Vattnet drar

Gästrikland är Sveriges mest bortglömda landskap,
har jag sett Madeleine Bäck uttala sig i någon intervju efter hennes bokdebut Vattnet drar tidigare i vår.
Jag tänker att hon kan ha rätt.
Därför är det fint att hon låter sin bok utspela sig just där, i hennes hemtrakter, kring Hofors, Storvik, Sandviken och Gävle. Hon är noga med detaljer, vägnamn och platsbeskrivningar. Som en liten upprättelse för det lilla, bortglömda landskapet.
Det är också i mångt och mycket det som jag tycker om med Vattnet drar. Annars är jag faktiskt inte särskilt imponerad.

Det ska sägas att texten är skriven med ett väldigt driv. Trots att jag inte fäste mig särskilt vid varken texten eller karaktärerna.hade jag svårt att lägga ifrån mig boken.
När jag sedan läst klart efter mer eller mindre sträckläsning, var jag dock väldigt osäker på vad det var jag hade fått ta del av.
Den har lanserats som en skräckroman för unga vuxna. Jag tycker båda kategoriseringarna går att ifrågasätta.
Skräcken känns sekundär. Det som framförallt framhålls är skildringen av samhället, av hur snett det gått för så många av människorna som bor där, vilka makter det är som egentligen styr. Hos polisen blir man inte trodd. Ska man tjäna pengar är det snarare på hembränt och stölder än att hoppas på ett arbete. Bruket är inte längre något framtidshopp.

Vi får följa flera röster, det våldsamma ungdomsgänget, Krister som har lite för bra hand med djuren, journalisten som plågas av sommartorkan, Beata och Celia som försöker liva upp tillvaron så gott det går med fester och engångsligg.
Jag vet inte om det är trots eller på grund av denna mångfald som jag får känslan av att boken inte handlar om någonting som helst, trots sin omfattning på omkring 400 sidor.

Vattnet drar ska vara första delen i en trilogi. Jag vet inte vad nästa del ska handla om och jag är inte särskilt intresserad heller. Min relation till var och en av karaktärerna känns avslutad och handlingen begrep jag inte ens i första delen. Det kan hända att jag läser bok två av ren nyfikenhet men det är ingenting jag kommer gå och längta efter.

Vinterfolket

Jag har varit ute på resa.
Därmed var jag naturligtvis tvungen att ta ledigt från jobbet, men det betyder inte att jag lämnade jobbet hemma.
Som utsedd skräckansvarig släpade jag självfallet med ett antal skräckromaner i handbagaget för att aldrig behöva skiljas från dem.
Under veckan hann jag läsa åtminstone ett par av dem, dels Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist, vilket gör att jag nu läst alla hans romaner och kan fokusera på andra skräckförfattare hädanefter, även om jag verkligen gillade Lilla stjärna mer än jag förväntat mig.
Men dels också en jag tyckte ännu bättre om, nämligen Vinterfolket av Jennifer McMahon.

Som jag tidigare skrivit om har jag nyligen läst Stephen Kings Jurtjyrkogården utan att vara särskilt imponerad. Den relativt nyutkomna Vinterfolket har en liknande historia, den största skillnaden mellan dem är att Vinterfolket faktiskt är bra.

Boken utspelar sig i en liten stad på USA:s östkust som tvingat vänja sig vid att människor då och då försvinner spårlöst i skogarna omkring dem. Vi följer två parallella historier, en som utspelar sig i början av 1900-talet och en i nutid. Det som främst förenar dem är att karaktärerna vi möter är bosatta i samma hus men med hundra år emellan. Nu som då märks det att någonting inte står helt rätt till med huset, och speciellt inte med skogen som omger ägorna.

Det finns många anledningar till varför den här boken faller mig i smaken. Att den lånar tematiken från Stephen King, som i sig är intressant, men gör det på ett sätt som intresserar mig långt mer. Den manliga tonen är borta och istället är det främst kvinnor som står i fokus. Dessutom tycker jag mig hitta fler referenser till böcker jag tidigare läst. Det är ingenting jag har belägg för men en av karaktärerna påminner mig starkt om någon som Gillian Flynn hade kunnat skapa. Jag tycker om den typen av blinkningar, ett smart sätt att hävda sig i sin genre utan att få det att kännas som plagiat eller allt för ofta upprepat.
När man läser böcker om skrivkonsten som riktar sig till barn och unga ges ofta rådet att man ska skriva som de som man tycker om att läsa, för att sedan därifrån utveckla sin egen stil. Det är förstås nödvändigt att sluta härma någon annan till slut, men att behålla vissa element från författare man ser upp till känns snarast som en fin gest.

Men framför allt är Vinterfolket en bra bok i sin egen rätt. Den är välskriven, finstämd, lagom långsam i handlingsutvecklingen. Jag fäster mig vid flera av karaktärerna, även de som inte är direkt sympatiska. Ett fint inslag i skräckhyllan.

