Petrus Dahlin

På mitt jobb på biblioteket är jag skräckansvarig på vuxenavdelningen. Men jag är minst lika intresserad av det som skrivs i den genren för barn. Därför har jag plöjt mängder med rysare skrivna för mellanstadieåldern. Till slut hade jag läst alla vi har och nu får jag gå och vänta på att det kommer nya. Tack och lov är det fortfarande en populär tematik i barn- och ungdomslitteraturen så flödet verkar inte sina på ett tag.

En författare som på senare tid givit sig in i skräck-svängen är Petrus Dahlin. Han skriver många olika typer av böcker, men han har till exempel skrivit fyra regelrätta rysare för barn i 10-12 års åldern. Jag har läst dem alla, naturligtvis.
När den första av hans skräckisar kom hade jag mest läst snällare spökhistorier för barn, det behövdes något som var vassare, otäckare, olyckligare. Petrus Dahlin fyllde det gapet i utgivningen. De är verkligen mycket mörkare i tonen än det mesta annat, det finns inte mycket som är snällt däri. Just det gillar jag, men det finns mycket annat som jag är tveksam till. Och det är sådant som går igen i de följande böckerna också.

Den senaste i raden av Dahlins rysare heter Vattenskräck och kom ut nu i vår. Den handlar ytterst om en flicka i 13 års åldern som får sommarjobba på en skräckfilmsinspelning. Inte som en i filmteamet, men som hjälpreda och assistent. Hon älskar det. I slutet visar det sig att storyn egentligen finns någon helt annanstans och bara det känns otroligt långsökt. Men det som verkligen stör är brist på perspektiv.

Det handlar om Clara Emilia. Kanske är namnet en referens till Carol Anne, huvudpersonen i filmen Poltergeist som filmteamet gör en remake av, kanske till och med en flört till Agnes Cecilia, Maria Gripes mästerliga roman från 1980-talet. Visst låter det lite mystiskt och romantiskt med dubbla förnamn. Men det känns också symptomatiskt för den värld som Petrus text existerar i.

Första boken, Hjärtlös, handlar om en flicka som flyttar med sina arbetsnarkomaner till föräldrar till New York. Där får hon klara sig på egen hand, köpa sushi till lunch varje dag och få hemundervisning.
Bok nummer två heter Kurragömma och handlar om en pojke som blir lämnad ensam i ett hus i Spanien eftersom hans mamma som han rest dit med oväntat måste åka på jobb.
Redan efter att ha läst de här två böckerna reagerade jag på den här världen som Dahlin skildrar. Förutom att barnen alltid lämnas ensamma på ett eller annat sätt (gärna utomlands där de inte är säkra på språket och inte har något skyddsnät) så finns det ett till tema. Föräldrarna har fina jobb, de lämnar hellre sina barn än gör avkall på sin karriär, det är självklart att åka på semester eller bo i en våning i New York. Det kommenteras inte.

Tredje boken Spöknät gör förvisso en avstickare från det här mönstret på sina sätt, den utspelar sig på huvudpersonens hemmaplan och har en skilsmässa i fokus (men barnet blir fortfarande lämnat ensam). Däremot lever den nyligen utkomna fyran upp till det med råge.

Petrus Dahlin kommer från Stockholm. Jag har träffat honom. Han har en uppvuxen stadsbos pondus. Det märks också i serien han skrivit för yngre barn, "Kalle Skavank", som till och med har Stockholms söderförorter med i titeln många gånger. Men framför allt märker jag det i Vattenskräck.

Clara Emilia bor i Stockholm. Det är så självklart att det inte nämns. Man ska som läsare själv förstå det genom vilka gator hon tar sig fram på och hur hon tar bussen ut till Nacka där filminspelningen äger rum. Jag ska förstå det genom att hon bor, inte alls i förorten, utan i Vasastan. Clara Emilia är inte direkt ett namn som skvallrar om arbetarklass.
Jag menar naturligtvis inte att man inte får skriva om människor som bor i Stockholms innerstad. Det jag värjer mig mot är självklarheten i det. Jag är själv uppvuxen på en liten ort mitt i landet och led, faktiskt!, under barndomen av den svenska stockholmscentreringen. Det är som att om ett verk utspelar sig någon annanstans än i huvudstaden så är det för att göra en poäng av det. (Jag lärde mig senare under tiden jag bodde i Göteborg att västra Sverige istället har en göteborgscentrering, men likväl är det storstäderna som drar det längsta stråt). Och när man bor i Vasastan tillkommer det vissa privilegier som inte heller behöver nämnas eftersom det bara är så det är.

Jag antar att de barn som läser böckerna inte tänker på detta i samma grad som jag gör. Eller ska man verkligen anta det? Jag själv vet ju hur detta kunde skapa en känsla av utanförskap redan för mig som barn. Att det var Stockholm man skulle sträva efter. Bli en av de som räknas.
Och nu bor jag här. I Stockholms södra förorter.

Ghostbusters

Idag på premiärdagen har jag varit och sett nya Ghostbusters på bio.

Jag älskar originalfilmen mest för att jag vuxit upp med den men också för att jag älskar Bill Murray, liksom många andra gör med full rätt. Jag förlåter filmen för mycket och jag skulle förlåta Bill allt.
Däremot ser jag inte min relation till den första Ghostbustersfilmen som personlig - jag var ju överhuvudtaget inte född på åttiotalet och därför av naturliga skäl heller inte med när den slog ner som en relativt tidig blockbuster.

