Skuggorna

Jag har läst flera av Katarina Wennstams böcker och aldrig riktigt blivit imponerad. Det kan kännas lite märkligt eftersom tematiken i dem, mäns brott mot kvinnor, intresserar mig mycket. Jag tycker väl helt enkelt inte att det är bra genomfört. Fast det beror ju naturligtvis på vad som är målsättningen, hon är uppenbarligen en storsäljande författare och även en profil i media i frågor om just kvinnofridsbrott. Det är helt klart imponerande och jag gläds över att hon får den uppmärksamheten och hoppas att hon väcker en och annan tanke hos sina läsare. Det är viktiga ämnen.
Däremot, som text betraktat, anser jag att böckerna inte är särskilt bra. Trots detta har jag fortsatt att läsa, inte alla hennes böcker, men ett flertal. I dagarna läste jag Skuggorna som kom ut förra året.

Det är hopplöst att läsa andras deckare parallellt som jag lyssnar på Liza Marklunds Annika Bengtzon-romaner eftersom allt annat enligt min mening står sig slätt i jämförelse. Kanske extra avgörande när det gäller Katarina Wennstam eftersom de båda författarna ägnar sig åt liknande politiska och ideologiska frågeställningar. Det kan ju anses typiskt att det bara ska få plats en kvinna på feministisk deckarförfattar-himlen, men samtidigt är det omöjligt att låta bli att jämföra dem när de nu sammanfaller på vissa punkter. Till exempel genre och ämnesval. Och det är tydligt för mig vilken av stjärnorna som lyser starkast.

Skuggorna handlar om en grupp kvinnor som bestämmer sig för att ge tillbaka mot män som har misshandlat sina fruar. De gör listor på dömda män och söker sedan upp dem i deras hem och utsätter dem för exakt samma sak som de själva utsatt sina fruar eller flickvänner för. Plötsligt är det männen som varnas för att gå ensamma ute om nätterna.

Det är ett intressant tankeexperiment men Skuggorna är ingen science fiction-roman, det är ingen parallell verklighet som i Egalias döttrar, det går inte att ta ut några svängar. Eller så finns inte viljan. Det blir ingen revolution. Det blir ett vanligt rättsfall. Kvinnorna eftersöks som brottslingar, man får följa både åklagare, polis och försvarare i sitt arbete. Det är inte en politisk bok. Det är en deckare som vill provocera lagom mycket.

Jag tycker inte alls att Skuggorna är en helt och hållet hopplös roman men det var bara korta passager som jag njöt av att läsa den, som jag alls kände mig intresserad eller underhållen. Till en början handlar det framför allt om att kapitlen är hopplöst korta. Många gånger är de bara två-tre sidor, till synes helt omotiverat och det gör det helt omöjligt att komma in i historien. Det hjälper inte att det är väldigt många olika personers perspektiv som kapitlen behandlar, det blir nästan komiskt hattigt. Senare i boken blir kapitlen åtminstone ibland lite längre och det är behagligt men det är också för sent. Jag letar redan fel, jag är redan irriterad. Och det finns ingenting som Wennstam kan göra åt det de resterande sidorna.

Liza Marklund

Ett problem som nyligen uppstått i mitt liv är att jag börjat lyssna på Liza Marklunds deckare om Annika Bengtzon. Själva problembilden ligger i att jag inte vet hur jag någonsin ska kunna nöja mig med någon annan deckarförfattare igen. Tur att jag har många böcker kvar i serien.

Det är inte det att Marklund skriver exceptionella böcker egentligen, det är nog snarare tvärtom, att hon skriver ganska vanliga deckare, men snarlika intriger som man kan hitta lite varstans hos svenska författare. Det är bara att hon gör det mycket bättre än alla andra. Samma sak, fast bra.
Eftersom första boken om Annika Bengtzon utkom 1997 kan man ju inte direkt anklaga mig för att vara först på bollen och jag hade antagligen inte börjat ta tag i den här bokserien än på ett tag om inte Liza Marklund sommarpratat just den här sommaren. Det var inte heller ett avsnitt som utmärkte sig på något dramatiskt sätt, det bara påminde mig om att hon fanns. Och att jag bara läst en enda av hennes romaner tidigare och faktiskt gillat den, så varför inte börja från början?
Dessutom är det ju en enorm lyx att ha en hel serie deckarromaner att beta sig igenom, bara få fortsätta på nästa när den förra tar slut.

I sommarpratet, och i karriären överlag, betonar Marklund sin feministiska ståndpunkt. Eftersom det är ett perspektiv som ligger mig varmt om hjärtat också gör det så klart böckerna än mer intressanta. Annika Bengtzon är en huvudkaraktär som passar mig i smaken, antagligen därför att hon är frammejslad av en författare som är väldigt medveten om könsrollsproblematiken.
Samtidigt finns en betryggande överskådlighet i att den sista delen kom ut i år. Och kanske en förhoppning om att Liza, lagom tills jag klarat mig igenom Annika Bengtzon-serien, presenterar något nytt som jag kan ge mig i kast med.

Så, okej, det är inte direkt några nyheter jag kommer med. Men den där Liza Marklund. Hon är allt bra på det hon gör.