Marklund sommarpratat just den här sommaren. Det var inte heller ett avsnitt som utmärkte sig på något dramatiskt sätt, det bara påminde mig om att hon fanns. Och att jag bara läst en enda av hennes romaner tidigare och faktiskt gillat den, så varför inte börja från början?
Dessutom är det ju en enorm lyx att ha en hel serie deckarromaner att beta sig igenom, bara få fortsätta på nästa när den förra tar slut.
I sommarpratet, och i karriären överlag, betonar Marklund sin feministiska ståndpunkt. Eftersom det är ett perspektiv som ligger mig varmt om hjärtat också gör det så klart böckerna än mer intressanta. Annika Bengtzon är en huvudkaraktär som passar mig i smaken, antagligen därför att hon är frammejslad av en författare som är väldigt medveten om könsrollsproblematiken.
Samtidigt finns en betryggande överskådlighet i att den sista delen kom ut i år. Och kanske en förhoppning om att Liza, lagom tills jag klarat mig igenom Annika Bengtzon-serien, presenterar något nytt som jag kan ge mig i kast med.
Så, okej, det är inte direkt några nyheter jag kommer med. Men den där Liza Marklund. Hon är allt bra på det hon gör.
Det är inte det att Marklund skriver exceptionella böcker egentligen, det är nog snarare tvärtom, att hon skriver ganska vanliga deckare, men snarlika intriger som man kan hitta lite varstans hos svenska författare. Det är bara att hon gör det mycket bättre än alla andra. Samma sak, fast bra.
Eftersom första boken om Annika Bengtzon utkom 1997 kan man ju inte direkt anklaga mig för att vara först på bollen och jag hade antagligen inte börjat ta tag i den här bokserien än på ett tag om inte Liza Marklund sommarpratat just den här sommaren. Det var inte heller ett avsnitt som utmärkte sig på något dramatiskt sätt, det bara påminde mig om att hon fanns. Och att jag bara läst en enda av hennes romaner tidigare och faktiskt gillat den, så varför inte börja från början?
Dessutom är det ju en enorm lyx att ha en hel serie deckarromaner att beta sig igenom, bara få fortsätta på nästa när den förra tar slut.
I sommarpratet, och i karriären överlag, betonar Marklund sin feministiska ståndpunkt. Eftersom det är ett perspektiv som ligger mig varmt om hjärtat också gör det så klart böckerna än mer intressanta. Annika Bengtzon är en huvudkaraktär som passar mig i smaken, antagligen därför att hon är frammejslad av en författare som är väldigt medveten om könsrollsproblematiken.
Samtidigt finns en betryggande överskådlighet i att den sista delen kom ut i år. Och kanske en förhoppning om att Liza, lagom tills jag klarat mig igenom Annika Bengtzon-serien, presenterar något nytt som jag kan ge mig i kast med.
Så, okej, det är inte direkt några nyheter jag kommer med. Men den där Liza Marklund. Hon är allt bra på det hon gör.
onsdag 19 augusti 2015
Glappet
Idag har jag läst Christina Herrströms ungdomsroman Glappet.
Kronologin kring Glappet är relativt ovanlig i det att den till en början gjordes som tv-serie och först efter det kom i en bokversion.
Jag har tidigare bara sett tv-serien, det var för många år sen och jag minns egentligen inte vad jag tyckte men jag hade, idag när jag påbörjade boken, en vag aning om att jag inte gillade den.
Glappet handlar alltså om två tjejer i övre tonåren, Ella och Josefin, den ena går gymnasiet, den andra jobbar. På jobbet, som butiksbiträde, träffar Josefin en man, betydligt äldre än hon själv och som dessutom är gift och har barn, men som hon ändå börjar dejta. Det visar sig snart att mannen har en lika dejtsugen kollega och snart träffar Josefin och Ella varsin medelålders advokat på gemensamma, mycket dyra middagar med tillhörande älskog på männens kontor under natten.
Vid sidan av den historien, som är romanens kärna, följer man Ella i hennes mer vardagliga skolbestyr samt får en djupare inblick i flickornas livslånga vänskap. De skriver ett manifest. De ska börja ta för sig av världen.
Vänskapen Ella och Josefin emellan är mycket fin. Familjeförhållandena, skolmiljön, allt det vardagliga är bra skildrat. Men det är samtidigt mycket som inte alls är trovärdigt.