Jag har naturligtvis följt med i turerna kring rebooten som gick upp på bio idag, den med kvinnliga skådespelare. Det som har handlat om hat, mot idén, mot skådespelarna, mot kvinnor i allmänhet.
Det sägs att det är hardcorefansen av originalfilmen som motsätter sig den nya premissen, men det kan helt enkelt inte stämma. Kanske främst för att dessa män (man har gjort en mätning, det rör sig till allra största del om män mellan 18 och 45 år) inte haft möjlighet att se filmen innan de röstade ner den på Youtube och IMDB och därför inte vetat hur resultatet blivit. Men också för att många av dem är för unga för att ha den relationen till Ghostbusters som borde vara det absolut minsta att kräva av någon som vill rösta ner filmen/näthata de kvinnliga skådespelarna/ överhuvudtaget spy galla över hur den nya filmen förstör den gamla.
Dock absolut framför allt eftersom den nya filmen är så otroligt lik Ghostbusters från 80-talet.

Att så många hatat den här filmen på förhand handlar mycket om förändring men också mycket om hur kvinnor ses som just kvinnor, medan män ses som skådespelare (i det här fallet), som utgångspunkten och standarden.
Om Ghostbusters III släppts med manliga huvudkaraktärer hade många nog skakat på huvudet men förmodligen hade det inte dragits igång en hatkampanj mot dem. Jag säger "förmodligen" eftersom jag inte har något underlag, men utifrån egna erfarenheter och logiskt tänkande menar jag egentligen att det absolut inte hade hänt.

Till själva filmen:
Var det en bra film?
Sådär.

Som koncept är den dock fantastisk, som en del av Ghostbusters-serien definitivt värdig men framförallt så fullspäckad av girl power att jag gick från biosalongen med gåshud.
Och Who're gonna call? GHOSTBUSTERS! på hjärnan.

Vattnet drar

Gästrikland är Sveriges mest bortglömda landskap,
har jag sett Madeleine Bäck uttala sig i någon intervju efter hennes bokdebut Vattnet drar tidigare i vår.
Jag tänker att hon kan ha rätt.
Därför är det fint att hon låter sin bok utspela sig just där, i hennes hemtrakter, kring Hofors, Storvik, Sandviken och Gävle. Hon är noga med detaljer, vägnamn och platsbeskrivningar. Som en liten upprättelse för det lilla, bortglömda landskapet.
Det är också i mångt och mycket det som jag tycker om med Vattnet drar. Annars är jag faktiskt inte särskilt imponerad.

Det ska sägas att texten är skriven med ett väldigt driv. Trots att jag inte fäste mig särskilt vid varken texten eller karaktärerna.hade jag svårt att lägga ifrån mig boken.
När jag sedan läst klart efter mer eller mindre sträckläsning, var jag dock väldigt osäker på vad det var jag hade fått ta del av.
Den har lanserats som en skräckroman för unga vuxna. Jag tycker båda kategoriseringarna går att ifrågasätta.
Skräcken känns sekundär. Det som framförallt framhålls är skildringen av samhället, av hur snett det gått för så många av människorna som bor där, vilka makter det är som egentligen styr. Hos polisen blir man inte trodd. Ska man tjäna pengar är det snarare på hembränt och stölder än att hoppas på ett arbete. Bruket är inte längre något framtidshopp.

Vi får följa flera röster, det våldsamma ungdomsgänget, Krister som har lite för bra hand med djuren, journalisten som plågas av sommartorkan, Beata och Celia som försöker liva upp tillvaron så gott det går med fester och engångsligg.
Jag vet inte om det är trots eller på grund av denna mångfald som jag får känslan av att boken inte handlar om någonting som helst, trots sin omfattning på omkring 400 sidor.

Vattnet drar ska vara första delen i en trilogi. Jag vet inte vad nästa del ska handla om och jag är inte särskilt intresserad heller. Min relation till var och en av karaktärerna känns avslutad och handlingen begrep jag inte ens i första delen. Det kan hända att jag läser bok två av ren nyfikenhet men det är ingenting jag kommer gå och längta efter.

Vinterfolket

Jag har varit ute på resa.
Därmed var jag naturligtvis tvungen att ta ledigt från jobbet, men det betyder inte att jag lämnade jobbet hemma.
Som utsedd skräckansvarig släpade jag självfallet med ett antal skräckromaner i handbagaget för att aldrig behöva skiljas från dem.
Under veckan hann jag läsa åtminstone ett par av dem, dels Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist, vilket gör att jag nu läst alla hans romaner och kan fokusera på andra skräckförfattare hädanefter, även om jag verkligen gillade Lilla stjärna mer än jag förväntat mig.
Men dels också en jag tyckte ännu bättre om, nämligen Vinterfolket av Jennifer McMahon.

Som jag tidigare skrivit om har jag nyligen läst Stephen Kings Jurtjyrkogården utan att vara särskilt imponerad. Den relativt nyutkomna Vinterfolket har en liknande historia, den största skillnaden mellan dem är att Vinterfolket faktiskt är bra.