Höglandet

Jag avslutade just den isländska "skräckthrillern" Höglandet skriven av Steinar Bragi. Bragi slog för några år sedan igenom med en roman som heter Kvinnor som jag inte har läst, Höglandet är alltså min första bekantskap med den här författaren.
Jag har läst böcker från Island förut som spelar på det karga, isolerade landskapet (till exempel av den utmärkta deckarförfattaren Yrsa Sigurdadottir), och det är något skrämmande bara i miljöerna. Författaren får en hel del gratis bara genom platsen han placerar sina karaktärer på och det gör att jag höjer förväntningarna på vilken vändning historien ska ta.
Höglandet handlar om fyra människor i trettioårsåldern, två par som känner varandra till varierande grad, ingen av dem är säker på att den resa runt landet de är på väg att ge sig ut på är en bra idé. Det blir storm. De kör in i ett hus.
I huset bor ett äldre par, inte särskilt talföra och de fyra besökarna är ivriga att försöka ta sig därifrån, men något hindrar dem...
Jag tycker att Höglandet är en bra bok på flera sätt, det finns en medvetenhet i språket och en skicklighet att precis berätta tillräckligt mycket. Sen finns det saker jag har tröttnat på när det kommer till skräckromaner och som jag tröttnade väldigt fort på så snart jag kastade mig in i genren. Mitt i all mystik så finns det ett högt mått av förutsägbarhet. Skräckförfattare måste våga förnya sin genre genom att inte skriva slut på det sätt som man skrivit slut inom rysarlitteraturen sedan många hundra år tillbaka, och som lika mycket speglas i skräckfilmskonsten.
I slutet av Höglandet hamnar vi i en miljö som kräver mycket beskrivningar, det blir tråkigt i längden och jag slutar bry mig om att hänga med, vill bara vidare i storyn, vill bara till upplösningen. Det kan ses som något fint, en flirt med traditionen, att slutet i Höglandet lika gärna kunde hört till en rysare skriven på 1800-talet, men det kan också ses som en rädsla för att göra något nytt.
Förutom detta så är det faktiskt läskigt. Och det är välskrivet. Höglandet är en läsvärd bok men jag kommer fortsätta leta efter den där skräckromanen som har det lilla extra.

Barnkolonin

Jag har läst ett stort antal skräckromaner skrivna för barn och ungdom det här året. Det är en alltid uppskattad genre kanske främst för barn i mellanåldern, och har väl ökat ytterligare i popularitet sedan den okrönta drottningen av barnrysare Ingelin Angerborn började etablera sig. Angerborn har skrivit sex stycken böcker med skräcktema och jag har självklart läst hela bunten, detsamma har nog hela befolkningen i min kommun som innehar en ålder mellan 9 och 12.
Men det finns en spökbok skriven av en helt annan författare som jag håller som en av de bästa, och det är Kerstin Lundberg.Hanhs bok Skuggan i väggen. En mycket sympatisk liten historia om "hur vi behandlar varandra", som Bokjuryn skriver på sin hemsida.
Därför blev jag självklart väldigt intresserad när jag såg att Kerstin Lundberg Hahn också kom ut med en rysare för ungdomar. Den heter Barnkolonin och förväntningarna växte ännu mer när jag såg att den av Bokjuryn utsetts till årets bästa ungdomsroman. Det bara måste bli bra!
Det blev inte bra.
Jag ställer mig helt oförstående till att Barnkolonin varit så populär bland unga läsare att den hamnade till och med på en bättre plats på Bokjuryns lista än självaste Förr eller senare exploderar jag. Förutom att de två böckerna är helt skilda åt till genre och historia så skiljer de sig också på punkten att medan John Green ville skriva något nytt så gottar sig Lundberg Hahn i gamla klyschor.
Vad mig bekommer är Barnkolonin en trist, seg och oengagerande historia om några tonåringar som uppfyller varje fördom om hur tjejer är beroende av sina mobiltelefoner och alltid griniga, och hur killar bara har kompisar som skämtar om porr. Själva spökhistorian funkar, men imponerar inte, slutet bjuder inte på många fler svar än de som är absolut nödvändiga. En del saker är riktigt obehagliga men följs upp dåligt eller inte alls.
Jag tyckte ett tag att det var så illa att jag gav upp, och då är jag en sådan person som sällan ger upp mitt i läsningen, men sedan tog jag upp boken igen i hopp om att det ändå skulle bli bättre. Det blev bättre men bara hjälpligt.
Jag har så klart inte kunnat låta bli att fundera över hur en och samma författare lyckats skriva både den rysare jag tycker bäst om och den jag tycker allra sämst om. Kanske finns förklaringen i att hon med Barnkolonin sökte en ny målgrupp, eller den att hon valde att ha en kille som protagonist istället för en tjej, som i Skuggan i väggen.
Jag sitter inte på några svar. Jag vet bara att jag blev väldigt besviken.

