Skräckfilm - Unfriended

Som känt är älskar jag skräckfilm. Genren är lite som om den vore mitt barn, jag kommer älska den hur många brister den än har, vad den än tar sig till.
Det betyder dock inte att jag uppskattar alla vindlingar den följer, det finns sådant jag endast tolererar men inte uppmuntrar.
Ärligt talat finns det ganska mycket inom skräckfilmsgenren jag inte uppmuntrar. Men först vill jag bara klargöra en sak, om ni tillhör den skara som tycker att det bara finns dålig skräckfilm, så letar ni på fel ställen. Det finns mängder med fantastiska rysare, både riktigt gamla och alldeles sprillande nya. Däremot är det inte alltid den bästa skräckfilmen som får den mesta uppmärksamheten.

En film som jag läst lite om på nätet innan jag såg den är Unfriended, en amerikansk skräck som kom förra året. Den är omskriven för att förnya genren, i det att hela handlingen utspelar sig på nätet, i konversationer över Skype och Facebook. Allt man någonsin får se är en datorskärm.
Skräckfilmer som har internet som tematik är inte nytt alls, när det var mer eller mindre nytt med uppkoppling kom ett gäng som handlade om virus och läskiga forum. Men själva upplägget och formatet med Unfriended är faktiskt helt nytt, åtminstone i mer kommersiella sammanhang.
Senast en sådan typ av förnyande av genren genomfördes var med Blair witch project 1999. Skakig handkamera-syndromet skrämde livet ur en generation tonåringar bara med ett nytt sätt att filma. Sedan skulle film på film följa med samma teknik - flera riktigt bra - tills det inte längre fanns något att tillföra på den fronten.

Femton år senare är det alltså dags för nästa trendbrott, för jag kan lova att den kommer följas upp av horder med filmer som efterhärmar (men förhoppningsvis också tar konceptet vidare till nya höjder). Regissören till filmen heter Levan Gabriadze och Unfriended är hans första skräckfilm. Det är faktiskt bara hans andra långfilm överhuvudtaget, varav den första var en romantisk komedi. Hursomhelst, det är roligt att Levan kastar sig mellan genrer och att han dessutom vill prova nya saker inom dem. Det är bara en sak han har missat med Unfriended. Det går inte att bara förnya ramarna, man måste också förnya innehållet.

Vad handlar Unfriended om?
Ett gäng ganska tighta kompisar någonstans i tonåren som brukar ha gruppvideosamtal på Skype. Fast just den här gången är det någon ytterligare som hackat sig in i deras konversation. Någon som utger sig för att vara deras vän Laura som begick självmord för precis ett år sedan...
Så långt allt väl. Problemet finns i gestaltningen av ungdomarna. Det är så överväldigande tydligt att det är en vuxen person som försökt sätta sig in i den unga världen av sex, droger och näthat. Eftersom jag själv inte heller är i tonåren längre kanske jag kastar sten i glashus nu, men för att köpa konceptet i filmen måste man också köpa att dagens unga spelar in allt. Och lägger upp det på Youtube. Och screencapsar alla sina konversationer. Och skriver hatiska kommentarer om varandra. Det har man ju läst om i tidningen. Att det är så kidsen gör nu för tiden.
Naturligtvis är det sant att mycket av ungas liv har förflyttats till sociala forum och naturligtvis ska vi ta problem som näthat på extremt stort allvar, det är bara det att i Unfriended finns det alltid någon liten filmsnutt eller instagrammad bild som kan användas i syfte att utpressa eller skrämma huvudpersonerna. Inte ens sina allra sämsta sidor eller mörkaste hemligheter har de undvikit att dokumentera ordentligt.

Fast det riktigt stora problemet är egentligen att den dåliga kvinnosynen som florerat i kommersiell skräckfilm sedan urminnes tider fortfarande hänger med. Eller att inte en enda av karaktärerna har en annan hudfärg än vit. Eller för all del att de för att slippa skriva en ordentlig dialog istället låter ungdomarna skrika sig igenom handlingen till den milda grad att jag faktiskt stänger av ljudet. Det här räcker inte för att räknas som "nytt", Levan.