Boken utspelar sig i en liten stad på USA:s östkust som tvingat vänja sig vid att människor då och då försvinner spårlöst i skogarna omkring dem. Vi följer två parallella historier, en som utspelar sig i början av 1900-talet och en i nutid. Det som främst förenar dem är att karaktärerna vi möter är bosatta i samma hus men med hundra år emellan. Nu som då märks det att någonting inte står helt rätt till med huset, och speciellt inte med skogen som omger ägorna.

Det finns många anledningar till varför den här boken faller mig i smaken. Att den lånar tematiken från Stephen King, som i sig är intressant, men gör det på ett sätt som intresserar mig långt mer. Den manliga tonen är borta och istället är det främst kvinnor som står i fokus. Dessutom tycker jag mig hitta fler referenser till böcker jag tidigare läst. Det är ingenting jag har belägg för men en av karaktärerna påminner mig starkt om någon som Gillian Flynn hade kunnat skapa. Jag tycker om den typen av blinkningar, ett smart sätt att hävda sig i sin genre utan att få det att kännas som plagiat eller allt för ofta upprepat.
När man läser böcker om skrivkonsten som riktar sig till barn och unga ges ofta rådet att man ska skriva som de som man tycker om att läsa, för att sedan därifrån utveckla sin egen stil. Det är förstås nödvändigt att sluta härma någon annan till slut, men att behålla vissa element från författare man ser upp till känns snarast som en fin gest.

Men framför allt är Vinterfolket en bra bok i sin egen rätt. Den är välskriven, finstämd, lagom långsam i handlingsutvecklingen. Jag fäster mig vid flera av karaktärerna, även de som inte är direkt sympatiska. Ett fint inslag i skräckhyllan.

Stephen King

Nu är det nytt år och jag har återgått till att läsa precis vad jag vill, inklusive manliga författare. En annan sak som jag förbjöd mig själv från förra året var att läsa om böcker som jag redan läst tidigare. Jag är nämligen en sådan som gärna läser böcker flera gånger, ibland för att de helt enkelt är så pass bra, men också för att jag tycker om att veta vad jag får.
Ett annat trick, för att komma ifrån den ovanan, är att läsa böcker man på andra vägar vet hur de slutar. Som att man har sett filmatiseringen, till exempel.

Jag har på mitt jobb fått ansvaret för skräckhyllan. Därför är min värld ganska kantad av skräckromaner nu för tiden, det är det jag sysslar med hela dagarna. En ypperlig tillvaro. Men trots att utvecklingen har gått stadigt framåt den senaste tiden så har jag fortfarande läst pinsamt få rysare. Dags att råda bot på detta, tänkte jag, och lånade hem Stephen Kings beryktade Jurtjyrkogården.

Jag har läst en av Kings romaner tidigare - The Shining - och tyckte hyggligt bra om den. Men framför allt har jag vuxit upp med de otaliga filmatiseringarna som har gjorts efter hans böcker. Jag har en mycket längre historia som skräckfilmsfantast än som skräckromanintresserad, att jag skulle läsa böckerna slog mig inte förrän helt nyligen. Så gick just Jurtjyrkogården på tv för inte alls länge sedan och jag tänkte att jag kanske faktiskt ska ta mig an den litterära upplagan. Det sägs ju faktiskt vara det otäckaste som Stephen King någonsin skrivit, även enligt honom själv.
Sagt och gjort.

Detta kan ju verka tjatigt. Men på framsidan av upplagan av Jurtjyrkogården som jag lånade hem från jobbet uttalar sig Marcus Birro om att King är en av de bästa författarna idag. Varför just Birro är i position att utnämna dessa framgår inte. Efterordet är skrivet av John-Henri Holmberg, som jag inte känner till, som lovprisar författarens förmåga att få oss att känna igen oss i och sympatisera med karaktärerna.
Jag kan inte låta bli att tänka att det kanske krävs en man för att identifiera sig med Louis Creed, huvudpersonen i Jurtjyrkogården. Jag tycker inte alls att han är särskilt sympatisk, snarare ointressant och emellanåt gnällig. En sådan där frun måste fråga om det verkligen kommer gå bra att han stannar hemma och passar yngsta barnet medan hon är och handlar. En sådan som dricker öl med grannen varje kväll medan resten av familjen reder sig på egen hand.

Karaktärerna är det viktigaste för mig både när jag läser och skriver, därför har jag svårt att bortse från det faktum att jag faktiskt inte bryr mig om dem, förutom nämnda granne, särskilt. Dessutom tycker jag att det är en ganska dålig bok rent textmässigt. Samt att jag kämpar med att förstå exakt vad som är så otäckt att King från början - enligt efterordet - inte ens ville ge ut den.

Jag förstår däremot varför den har blivit en av Stephen Kings mest säljande böcker, jag förstår dragningskraften i att dessa vedermödor som förekommer i boken drabbar en helt vanlig familj som hade kunnat vara vem som helst av oss, och historien är ett ganska intressant tankeexperiment. Dessutom förstår jag att King har brutit marken för alla de efterkommande skräckförfattarna, så jag ska inte avfärda honom så enkelt. Men att få ansvaret för skräckavdelningen på jobbet har också fått mig att inse hur många författare som inte är Stephen King det finns. I framtiden ska jag ägna mig åt dessa istället.