För det första sätter jag ett stort frågetecken vid betäckningen "ungdomsroman". Den handlar visserligen om ungdomar, ur deras perspektiv. Men texten känns snarare skriven för vuxna, som något som de kan skrocka till och känna sig lättade över att de minsann har kommit längre i livet än att vara en självcentrerad sjuttonåring.
Ärligt talat känns Glappet ganska hånfull.
Både serie och bok blev rejält hyllade när de kom, 1997 respektive 1998. Serien vill jag egentligen inte uttala mig om innan jag sett den en andra gång men jag gissar att boken blev så väl mottagen av dessa vuxna recensenter för att den så väl motsvarar numer medelålders personers schablonartade syn på tonårstiden. För egen del är jag allergisk mot att inte ta ungdomar på allvar. Den här i bästa fall ironiska tonen faller platt.
Kronologin kring Glappet är relativt ovanlig i det att den till en början gjordes som tv-serie och först efter det kom i en bokversion.
Jag har tidigare bara sett tv-serien, det var för många år sen och jag minns egentligen inte vad jag tyckte men jag hade, idag när jag påbörjade boken, en vag aning om att jag inte gillade den.
Glappet handlar alltså om två tjejer i övre tonåren, Ella och Josefin, den ena går gymnasiet, den andra jobbar. På jobbet, som butiksbiträde, träffar Josefin en man, betydligt äldre än hon själv och som dessutom är gift och har barn, men som hon ändå börjar dejta. Det visar sig snart att mannen har en lika dejtsugen kollega och snart träffar Josefin och Ella varsin medelålders advokat på gemensamma, mycket dyra middagar med tillhörande älskog på männens kontor under natten.
Vid sidan av den historien, som är romanens kärna, följer man Ella i hennes mer vardagliga skolbestyr samt får en djupare inblick i flickornas livslånga vänskap. De skriver ett manifest. De ska börja ta för sig av världen.
Vänskapen Ella och Josefin emellan är mycket fin. Familjeförhållandena, skolmiljön, allt det vardagliga är bra skildrat. Men det är samtidigt mycket som inte alls är trovärdigt.
För det första sätter jag ett stort frågetecken vid betäckningen "ungdomsroman". Den handlar visserligen om ungdomar, ur deras perspektiv. Men texten känns snarare skriven för vuxna, som något som de kan skrocka till och känna sig lättade över att de minsann har kommit längre i livet än att vara en självcentrerad sjuttonåring.
Ärligt talat känns Glappet ganska hånfull.
Både serie och bok blev rejält hyllade när de kom, 1997 respektive 1998. Serien vill jag egentligen inte uttala mig om innan jag sett den en andra gång men jag gissar att boken blev så väl mottagen av dessa vuxna recensenter för att den så väl motsvarar numer medelålders personers schablonartade syn på tonårstiden. För egen del är jag allergisk mot att inte ta ungdomar på allvar. Den här i bästa fall ironiska tonen faller platt.
torsdag 2 april 2015
Höglandet
Jag avslutade just den isländska "skräckthrillern" Höglandet skriven av Steinar Bragi. Bragi slog för några år sedan igenom med en roman som heter Kvinnor som jag inte har läst, Höglandet är alltså min första bekantskap med den här författaren.
Jag har läst böcker från Island förut som spelar på det karga, isolerade landskapet (till exempel av den utmärkta deckarförfattaren Yrsa Sigurdadottir), och det är något skrämmande bara i miljöerna. Författaren får en hel del gratis bara genom platsen han placerar sina karaktärer på och det gör att jag höjer förväntningarna på vilken vändning historien ska ta.
Höglandet handlar om fyra människor i trettioårsåldern, två par som känner varandra till varierande grad, ingen av dem är säker på att den resa runt landet de är på väg att ge sig ut på är en bra idé. Det blir storm. De kör in i ett hus.
I huset bor ett äldre par, inte särskilt talföra och de fyra besökarna är ivriga att försöka ta sig därifrån, men något hindrar dem...
Jag tycker att Höglandet är en bra bok på flera sätt, det finns en medvetenhet i språket och en skicklighet att precis berätta tillräckligt mycket. Sen finns det saker jag har tröttnat på när det kommer till skräckromaner och som jag tröttnade väldigt fort på så snart jag kastade mig in i genren. Mitt i all mystik så finns det ett högt mått av förutsägbarhet. Skräckförfattare måste våga förnya sin genre genom att inte skriva slut på det sätt som man skrivit slut inom rysarlitteraturen sedan många hundra år tillbaka, och som lika mycket speglas i skräckfilmskonsten.