Television

Det är jäkligt trist det här med att tv har så dåligt rykte. Att titta på tv ses som passivt, en icke-aktivitet. Jag vet inte om det är allmänt gällande, men det är så jag uppfattar attityden kring tv-tittande i mina umgängeskretsar. Och det är väldigt synd.
När jag surfar in på SVT Play och ser den långa listan med tillgängliga tv-program i olika genres, känner jag mig, för att använda ett slitet uttryck, rik.
När jag gick på högstadiet hade jag en klasskamrat som var väldigt allmänbildad och mycket bra på engelska. Naturligtvis hade hon fått det med sig i sina omgivningar under uppväxten, men en del av det hörde också ihop med att hon tittade väldigt mycket på tv. Det var faktiskt så jag blev presenterad för henne första gången jag träffade henne när jag kom ny till klassen. Att hon var klassens tv-expert.
Jag har också tittat rätt mycket på tv i mina dagar. En del av det har varit passivt, särskilt under perioder när jag inte har mått bra. Men mycket av det har också varit vida bildande, lärorikt och bidragande till min person.
En förklaring skulle kunna vara att den direkta associationen till tv-tittande hos de flesta är de där programmen som kanske inte främst sträcker sig mot tittarnas intellekt. Att tv-världens svar på glansiga tabloid-tidningar är det som poppar upp snabbast och kanske inte bidrar till att ge tv en image man vill bli förknippad med.
Allt detta är spekulationer naturligtvis. Men jag kan faktiskt inte komma på något enda argument mot just tv-tittande. Jag har läst rapporter om hur dåligt det är med stillasittande men jag har inte läst en enda rad som faktiskt säger att tv är dåligt.
Jag älskade Big brother när jag var tolv. Jag minns hur jag engagerade mig i deltagarna och faktiskt blev förkrossad när de jag hejade på åkte hem. Jag tror inte att Big brother bidrog till att göra mig till en bättre, smartare eller självständigare person men jag tror inte heller att det skadade mig. Jag tror att jag betraktade det på samma sätt som jag betraktar romaner idag. Jag vänder mig dit för att träffa karaktärer, att få historian om deras liv och få veta hur det går för dem.
Däremot är jag övertygad om att tv-serier, frågesportprogram, dokumentärer, underhållningsprogram som jag har sett sen dess har format mig till stor del till det positiva.
Därför har jag slutat neka till mitt digra tv-tittande och istället scrollar jag allt oftare genom utbudet i SVT play, funderar över vad jag vill addera till min person just idag.

Ny teknik

Måste säga att ju äldre jag blir, desto mer konservativ blir jag också. Detta yttrar sig inte politiskt eller så, utan mest - eller bara - när det kommer till teknik.
När jag var yngre, i början av tonåren, tyckte jag att ny teknik var spännande. Inte avancerad teknik, utan sådant som gick att läsa om i reklambladen från Onoff och Elgiganten. Framför allt gillade jag att följa med i utvecklingen av mobiltelefoner. Minns nu att detta var precis i övergången till polyfona ringsignaler och färgskärm! 
Nu tycker jag att ny vardagsteknik tillhör en livsstil som jag inte vill ha, i alla fall inte just nu, kanske ändrar jag mig senare. Det känns helt enkelt inte så viktigt att vara tillgänglig precis hela tiden, eller för den delen ha tillgång till allt hela tiden. 
Samtidigt! När man har tillgång till något nytt och bekvämt är det ju väldigt lockande att också använda det. Upptäckte till exempel häromdagen att man kan få ett tv-program som redan har börjat att börja om! Wow! Och eftersom det man ser liksom redan har sänts så kan man spola förbi reklamen! Utan att ens behöva spela in någonting! Ja, ni märker. Det är ju verkligen inte nödvändigt. Men det är bekvämt. Och jag kan ju ändå inte stoppa den tekniska utvecklingen, och vill naturligtvis inte det heller. Det är ju trots allt valfritt, allting. Så jag väljer att börja om i tv-programmen och spola förbi reklamen så länge jag bor här hemma hos min mamma nu i sommar, för att se om jag ens kommer ha tillgång till tv när jag flyttar sen. För kanske ogillar jag reklam mer än teknik, när jag tänker efter.