Skräckfilm - Unfriended

Som känt är älskar jag skräckfilm. Genren är lite som om den vore mitt barn, jag kommer älska den hur många brister den än har, vad den än tar sig till.
Det betyder dock inte att jag uppskattar alla vindlingar den följer, det finns sådant jag endast tolererar men inte uppmuntrar.
Ärligt talat finns det ganska mycket inom skräckfilmsgenren jag inte uppmuntrar. Men först vill jag bara klargöra en sak, om ni tillhör den skara som tycker att det bara finns dålig skräckfilm, så letar ni på fel ställen. Det finns mängder med fantastiska rysare, både riktigt gamla och alldeles sprillande nya. Däremot är det inte alltid den bästa skräckfilmen som får den mesta uppmärksamheten.

En film som jag läst lite om på nätet innan jag såg den är Unfriended, en amerikansk skräck som kom förra året. Den är omskriven för att förnya genren, i det att hela handlingen utspelar sig på nätet, i konversationer över Skype och Facebook. Allt man någonsin får se är en datorskärm.
Skräckfilmer som har internet som tematik är inte nytt alls, när det var mer eller mindre nytt med uppkoppling kom ett gäng som handlade om virus och läskiga forum. Men själva upplägget och formatet med Unfriended är faktiskt helt nytt, åtminstone i mer kommersiella sammanhang.
Senast en sådan typ av förnyande av genren genomfördes var med Blair witch project 1999. Skakig handkamera-syndromet skrämde livet ur en generation tonåringar bara med ett nytt sätt att filma. Sedan skulle film på film följa med samma teknik - flera riktigt bra - tills det inte längre fanns något att tillföra på den fronten.

Femton år senare är det alltså dags för nästa trendbrott, för jag kan lova att den kommer följas upp av horder med filmer som efterhärmar (men förhoppningsvis också tar konceptet vidare till nya höjder). Regissören till filmen heter Levan Gabriadze och Unfriended är hans första skräckfilm. Det är faktiskt bara hans andra långfilm överhuvudtaget, varav den första var en romantisk komedi. Hursomhelst, det är roligt att Levan kastar sig mellan genrer och att han dessutom vill prova nya saker inom dem. Det är bara en sak han har missat med Unfriended. Det går inte att bara förnya ramarna, man måste också förnya innehållet.

Vad handlar Unfriended om?
Ett gäng ganska tighta kompisar någonstans i tonåren som brukar ha gruppvideosamtal på Skype. Fast just den här gången är det någon ytterligare som hackat sig in i deras konversation. Någon som utger sig för att vara deras vän Laura som begick självmord för precis ett år sedan...
Så långt allt väl. Problemet finns i gestaltningen av ungdomarna. Det är så överväldigande tydligt att det är en vuxen person som försökt sätta sig in i den unga världen av sex, droger och näthat. Eftersom jag själv inte heller är i tonåren längre kanske jag kastar sten i glashus nu, men för att köpa konceptet i filmen måste man också köpa att dagens unga spelar in allt. Och lägger upp det på Youtube. Och screencapsar alla sina konversationer. Och skriver hatiska kommentarer om varandra. Det har man ju läst om i tidningen. Att det är så kidsen gör nu för tiden.
Naturligtvis är det sant att mycket av ungas liv har förflyttats till sociala forum och naturligtvis ska vi ta problem som näthat på extremt stort allvar, det är bara det att i Unfriended finns det alltid någon liten filmsnutt eller instagrammad bild som kan användas i syfte att utpressa eller skrämma huvudpersonerna. Inte ens sina allra sämsta sidor eller mörkaste hemligheter har de undvikit att dokumentera ordentligt.

Fast det riktigt stora problemet är egentligen att den dåliga kvinnosynen som florerat i kommersiell skräckfilm sedan urminnes tider fortfarande hänger med. Eller att inte en enda av karaktärerna har en annan hudfärg än vit. Eller för all del att de för att slippa skriva en ordentlig dialog istället låter ungdomarna skrika sig igenom handlingen till den milda grad att jag faktiskt stänger av ljudet. Det här räcker inte för att räknas som "nytt", Levan.

Höglandet

Jag avslutade just den isländska "skräckthrillern" Höglandet skriven av Steinar Bragi. Bragi slog för några år sedan igenom med en roman som heter Kvinnor som jag inte har läst, Höglandet är alltså min första bekantskap med den här författaren.
Jag har läst böcker från Island förut som spelar på det karga, isolerade landskapet (till exempel av den utmärkta deckarförfattaren Yrsa Sigurdadottir), och det är något skrämmande bara i miljöerna. Författaren får en hel del gratis bara genom platsen han placerar sina karaktärer på och det gör att jag höjer förväntningarna på vilken vändning historien ska ta.
Höglandet handlar om fyra människor i trettioårsåldern, två par som känner varandra till varierande grad, ingen av dem är säker på att den resa runt landet de är på väg att ge sig ut på är en bra idé. Det blir storm. De kör in i ett hus.
I huset bor ett äldre par, inte särskilt talföra och de fyra besökarna är ivriga att försöka ta sig därifrån, men något hindrar dem...
Jag tycker att Höglandet är en bra bok på flera sätt, det finns en medvetenhet i språket och en skicklighet att precis berätta tillräckligt mycket. Sen finns det saker jag har tröttnat på när det kommer till skräckromaner och som jag tröttnade väldigt fort på så snart jag kastade mig in i genren. Mitt i all mystik så finns det ett högt mått av förutsägbarhet. Skräckförfattare måste våga förnya sin genre genom att inte skriva slut på det sätt som man skrivit slut inom rysarlitteraturen sedan många hundra år tillbaka, och som lika mycket speglas i skräckfilmskonsten.
I slutet av Höglandet hamnar vi i en miljö som kräver mycket beskrivningar, det blir tråkigt i längden och jag slutar bry mig om att hänga med, vill bara vidare i storyn, vill bara till upplösningen. Det kan ses som något fint, en flirt med traditionen, att slutet i Höglandet lika gärna kunde hört till en rysare skriven på 1800-talet, men det kan också ses som en rädsla för att göra något nytt.
Förutom detta så är det faktiskt läskigt. Och det är välskrivet. Höglandet är en läsvärd bok men jag kommer fortsätta leta efter den där skräckromanen som har det lilla extra.