I slutet av Höglandet hamnar vi i en miljö som kräver mycket beskrivningar, det blir tråkigt i längden och jag slutar bry mig om att hänga med, vill bara vidare i storyn, vill bara till upplösningen. Det kan ses som något fint, en flirt med traditionen, att slutet i Höglandet lika gärna kunde hört till en rysare skriven på 1800-talet, men det kan också ses som en rädsla för att göra något nytt.
Förutom detta så är det faktiskt läskigt. Och det är välskrivet. Höglandet är en läsvärd bok men jag kommer fortsätta leta efter den där skräckromanen som har det lilla extra.
Jag har läst böcker från Island förut som spelar på det karga, isolerade landskapet (till exempel av den utmärkta deckarförfattaren Yrsa Sigurdadottir), och det är något skrämmande bara i miljöerna. Författaren får en hel del gratis bara genom platsen han placerar sina karaktärer på och det gör att jag höjer förväntningarna på vilken vändning historien ska ta.
Höglandet handlar om fyra människor i trettioårsåldern, två par som känner varandra till varierande grad, ingen av dem är säker på att den resa runt landet de är på väg att ge sig ut på är en bra idé. Det blir storm. De kör in i ett hus.
I huset bor ett äldre par, inte särskilt talföra och de fyra besökarna är ivriga att försöka ta sig därifrån, men något hindrar dem...
Jag tycker att Höglandet är en bra bok på flera sätt, det finns en medvetenhet i språket och en skicklighet att precis berätta tillräckligt mycket. Sen finns det saker jag har tröttnat på när det kommer till skräckromaner och som jag tröttnade väldigt fort på så snart jag kastade mig in i genren. Mitt i all mystik så finns det ett högt mått av förutsägbarhet. Skräckförfattare måste våga förnya sin genre genom att inte skriva slut på det sätt som man skrivit slut inom rysarlitteraturen sedan många hundra år tillbaka, och som lika mycket speglas i skräckfilmskonsten.
I slutet av Höglandet hamnar vi i en miljö som kräver mycket beskrivningar, det blir tråkigt i längden och jag slutar bry mig om att hänga med, vill bara vidare i storyn, vill bara till upplösningen. Det kan ses som något fint, en flirt med traditionen, att slutet i Höglandet lika gärna kunde hört till en rysare skriven på 1800-talet, men det kan också ses som en rädsla för att göra något nytt.
Förutom detta så är det faktiskt läskigt. Och det är välskrivet. Höglandet är en läsvärd bok men jag kommer fortsätta leta efter den där skräckromanen som har det lilla extra.
onsdag 14 januari 2015
Expeditionen - min kärlekshistoria
Några dagar innan nyårsafton inhandlade jag Bea Uusmas bok Expeditionen - min kärlekshistoria. Jag hade tänkt läsa den stora, påkostade illustrerade versionen men nu blev det istället pocketutgåvan, främst för att den fanns så tillgänglig på Pocketshop Arlanda och jag behövde något att läsa på resan. Bokpärmens fram- och baksida var fulla av översvallande positiv kritik. Jag hade redan bara hört gott om den, för att inte tala om att den för lite mer än ett år sen vann Augustpriset i fackbokskategorin. Jag har aldrig tvekat om att jag kommer gilla den.
Jag tycker mycket om Expeditionen, men det är inte främst texten jag tycker om. Snarare är det att texten alls finns som jag gillar. Texten är skriven enbart på grund av författaren Uusmas egen extrema nyfikenhet i frågan om vad de tre deltagarna i Andrée-expeditionen dog av. Jag tilltalas mycket av det personliga drivet i efterforskningarna, särskilt som de är utomordentligt påkostade både vad det kommer till pengar, tid och engagemang. Det är få stenar Bea Uusma inte vänder på, det finns inga platser hon inte besöker för att få reda på allt det hon vill få reda på, allt ifrån museiarkiv i Gränna till egentligen oåtkomliga öar i Norra ishavet.
