Glappet

Idag har jag läst Christina Herrströms ungdomsroman Glappet.
Kronologin kring Glappet är relativt ovanlig i det att den till en början gjordes som tv-serie och först efter det kom i en bokversion.
Jag har tidigare bara sett tv-serien, det var för många år sen och jag minns egentligen inte vad jag tyckte men jag hade, idag när jag påbörjade boken, en vag aning om att jag inte gillade den.

Glappet handlar alltså om två tjejer i övre tonåren, Ella och Josefin, den ena går gymnasiet, den andra jobbar. På jobbet, som butiksbiträde, träffar Josefin en man, betydligt äldre än hon själv och som dessutom är gift och har barn, men som hon ändå börjar dejta. Det visar sig snart att mannen har en lika dejtsugen kollega och snart träffar Josefin och Ella varsin medelålders advokat på gemensamma, mycket dyra middagar med tillhörande älskog på männens kontor under natten.
Vid sidan av den historien, som är romanens kärna, följer man Ella i hennes mer vardagliga skolbestyr samt får en djupare inblick i flickornas livslånga vänskap. De skriver ett manifest. De ska börja ta för sig av världen.

Vänskapen Ella och Josefin emellan är mycket fin. Familjeförhållandena, skolmiljön, allt det vardagliga är bra skildrat. Men det är samtidigt mycket som inte alls är trovärdigt.
För det första sätter jag ett stort frågetecken vid betäckningen "ungdomsroman". Den handlar visserligen om ungdomar, ur deras perspektiv. Men texten känns snarare skriven för vuxna, som något som de kan skrocka till och känna sig lättade över att de minsann har kommit längre i livet än att vara en självcentrerad sjuttonåring.
Ärligt talat känns Glappet ganska hånfull.

Både serie och bok blev rejält hyllade när de kom, 1997 respektive 1998. Serien vill jag egentligen inte uttala mig om innan jag sett den en andra gång men jag gissar att boken blev så väl mottagen av dessa vuxna recensenter för att den så väl motsvarar numer medelålders personers schablonartade syn på tonårstiden. För egen del är jag allergisk mot att inte ta ungdomar på allvar. Den här i bästa fall ironiska tonen faller platt.

Television

Det är jäkligt trist det här med att tv har så dåligt rykte. Att titta på tv ses som passivt, en icke-aktivitet. Jag vet inte om det är allmänt gällande, men det är så jag uppfattar attityden kring tv-tittande i mina umgängeskretsar. Och det är väldigt synd.
När jag surfar in på SVT Play och ser den långa listan med tillgängliga tv-program i olika genres, känner jag mig, för att använda ett slitet uttryck, rik.
När jag gick på högstadiet hade jag en klasskamrat som var väldigt allmänbildad och mycket bra på engelska. Naturligtvis hade hon fått det med sig i sina omgivningar under uppväxten, men en del av det hörde också ihop med att hon tittade väldigt mycket på tv. Det var faktiskt så jag blev presenterad för henne första gången jag träffade henne när jag kom ny till klassen. Att hon var klassens tv-expert.
Jag har också tittat rätt mycket på tv i mina dagar. En del av det har varit passivt, särskilt under perioder när jag inte har mått bra. Men mycket av det har också varit vida bildande, lärorikt och bidragande till min person.
En förklaring skulle kunna vara att den direkta associationen till tv-tittande hos de flesta är de där programmen som kanske inte främst sträcker sig mot tittarnas intellekt. Att tv-världens svar på glansiga tabloid-tidningar är det som poppar upp snabbast och kanske inte bidrar till att ge tv en image man vill bli förknippad med.
Allt detta är spekulationer naturligtvis. Men jag kan faktiskt inte komma på något enda argument mot just tv-tittande. Jag har läst rapporter om hur dåligt det är med stillasittande men jag har inte läst en enda rad som faktiskt säger att tv är dåligt.
Jag älskade Big brother när jag var tolv. Jag minns hur jag engagerade mig i deltagarna och faktiskt blev förkrossad när de jag hejade på åkte hem. Jag tror inte att Big brother bidrog till att göra mig till en bättre, smartare eller självständigare person men jag tror inte heller att det skadade mig. Jag tror att jag betraktade det på samma sätt som jag betraktar romaner idag. Jag vänder mig dit för att träffa karaktärer, att få historian om deras liv och få veta hur det går för dem.
Däremot är jag övertygad om att tv-serier, frågesportprogram, dokumentärer, underhållningsprogram som jag har sett sen dess har format mig till stor del till det positiva.
Därför har jag slutat neka till mitt digra tv-tittande och istället scrollar jag allt oftare genom utbudet i SVT play, funderar över vad jag vill addera till min person just idag.