Barnkolonin

Jag har läst ett stort antal skräckromaner skrivna för barn och ungdom det här året. Det är en alltid uppskattad genre kanske främst för barn i mellanåldern, och har väl ökat ytterligare i popularitet sedan den okrönta drottningen av barnrysare Ingelin Angerborn började etablera sig. Angerborn har skrivit sex stycken böcker med skräcktema och jag har självklart läst hela bunten, detsamma har nog hela befolkningen i min kommun som innehar en ålder mellan 9 och 12.
Men det finns en spökbok skriven av en helt annan författare som jag håller som en av de bästa, och det är Kerstin Lundberg.Hanhs bok Skuggan i väggen. En mycket sympatisk liten historia om "hur vi behandlar varandra", som Bokjuryn skriver på sin hemsida.
Därför blev jag självklart väldigt intresserad när jag såg att Kerstin Lundberg Hahn också kom ut med en rysare för ungdomar. Den heter Barnkolonin och förväntningarna växte ännu mer när jag såg att den av Bokjuryn utsetts till årets bästa ungdomsroman. Det bara måste bli bra!
Det blev inte bra.
Jag ställer mig helt oförstående till att Barnkolonin varit så populär bland unga läsare att den hamnade till och med på en bättre plats på Bokjuryns lista än självaste Förr eller senare exploderar jag. Förutom att de två böckerna är helt skilda åt till genre och historia så skiljer de sig också på punkten att medan John Green ville skriva något nytt så gottar sig Lundberg Hahn i gamla klyschor.
Vad mig bekommer är Barnkolonin en trist, seg och oengagerande historia om några tonåringar som uppfyller varje fördom om hur tjejer är beroende av sina mobiltelefoner och alltid griniga, och hur killar bara har kompisar som skämtar om porr. Själva spökhistorian funkar, men imponerar inte, slutet bjuder inte på många fler svar än de som är absolut nödvändiga. En del saker är riktigt obehagliga men följs upp dåligt eller inte alls.
Jag tyckte ett tag att det var så illa att jag gav upp, och då är jag en sådan person som sällan ger upp mitt i läsningen, men sedan tog jag upp boken igen i hopp om att det ändå skulle bli bättre. Det blev bättre men bara hjälpligt.
Jag har så klart inte kunnat låta bli att fundera över hur en och samma författare lyckats skriva både den rysare jag tycker bäst om och den jag tycker allra sämst om. Kanske finns förklaringen i att hon med Barnkolonin sökte en ny målgrupp, eller den att hon valde att ha en kille som protagonist istället för en tjej, som i Skuggan i väggen.
Jag sitter inte på några svar. Jag vet bara att jag blev väldigt besviken.

Himmelstrand

Redan tidigt i John Ajvide Lindqvists roman Himmelstrand förstår man att det inte kommer finnas en naturlig förklaring.
Det finns inget sätt att komma undan, att fyra husvagnar från samma campingplats i närheten av Trosa plötsligt förflyttats till en värld där ingenting, inte ens solen, existerar förutom en evighetslång gräsmatta, går inte att förklara bort i en handvändning.
Det är en bra premiss för att skapa skräck.
Ajvide Lindqvist placerar från första sidan sina karaktärer i en värld som han själv har skapat helt och hållet och som läsare känner man sig lika utlämnad som karaktärerna till författarens vilja och nycker. Det är en otroligt obehaglig upplevelse, att släppa kontrollen över allt.
I den sollösa världen försöker karaktärerna kartlägga resurserna, gränserna och varandra. Tar gräsmattan verkligen aldrig slut? Är de säkra på att innehavarna av husvagnarna är de enda som befinner sig där? Och hur ska de förhålla sig till varandra?

Jag är inget generellt fan av John Ajvide Lindqvists litteratur, vilket jag tidigare skrivit om, men jag tycker väldigt mycket om hans tidigare roman Människohamn som jag har läst upprepade gånger. Det jag kanske främst gillar med den boken är vardagligheten, hur skräcken letar sig in i det vanliga livet. På så vis är Himmelstrand en motsats, här är det snarare vardagslivet som måste uppstå ur skräcken. Det finns saker som kvarstår även när de kastas ut i det okända, vardagliga behov som skär sig mot den situation de befinner sig i men som kanske av just den anledningen blir mer betydelsefulla.
Det funkar. Jag gillar Himmelstrand, kanske främst för absurditeten. Titeln är lånad av låtskrivaren Peter Himmelstrands efternamn, vars låtar är de enda som spelas från radioapparaten i världen med den oändliga gräsmattan. Varför då, kan man fråga sig. Inget svar är bättre än något annat.