Det är en fin text. Det enda jag egentligen har att invända mot boken är att den skulle kunna bestå av så mycket mer. Varför redovisas till exempel inte mötena med de dödas efterlevande släktingar? Jag vill veta mer om hennes metoder, följa henne mer på djupet i hennes sökande efter svar. Det kan vara en fråga om förväntningar, jag betraktar Expeditionen som en form av reportage (fast ett subjektivt sådant) och därmed förväntar jag mig också full redovisning av fakta. Expeditionen - min kärlekshistoria är inte särskilt lätt att kategorisera, den är snarast en form av essä, en blandning mellan fakta och personliga åsikter och tolkningar. Det finns naturligtvis många sätt att betrakta den och ur flera synvinklar är den säkerligen presenterad allt enligt mallen. Men eftersom Bea Uusma är så fångad av Andrée-expeditionen och särskilt frågan om vad dödsorsaken var för August Salomon Andrée, Nils Strindberg och Knut Fränkel, de tre män som reste mot Nordpolen i en luftballong, en resa som gick fel på de allra flesta möjliga sätt, så blir jag det också. Hennes närapå besatthet smittar av sig och därmed känns det för mig nästan plågsamt att hon inte delar med sig av exakt allting hon får reda på.
Jag läste ut boken samma dag som jag påbörjade den. Slutsatsen är ändå att Bea Uusma i sitt ihärdiga efterforskningsarbete inspirerar till att följa sina egna besattheter, till att inte ge upp. Paradoxalt nog eftersom Andrées ballongexpedition nog är ett exempel på en fanatism som slutade allt annat än bra.
Jag tycker mycket om Expeditionen, men det är inte främst texten jag tycker om. Snarare är det att texten alls finns som jag gillar. Texten är skriven enbart på grund av författaren Uusmas egen extrema nyfikenhet i frågan om vad de tre deltagarna i Andrée-expeditionen dog av. Jag tilltalas mycket av det personliga drivet i efterforskningarna, särskilt som de är utomordentligt påkostade både vad det kommer till pengar, tid och engagemang. Det är få stenar Bea Uusma inte vänder på, det finns inga platser hon inte besöker för att få reda på allt det hon vill få reda på, allt ifrån museiarkiv i Gränna till egentligen oåtkomliga öar i Norra ishavet.
Det är en fin text. Det enda jag egentligen har att invända mot boken är att den skulle kunna bestå av så mycket mer. Varför redovisas till exempel inte mötena med de dödas efterlevande släktingar? Jag vill veta mer om hennes metoder, följa henne mer på djupet i hennes sökande efter svar. Det kan vara en fråga om förväntningar, jag betraktar Expeditionen som en form av reportage (fast ett subjektivt sådant) och därmed förväntar jag mig också full redovisning av fakta. Expeditionen - min kärlekshistoria är inte särskilt lätt att kategorisera, den är snarast en form av essä, en blandning mellan fakta och personliga åsikter och tolkningar. Det finns naturligtvis många sätt att betrakta den och ur flera synvinklar är den säkerligen presenterad allt enligt mallen. Men eftersom Bea Uusma är så fångad av Andrée-expeditionen och särskilt frågan om vad dödsorsaken var för August Salomon Andrée, Nils Strindberg och Knut Fränkel, de tre män som reste mot Nordpolen i en luftballong, en resa som gick fel på de allra flesta möjliga sätt, så blir jag det också. Hennes närapå besatthet smittar av sig och därmed känns det för mig nästan plågsamt att hon inte delar med sig av exakt allting hon får reda på.
Jag läste ut boken samma dag som jag påbörjade den. Slutsatsen är ändå att Bea Uusma i sitt ihärdiga efterforskningsarbete inspirerar till att följa sina egna besattheter, till att inte ge upp. Paradoxalt nog eftersom Andrées ballongexpedition nog är ett exempel på en fanatism som slutade allt annat än bra.
fredag 5 december 2014
8 saker du aldrig skulle våga
Jag har läst en del ungdomsböcker på senare tid. Jag har alltid varit intresserad av hur tonåren skildras för tonåringarna själva, antagligen för att jag själv aldrig kände igen mig i den typen av litteratur när jag var yngre.
I regel tycker jag att ungdomsböcker står och stampar på samma plats med samma förväntningar på innehåll. Det finns en del undantag så klart, ett aktuellt exempel är Gunnar Ardelius roman Vill ha dig så illa som gavs ut i höstas och som, förutom att den vill något nytt i det litterära tilltalet till ungdomar, vinner mycket på att ta sin målgrupp på allvar, låta alla känslor få finnas och ta plats.