Himmelstrand

Redan tidigt i John Ajvide Lindqvists roman Himmelstrand förstår man att det inte kommer finnas en naturlig förklaring.
Det finns inget sätt att komma undan, att fyra husvagnar från samma campingplats i närheten av Trosa plötsligt förflyttats till en värld där ingenting, inte ens solen, existerar förutom en evighetslång gräsmatta, går inte att förklara bort i en handvändning.
Det är en bra premiss för att skapa skräck.
Ajvide Lindqvist placerar från första sidan sina karaktärer i en värld som han själv har skapat helt och hållet och som läsare känner man sig lika utlämnad som karaktärerna till författarens vilja och nycker. Det är en otroligt obehaglig upplevelse, att släppa kontrollen över allt.
I den sollösa världen försöker karaktärerna kartlägga resurserna, gränserna och varandra. Tar gräsmattan verkligen aldrig slut? Är de säkra på att innehavarna av husvagnarna är de enda som befinner sig där? Och hur ska de förhålla sig till varandra?

Jag är inget generellt fan av John Ajvide Lindqvists litteratur, vilket jag tidigare skrivit om, men jag tycker väldigt mycket om hans tidigare roman Människohamn som jag har läst upprepade gånger. Det jag kanske främst gillar med den boken är vardagligheten, hur skräcken letar sig in i det vanliga livet. På så vis är Himmelstrand en motsats, här är det snarare vardagslivet som måste uppstå ur skräcken. Det finns saker som kvarstår även när de kastas ut i det okända, vardagliga behov som skär sig mot den situation de befinner sig i men som kanske av just den anledningen blir mer betydelsefulla.
Det funkar. Jag gillar Himmelstrand, kanske främst för absurditeten. Titeln är lånad av låtskrivaren Peter Himmelstrands efternamn, vars låtar är de enda som spelas från radioapparaten i världen med den oändliga gräsmattan. Varför då, kan man fråga sig. Inget svar är bättre än något annat.

Självfallet blir ingenting enkelt. Kampen för att hitta tillbaka till den vanliga världen är hård och kantad av deras innersta rädslor. Det finns inget sätt att förutsäga historien. Och det är kanske min starkaste skräck.

Skärvor av J

Jag har läst den nyutkomna ungdomsromanen Skärvor av J, skriven av Magnus Ljunggren. Den marknadsförs som en historia i Twin Peaks-anda. Den inleds också med ett försvinnande av en ung kvinna, precis som i David Lynch tv-serie. Men J var ingen Laura Palmer.
"J" står för Julia, det är omotiverat varför bara begynnelsebokstaven används i titeln. Kanske ska det ge ett mer mystiskt sken, men Julia kallas aldrig något annat i romanen. Berättaren, huvudpersonen, är Sara, en femtonårig tjej som bor någonstans i närheten av Örebro. Hon och Julia har varit bästisar tidigare, men det var länge sen de umgicks nu, tills en kväll då Julia ringer och behöver sällskap. Julia får följa med Sara och hennes kompis Erik på en utflykt och efter det blir inget sig likt. Julia försvinner. Ryktena är igång.
Det är spännande. Jag faller för huvudkaraktären Sara, hon är en in between, inte en av de coola tjejerna, men ändå nästan en i gänget. Hon är olyckligt kär och försöker påvisa sin existens genom att köpa kladdiga läppglans på Kicks. Hon skulle kunna bo i den staden där jag arbetar, jag känner igen alltihop.
Det är en vinst att boken inte utspelar sig i Stockholm som så många andra böcker gör, i alla fall för mig som växte upp i en småstad, igenkänningen är stor.
Men sen händer något.
I våras läste jag Moa Eriksson-Sandbergs bok Den första flickan skogen möter. Den har ungefär samma story, en flicka försvinner och lämnar många frågor efter sig. (Den försvunna flickan i Eriksson-Sandbergs bok heter dessutom Linda Palm, en mer än tydlig
referens till samma David Lynch-serie).
Det som också är gemensamt för de båda böckerna Skärvor av J och Den första flickan skogen möter är att när något börjar gå dåligt så går allt dåligt. Det finns ingen hejd på vad huvudpersonerna tvingas utstå till följd av tragedin som drabbat staden. Det är alltid de utagerande flickorna som försvinner, de brådmogna, de som syns. Kvar lämnas deras mer inbundna vänner, funderarna som ägnar dagar och veckor åt att förstå vad det var som hände. Och vad som fortfarande händer, de hemska händelserna staplas på varandra.
Och till slut orkar man inte mer, som läsare. Man börjar undra vad som är poängen med att ytterligare tragedier ska drabba de stackars flickorna som lämnats kvar. De behövs i alla fall inte för spänningen, det blir tvärtom alldeles för fullpackat för att man ska orka bry sig en vända till. Jaha, då visade sig den personen inte heller vara att lita på. Och man undrar var alla vuxna är, varför ingen talar klarspråk med de unga, varför de försöker skydda dem från allt som redan hänt.
Skärvor av J har sina poänger. Men poängerna skulle kunnat väga tyngre om Magnus Ljunggren som författare låtit sig själv lita på det suggestiva och förstått att less kan vara more.