Självfallet blir ingenting enkelt. Kampen för att hitta tillbaka till den vanliga världen är hård och kantad av deras innersta rädslor. Det finns inget sätt att förutsäga historien. Och det är kanske min starkaste skräck.

Skärvor av J

Jag har läst den nyutkomna ungdomsromanen Skärvor av J, skriven av Magnus Ljunggren. Den marknadsförs som en historia i Twin Peaks-anda. Den inleds också med ett försvinnande av en ung kvinna, precis som i David Lynch tv-serie. Men J var ingen Laura Palmer.
"J" står för Julia, det är omotiverat varför bara begynnelsebokstaven används i titeln. Kanske ska det ge ett mer mystiskt sken, men Julia kallas aldrig något annat i romanen. Berättaren, huvudpersonen, är Sara, en femtonårig tjej som bor någonstans i närheten av Örebro. Hon och Julia har varit bästisar tidigare, men det var länge sen de umgicks nu, tills en kväll då Julia ringer och behöver sällskap. Julia får följa med Sara och hennes kompis Erik på en utflykt och efter det blir inget sig likt. Julia försvinner. Ryktena är igång.
Det är spännande. Jag faller för huvudkaraktären Sara, hon är en in between, inte en av de coola tjejerna, men ändå nästan en i gänget. Hon är olyckligt kär och försöker påvisa sin existens genom att köpa kladdiga läppglans på Kicks. Hon skulle kunna bo i den staden där jag arbetar, jag känner igen alltihop.
Det är en vinst att boken inte utspelar sig i Stockholm som så många andra böcker gör, i alla fall för mig som växte upp i en småstad, igenkänningen är stor.
Men sen händer något.
I våras läste jag Moa Eriksson-Sandbergs bok Den första flickan skogen möter. Den har ungefär samma story, en flicka försvinner och lämnar många frågor efter sig. (Den försvunna flickan i Eriksson-Sandbergs bok heter dessutom Linda Palm, en mer än tydlig
referens till samma David Lynch-serie).
Det som också är gemensamt för de båda böckerna Skärvor av J och Den första flickan skogen möter är att när något börjar gå dåligt så går allt dåligt. Det finns ingen hejd på vad huvudpersonerna tvingas utstå till följd av tragedin som drabbat staden. Det är alltid de utagerande flickorna som försvinner, de brådmogna, de som syns. Kvar lämnas deras mer inbundna vänner, funderarna som ägnar dagar och veckor åt att förstå vad det var som hände. Och vad som fortfarande händer, de hemska händelserna staplas på varandra.
Och till slut orkar man inte mer, som läsare. Man börjar undra vad som är poängen med att ytterligare tragedier ska drabba de stackars flickorna som lämnats kvar. De behövs i alla fall inte för spänningen, det blir tvärtom alldeles för fullpackat för att man ska orka bry sig en vända till. Jaha, då visade sig den personen inte heller vara att lita på. Och man undrar var alla vuxna är, varför ingen talar klarspråk med de unga, varför de försöker skydda dem från allt som redan hänt.
Skärvor av J har sina poänger. Men poängerna skulle kunnat väga tyngre om Magnus Ljunggren som författare låtit sig själv lita på det suggestiva och förstått att less kan vara more.

Dracula

Min semester börjar lida mot sitt slut och jag ska om bara ett par dagar åter infinna mig på mitt biblioteksjobb. Jag ser fram emot det samtidigt som jag njutit mycket av att ha fått vara ledig de senaste fyra veckorna.
Jag har varit på resande fot i stor utsträckning men det har inte hindrat mig från att sitta i skuggan och läsa. Mitt viktigaste projekt den här semestern har varit att läsa Dracula.
Tidigare i år gav bokförlaget Trut ut en nyupplaga, i pocket, av Dracula, med så fint omslag att jag var tvungen att köpa den. Samtidigt kunde man köpa en tygkasse med samma motiv, som jag inte heller kunde låta bli. Jag var naturligtvis medveten om att om jag skulle kunna bära runt på tygkassen med gott samvete så var jag först tvungen att läsa boken.
Jag borde ha läst Dracula för länge sedan, jag vet. Det är en bokkaraktär och en historia som har fascinerat mig mycket genom livet, jag har sett dussintal filmatiseringar, jag har läst om författaren, varit i Dublin på Writers' museum. Men jag har inte läst Bram Stokers Dracula förrän nu.
De första sextio sidorna är fasansfulla, gastkramande. Advokaten Jonathan Harker befinner sig på greve Draculas slott i Transylvanien och allt märkligare saker inträffar. Man vill inte lägga historien ifrån sig för allt i världen.
Sen förflyttar vi oss, hamnar i Whitby i England. Vi introduceras till nya karaktärer, Jonathans fästmö och hennes umgänge i en stillsam by. Självklart händer underliga saker, men samtidigt glöms intensiteten och spänningen bort. Tyvärr för hela den kommande berättelsen, ungefär fram till de avslutande sidorna.
Romanen är fyra hundra sidor lång i min utgåva och i mycket stor utsträckning tycker jag att den är mycket långsam, tar alldeles för god tid på sig för att utveckla en historia, ett handlingsförlopp. Som läsare skulle jag med glädje hoppa över några av de tusen stycken karaktärerna ägnar åt att prisa varandra för deras godhet och mod, och gå lite mer direkt på historian.
Det är också förvånansvärt lite Dracula i Dracula. Jag är ju som sagt mycket intresserad av honom som litterär karaktär men jag får inte mycket av det intresset tillgodosett när jag läser boken.
Jag tycker att Bram Stokers roman, författad 1897, är ganska trevlig och åtminstone halvintressant, men den är för långsam och för snål. Jag är glad att jag äntligen har tagit mig igenom den, men också glad att lämna den till handlingarna. Tygkassen, däremot, kommer jag att bära med mig.