Idag avslutade jag Eva Sussos och Moa Eriksson Sandbergs gemensamma ungdomsroman 8 saker du aldrig skulle våga. Det är en bok som vill väl. Samtidigt är det en bok som det går att invända en hel del mot.
Ambitionen verkar ha varit att skriva en bok för tonårstjejer som handlar om hur tjejer borde stå upp för varandra. Det är en sympatisk ambition och jag vill inte säga att de misslyckas, snarare går budskapet fram alldeles för tydligt. Författarna struntar helt enkelt i en del av gestaltningen och väljer att skriva läsaren på näsan för att ingen ska missa vad det handlar om. Känns för amatörmässigt för två så pass etablerade författare.
En annan sak man kan ha åsikter om är det feministiska budskapet. Jag är all in för den tematiken men tycker att den slår snett här, åtminstone på sina ställen. För samtidigt som en av de fyra tjejerna det handlar om, uttryckligen ifrågasätter om man kan vara feminist när man rakar benen, så tillåts de fyra protagonisterna håna sina två klasskamrater, av kvinnligt kön, för att de "skämmer ut sig" genom att sjunga Uti vår hage på avslutningsbalen. Det där med att tjejer ska stå upp för varandra gällde visst bara vissa utvalda?
De manliga karaktärerna ges inte särskilt många sympatiska drag. Visst, alla kvinnor vet hur hopplösa högstadiekillar är att samverka med och det skulle varit ett starkt argument för det här tjejgänget att hålla sig borta från dem och ägna uppmärksamheten åt varandra. Detta sker inte. Kanske skulle jag köpa att Lisa drömmer om att hångla med playern Daniel Knutsson om hon faktiskt argumenterade för sin sak, men nästan varje reflekterande monolog hos huvudpersonerna låter sig avbrytas med meningar som "orka tänka på det" eller liknande. För mig är det den direkta motsatsen till att ta sin målgrupp på allvar.
Jag vill ge författarna ett plus i kanten för ambitionen, men nej, det hade inte skadat att tänka igenom idén ta ett varv till.
I regel tycker jag att ungdomsböcker står och stampar på samma plats med samma förväntningar på innehåll. Det finns en del undantag så klart, ett aktuellt exempel är Gunnar Ardelius roman Vill ha dig så illa som gavs ut i höstas och som, förutom att den vill något nytt i det litterära tilltalet till ungdomar, vinner mycket på att ta sin målgrupp på allvar, låta alla känslor få finnas och ta plats.
Idag avslutade jag Eva Sussos och Moa Eriksson Sandbergs gemensamma ungdomsroman 8 saker du aldrig skulle våga. Det är en bok som vill väl. Samtidigt är det en bok som det går att invända en hel del mot.Ambitionen verkar ha varit att skriva en bok för tonårstjejer som handlar om hur tjejer borde stå upp för varandra. Det är en sympatisk ambition och jag vill inte säga att de misslyckas, snarare går budskapet fram alldeles för tydligt. Författarna struntar helt enkelt i en del av gestaltningen och väljer att skriva läsaren på näsan för att ingen ska missa vad det handlar om. Känns för amatörmässigt för två så pass etablerade författare.
En annan sak man kan ha åsikter om är det feministiska budskapet. Jag är all in för den tematiken men tycker att den slår snett här, åtminstone på sina ställen. För samtidigt som en av de fyra tjejerna det handlar om, uttryckligen ifrågasätter om man kan vara feminist när man rakar benen, så tillåts de fyra protagonisterna håna sina två klasskamrater, av kvinnligt kön, för att de "skämmer ut sig" genom att sjunga Uti vår hage på avslutningsbalen. Det där med att tjejer ska stå upp för varandra gällde visst bara vissa utvalda?
De manliga karaktärerna ges inte särskilt många sympatiska drag. Visst, alla kvinnor vet hur hopplösa högstadiekillar är att samverka med och det skulle varit ett starkt argument för det här tjejgänget att hålla sig borta från dem och ägna uppmärksamheten åt varandra. Detta sker inte. Kanske skulle jag köpa att Lisa drömmer om att hångla med playern Daniel Knutsson om hon faktiskt argumenterade för sin sak, men nästan varje reflekterande monolog hos huvudpersonerna låter sig avbrytas med meningar som "orka tänka på det" eller liknande. För mig är det den direkta motsatsen till att ta sin målgrupp på allvar.
Jag vill ge författarna ett plus i kanten för ambitionen, men nej, det hade inte skadat att tänka igenom idén ta ett varv till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)