Silverpojken

I våras läste jag boken Glasbarnen, en skräckhistoria för barn skriven av deckarförfattaren Kristina Ohlsson. Boken har verkligen blivit en framgång, så långt jag kan se, i alla fall efterfrågas den ofta på mitt biblioteksjobb.
Inte bara barnen uppskattar den, jag tyckte också mycket om Glasbarnen och därför blev jag glad när jag såg att det var en uppföljare på väg.
Silverpojken är en ganska direkt fortsättning på historien från Glasbarnen. Det är ett nytt mystiskt fall, men det är samma personer som i den tidigare boken och en del referenser till den tidigare boken.
Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna i båda böckerna, barnen  - ett kompisgäng med två tjejer och en kille - är självständiga och hela tiden i centrum. I Silverpojken läggs mycket fokus på Aladdin, pojkens, föräldrars dåliga ekonomi. Jag har redan tidigare sett att relativ fattigdom blivit ett tema för barnlitteraturen och jag tycker att det är ypperligt. Ekonomisk trygghet är sårbar, det är inte bara barn med till exempel alkoholiserade föräldrar som inte har råd med skidsemester varje påsklov. Det är bra att det normaliseras att varje familj ser olika ut, även ifråga om pengatillgång.
Just det perspektivet tycker jag att Kristina Ohlsson lyckas med i den nya boken, bristen på pengar blir också en motivation för barnen i boken, något som för historien framåt.
Dessvärre saknas gnistan från Glasbarnen i den nya boken Silverpojken. Det är aldrig riktigt spännande. Man engageras aldrig, man leds för mycket på rätt spår redan från början. Någonstans i slutet kommer jag på mig själv med att undra när själva berättelsen ska komma igång.
Antagligen kommer det inte spela någon roll för alla barnen som har väntat på att en fortsättning ska komma, men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Att det kunde blivit betydligt bättre.

Glasbarnen

När jag tidigare skrev att jag inte läst i stort sett någon skräcklitteratur överdrev jag en aning. Jag har kommit fram till det när jag på senare tid börjat läsa allt mer av den varan och börjat tänka tillbaka på tidigare erfarenheter.
Däremot har jag inte läst särskilt många skräckromaner som jag har uppskattat. Den enda jag minns på rak arm är John Ajvide Lindqvists Människohamn, trots att jag inte alls tyckt om hans tidigare böcker och inte brytt mig om att läsa de senare. För bara några veckor sedan läste jag den hyfsat nya boken Barnvakten av Hanna von Corswant, som trots sin ganska intressanta tematik haltar rejält i den litterära gestaltningen. Till exempel saknas en relevant upplösning och språket var direkt undermåligt.
Trots mina inte alltid så goda erfarenheter av just skräcklitteratur har jag kommit fram till att det är en genre jag skulle kunna tycka mycket om. Jag märkte det inte minst idag när jag läste en för barn skriven spökroman.
Kristina Ohlssons bok Glasbarnen är till att börja med en mycket lyckad roman för barn i åldrarna 9-13 år. Hon tar självklart barnens parti och perspektiv och håller sig hela tiden på rätt sida av gränsen till att låta berättelsen bli allt för läskig. Även bokens upplägg och de frågor som kommer upp är väl hanterade.
Jag är mycket övertygad om att jag skulle ha älskat Glasbarnen om jag läst den medan jag var i den ålder som boken riktar sig mot och även nu i betydligt högre ålder kan jag uppskatta den fullt ut. För när allt kommer omkring är en bra bok alltid en bra bok (samtidigt ska jag antagligen inte underskatta den faktor att jag från början intresserar mig för barnkultur).
Och det jag kanske mest är glad för med Kristina Ohlssons bok är att den låter mig få behålla hoppet om den svenska skräcklitteraturen och imorgon ska jag till biblioteket.

Dr. Jekyll och Mr. Hyde

Med tanke på mitt intresse för litteratur, och mitt intresse för skräckfilm är det egentligen rätt egendomligt att jag inte har tagit del av mer skräcklitteratur än jag hittills har.
    När jag var liten älskade jag spökhistorier, jag läste alla sådana böcker med samlade historier jag kunde komma över. Och så fick jag ju den där boken av farmor när jag var tio med vilken jag lärde mig tycka om Poe. Utöver det har jag inte läst i stort sett någon skräcklitteratur även om jag har både ett par böcker av Ira Levin och av Stephen King hemma i hyllan. Det har av någon anledning inte tett sig intressant för mig. Egentligen är det ju nästan lite pinsamt att jag varken kan skriva upp Frankensteins monster eller Dracula på listan över böcker jag har läst och jag tänker att jag kommer att åtgärda detta, men just nu känns det mest som ett måste och inte som ett nöje.
    Dock finns ett undantag.

Jag kan inte minnas när eller varför jag köpte mitt begagnade exemplar av Doktor Jekyll och Mr. Hyde men jag vet att jag sedan dess har läst den tre gånger. Jag kan ha köpt den endast av den anledningen att den var fin (och billig), för jag gillar väldigt mycket den blå färg den har på pärmen och sättet på vilket den är sliten. I sådana fall var det ju verkligen ett lyckokast för det har med tiden verkligen blivit en bok jag tycker om.
    Robert Louis Stevensons kända skräckroman Dr. Jekyll och Mr. Hyde handlar alltså om en man med två mycket olika personligheter och denne mans bekanta som försöker lösa mysteriet. Det är en väldigt mysig bok som tar plats i ett dimmigt London under 1800-talets slut, det är en bok jag gärna flyr till om jag inte orkar vara någon annanstans. Jag tror att just att det är en brittisk bok och att den är förlagd till London är en starkt bidragande faktor till att jag tycker så mycket om den. Det är alltid mörker, dimma eller regn när historien utspelar sig och mystiken tätnar...
    Tja, historien är ju rätt känd och det är ju inte för att veta hur det går som jag läser boken en tredje gång. Det är helt enkelt en väldigt stämningsfull roman som man lätt fastnar i och som tål att läsas fler gånger. I julklapp har jag önskar mig Stephen Kings Varsel, alltså förlagan till filmen The Shining som är en av mina favoritfilmer. Kanske upptäcker jag att jag har underskattat skräcklitteraturen.

Edgar Allan Poe

Jag ska egentligen inte kalla mig ett Poe-fan.
Jag tycker att man ska kunna lite om ämnet om man är ett fan, jag tycker också att man ska ha läst rätt mycket av objektet för beundran för att vara ett fan.
Men jag kan nog säga att jag tycker om Edgar Allan Poe, eller framför allt hans verk.
När jag var tio fick jag en bok med samlade spökhistorier i av min farmor. Den var egentligen alldeles för komplicerad för mig att läsa vid den åldern, eller om det bara var så att jag tyckte att den var tråkig, för det var bara gamla berättelser i den och de var skrivna på ett gammalt språk. En av dessa berättelser och som jag ändå lyckades traggla mig igenom och faktiskt gillade var Poe's Den svarta katten. En mycket obehaglig historia som jag har läst många gånger och fortfarande tycker mycket om.
När jag och min kompis var i Krakow för två år sen tog vi med oss en samling Poe-noveller som han läste högt ur för mig. Det roliga var att på innergården vid vårat hostel bodde en kolsvart katt. Trodde vi. Tills det visade sig att det inte var en och samma katt vi sett hela tiden utan att det var minst fem stycken svarta katter som bodde där, precis nedanför vårat fönster. Så en av kvällarna var han tvungen att läsa Den svarta katten för mig även om jag som sagt verkligen läst den många gånger tidigare.
Det finns en filmserie som heter The masters of horror där mer eller mindre kända skräckfilmsregissörer fått göra varsin entimmeslång kortfilm. En av dessa, regisserad av Stuart Gordon, heter Den svarta katten och är en blandning mellan Edgar Allan Poes faktiska liv och hans berättelser. Den är inte särskilt bra men förutom den har jag lyckats hålla mig undan Poe-filmatiseringar - detta trots att jag och sagda kompis gått igenom en Vincent Price-period! - tills häromdagen.
Jag lät mitt sällskap välja film och lotten föll på The Raven. Ingenting kan vara namngivet The Raven utan att referera till Poe's berömda dikt med samma namn. Det finns ett par filmer på Edgar Allan Poe-tema som heter The raven (ja, Vincent Price är med i en av dem), den här The Raven som vi såg från 2012 med John Cusack i huvudrollen har inte en direkt koppling till själva dikten utan handlar mest om Poe själv. Allt är uppdiktat naturligtvis, ingenting i filmen passar in i den bild jag tidigare fått av Poe och handlingen kretsar kring en mördare som begår brott som förekommer i Edgar Allan Poes noveller. Intrigen känns inte särskilt trovärdig och att miljön är satt i ett studiouppbyggt artonhundratal känns mossigt old-thinking. Filmens Poe målas för tittaren upp som rätt gemytlig och kärleksfull vilket är svårt att få att gå ihop med såväl att han är direkt impopulär bland de andra karaktärerna som med den tidigare bilden jag har av den faktiske Poe. Att filmatisera kring Edgar Allan Poe öppnar upp för så mycket men den här filmen landar mitt emellan allting. John Cusack känns varken gemytlig eller skräckinjagande, kärlekshistorien skulle kunna tillhöra vem som helst och brotten ges alldeles för lite utrymme.
Det var inte en helt kass film men om jag skulle rekommendera en film med Poe-inslag skulle det helt klart istället bli Tim Burtons animerade kortfilm Vincent, om en liten pojke som är ett stort fan av Vincent Price, där Edgar Allan Poe både nämns, refereras till och citeras.
Och så rekommenderar jag naturligtvis att man läser Poe's noveller och dikter!